Jag fick ett flertal hyggliga bilder med mig hem efter den gångna helgens fotorunda ute vid Vomb. Bäst blev bilderna på ett par röda glador som glidflög alldeles i närheten av mig.
Flygande glador är inte sällan oskygga och med tanke på att populationen ökat kraftigt under de senaste 20 åren är de inte speciellt svåra att fånga på bild. Betydligt mer skygga är de när de sitter på marken, vilket i och för sig inte hör till vanligheterna. För gladan är en excellent glidflygare och spenderar större delen av dygnets ljusa timmar i luften.
Vackrast på våren
Så här i häckningstid är gladorna lite extra vackra i fjäderdräkten. I slutet av sommaren ser de inte sällan lite skamfilade ut efter flera månaders arbete med att föda upp ungar.
Jag fick ganska många bilder på gladorna från min plats i närheten av Vombs ängar. Att jag dessutom hade solen bakom mig gjorde så klart inte saken sämre. I denna bloggpost har jag valt ut två bilder. Det ser ut att vara samma individ på båda bilderna.
Efter en dryg månads uppehåll begav jag mig äntligen ut med stora kameran på lördagen. Min första tanke var att jag skulle köra ut till Revingehed. Men där pågår för närvarande en större militärövning, så det fick bli närbelägna Vombs vattenverk istället.
Vädret var riktigt trevligt med en strålande vårsol. Aktiviteten bland djuren var det inte heller något fel på. Jag såg ett flertal arter, allt från hjortar och harar till småfåglar. Några fastnade även på bild.
Bland mesarna råder det en febril aktivitet så här års. Revir ska bildas, bo ska byggas och ägg ska läggas. Vid en solig plats fann jag en vacker talgoxe som antagligen hade sitt lilla revir just här. Att det är en han-fågel syns tydligt på den breda svarta ”slipsen” på bröstet. Kikar man även lite mer noga på den andra bilden går det att se att han bär en ringmärkning på höger ben.
Entitan trivs i alträd
Även den närbesläktade entitan är i full gång med att söka föda och samla ihop bomaterial. Just entitan verkar vara lite extra förtjust i alträd. När jag har passerat det här skogspartiet i närheten av Häljasjön under de senaste åren har jag nästan alltid funnit entitor just här.
Dessa tre bilder kan väl egentligen inte definieras som perfekta. Det finns en del störande grenar och skuggor. Men sådant bryr jag mig personligen inte så mycket om. Fåglarnas färger och fjäderdräkter framträder trots allt tydligt i den starka vårsolen.
Aborrabacken
Slutligen en liten landskapsbild från platsen där jag fotograferade fåglarna. På kartan kallas den för abborrabacken. Inte helt opassande med tanke på att just här finns en liten brant som faller ner mot Häljasjön där det med största sannolikhet finns gott om abborre. Just här har jag fotograferat många hjortar och rådjur genom åren.
Vi har haft ett ganska busigt väder i Skåne den senaste tiden. Måndagen var dock ett undantag. Efter helgens storm lättade vinden rejält och solen passade även på att titta fram under ett par timmar.
Jag bestämde mig för att cykla ner till Källby dammar för att se om jag kunde få lite nya bilder på änder och andra sjöfåglar. Reningsverk-dammarna längs Höje å brukar vara ett säkert kort – i synnerhet nu på vintern.
Och mycket riktigt. Trots att jag bara var ute i en dryg timme fick jag en hel del bilder med mig hem. Inga superbilder, men ändå tillräckligt bra för att fylla ut det relativt tunna flödet på bloggen.
Dagens bästa bild var nog den flygande gråhägern ovan. Inte för att det är något speciellt med gråhägrar, men jag gillar vinkeln på fågeln och den diffusa bakgrunden som de solbelysta träden bildade.
Knipa i flykt
Jag tycker nästan att det är roligare att fånga fåglar i flykten jämfört med när de simmar runt i vattnet. Jag hade lite svårt att få bra skärpa på den här flygande knipan. Den sista bilden i serien blev dock godtagbar. Knipor flyger relativt fort så det gäller verkligen att vara med på noterna när de sveper förbi.
Smådopping
Smådoppingen är en liten rolig fågel. Det vore nog fel att påstå att den är vacker i sin anonyma vinterdräkt. Men smådoppingen är väldigt aktiv i sin jakt på föda och spenderar nästan mer tid under vattenytan än ovan. Den brukar även försvinna under vattnet så fort en fara närmar sig. Sedan kan den vara borta en bra stund innan den plötsligt dyker upp – inte sällan på en helt annan plats i sjön.
Snatterand stjäl föda från sothöna
Det fanns även en del snatteränder i dammarna. Vid ett flertal tillfällen noterade jag hur dessa höll sig alldeles i närheten av sothönorna. När de sistnämnda kom upp något ätbart från sjöbottnen var snatteränderna snabba att norpa en del av fångsten. Anledningen till detta märkliga beteende är sannolikt att snatteränderna – i motsats till sothönorna – inte kan dyka.
Gräsands-par i flykt
Gräsänderna är så pass vanliga och orädda att man ofta struntar i att fotografera dem. Om de ändå ska fotograferas föredrar jag att fånga dem i flykten. Den här bilden på ett gräsands-par tycker jag blev ganska trevlig. Notera hur deras vingpositioner ger bilden en fin symmetri.
Bläsand
En av mina favoriter bland simänderna är bläsanden. Från höst till sen vår finns det riktigt gott om bläsänder vid Källby dammar. Sedan försvinner de nästan helt under sommaren då de beger sig norrut mot sina häckningsplatser. Bläsanden har ett karaktäristiskt och ganska roligt läte som påminner om en ljus flöjt.
Söndagen bjöd på hyggligt väder. Så jag bestämde mig för att bege mig ut på fotojakt i trakterna runt Vombsjön. Men trots ett flertal stopp vid olika platser blev det verkligen inte många bilder tagna. Om det nu fanns några djur i skogen – och det finns det naturligtvis – så befann de sig i vilket fall inte på samma ställe som jag.
Det enda lilla undantaget var denna hare som jag lyckades skrämma upp. Anledningen till att jag lyckades upptäcka den var att jag hade lämnat en liten skogsväg för att se om jag kunde få någon fin bild på det läckra motljuset inne bland träden. Stenarna som var helt täckta av grön mossa såg nämligen riktigt fina ut det låga vinterljuset.
Då dök haren plötsligt upp från sitt gömsle, tog ett par språng innan den ställde sig upp på bakbenen för att kolla läget. I detta korta ögonblick lyckades jag fånga bilden ovan.
Därefter skuttade haren vidare in i skogen. Gjorde ytterligare ett stopp då jag tog den andra bilden. Jag har lite svårt att avgöra vilken av bilderna som blev bäst – eller kanske sämst – så jag publicerar båda.
Med tanke på förutsättningarna var jaktlyckan ganska god när jag besökte Vombs fure tidigare i veckan. Mötet med rödräven som jag skrev om i den förra bloggposten var nog roligast. Men bara några minuter innan jag såg räven hade jag även sprungit på en mindre grupp dovhjortar.
Det redan dämpade dagsljuset var på väg att försvinna helt. Det var faktiskt så pass dåligt ljus att jag hade bestämt mig för att gå tillbaka till bilen och köra hem. Därför var jag tvungen att kolla en extra gång när jag plötsligt såg något ljust ett hundratal meter längre fram på skogsvägen. Jodå, visst var det en vit dovhjort som stod där. Jag hukade mig ner bakom ett mindre backkrön och smög långsamt framåt för att få ett bra ”skottläge”.
En hjort blev två
Just då trodde jag att den vita dovhjorten var ensam. Så all min uppmärksamhet var riktad på honom. Men efter att jag tagit ett antal bilder noterade jag att det stod ytterligare en hjort lite längre åt vänster. Så jag zoomade helt enkelt ut till en kortare brännvidd och fick därmed med båda djuren på bild.
Därefter började de två hjortarna ana oråd och sökte sig längre in i skogen. Att försöka förfölja hjortar när man är upptäckt brukar vara lönlöst. Men det dröjde inte länge innan jag upptäckte ytterligare en individ.
En äldre hjort med breda hornplattor
Egentligen var det ren tur att jag noterade djurets konturer inne i den mörka tallskogen. De två första hjortarna stod trots allt ute på en skogsväg med lite infallande ljus. Nu var mörkret ännu mer påtagligt. Men jag satte mig ner i en knästående position så att kameran fick bättre stöd. Sedan drog jag ner exponeringstiden till 1/125 sekund och hoppades att objektivets bildstabilisering skulle sköta resten. På sätt och vis är jag förvånad över att det blev en så pass bra bild.
Den här sista hjorten hade riktigt ståtliga horn med breda och fina hornplattor. Av hornen att döma bör han åtminstone ha varit fem år gammal. Så här pass sent på året har hjortarna redan hunnit sätta vinterpäls. Men tittar man noga går det fortfarande att ana sommardräktens prickar.
