Jag tog en tur ut till Vombs fure tidigare i veckan. Det var en riktigt kylslagen decemberdag. Temperaturen låg runt nollan och ett tjockt molntäcke gjorde att ljuset var väldigt dämpat.
Strax innan skymningsljuset försvann helt lyckades jag se något ljust röra sig i ögonvrån i närheten av en av de många vattendammar som finns i området. För ett ögonblick trodde jag att det var en hare eller möjligtvis ett rådjur. Båda är relativt vanliga i Vombs fure.
Jag bestämde mig att undersöka saken närmare. Någon minut senare såg jag att det var en rödräv som patrullerade längs dammens kant. Under en mycket kort stund lyckades jag få iväg några bildrutor. Därefter tog räven ett skutt och försvann.
Avståndet mellan mig och räven var relativt långt. Det i kombination med att ljuset var så dåligt gör att det inte är någon större idé att delförstora en bild som den här. Men tillsammans med speglingarna i dammen, den vita iskanten och den mörka skogen i bakgrunden tycker jag att det blev en helt okej bild. I vilket fall betydligt bättre än jag förväntade mig när jag tog den.
Jag har naturligtvis mött många rödrävar tidigare. Men det hör ändå inte till vanligheterna. Just den här räven ser ut att vara en fullvuxen individ. Vid den här tiden på året gör även den tjocka vinterpälsen att de ser lite extra fluffiga ut.
I lördags begav jag mig ut till Revingehed för att fotografera rovfåglar. Det var hygglig aktivitet i luftrummet. Jag såg många glador, flera tornfalkar och även en del ormvråkar. Men klart roligast var när jag upptäckte blå kärrhökar som jagade över fälten.
Att studera kärrhökarna när de ljudlöst glider fram över ängarna är riktigt fascinerande. Stundtals flyger de nästan så lågt att de slår i grässtråna med vingarna. Sedan tar de plötsligt höjd, gör några girar och kollar in läget, för att därefter återgå till sin marknära jakt.
Jag lyckades aldrig notera att de fångade något. Men det fanns gott om småfågel ute på fältet och jag såg även tornfalkar som fångade åkersorkar, så nog fanns det en del lämpliga byten i området.
Den blå kärrhöken finns i två olika färgvarianter. De adulta hanarna är gråblåa och ljusa i dräkten. Sedan finns det honfärgade individer, som antingen är just adulta honor eller juvenila fåglar.
Klart karaktäristiskt för alla blå kärrhökar är dock den vita övergumpen, som syns tydligt på två av bilderna. Om jag får göra en högst okvalificerad gissning så tror jag att detta är ungfåglar.
Den här bilden tog jag ute vid Vikhögs strandängar för några veckor sedan. På sätt och vis är den lite speciell. För även om jag ofta får bilder på både storskarv och gråhäger så är det långt ifrån varje dag jag lyckas fånga de båda fåglarna på samma bild.
Både storskarven och gråhägern är väldigt duktiga på att fånga fisk. Men tekniken de använder skiljer sig en hel del åt. Storskarven är en skicklig dykare och rör sig smidigt under vattnet där den jagar fisk med stor precision.
Gråhägern är däremot ingen simmare. Istället sitter den helt stilla på ett lämpligt ställe och inväntar att något passande byte ska simma förbi. När så sker reagerar den blixtsnabbt och spetsar inte sällan fisken med sin vassa näbb.
Så här i månadsskiftet augusti-september samlas kronhjortarna i stora grupper på de skånska fälten. Brunsten är här och de största platshjortarna samlar ihop hindarna som de sedan försvarar, både fysiskt genom att mota bort eventuella utmanare och med sitt höga brölande.
I förra veckan fick jag ett alldeles utmärkt tillfälle att fånga detta skådespel på bild. Tyvärr kan jag inte bjuda på någon ljudupptagning. Vilket är lite synd, för kronhjortarnas brölande och råmande är verkligen speciellt.
Lätt att hitta hjortarna
Brölandet gör att det dessutom är väldigt lätt – i motsats till resten av året – att lokalisera hjortarna. Jag följde helt enkelt ljuden och plötsligt hade jag en stor grupp kronhjortar framför mig. Så långt var allt egentligen lätt. Nu återstod det svåra. Att försöka få bilder på de vackra djuren utan att störa dem. Som jag nämnt tidigare är kronhjortar väldigt uppmärksamma och känsliga. Det krävs inte mycket för att det ska bli störda.
Så jag drog mig helt enkelt tillbaka och väntade på ett bra läge. Efter ca en halvtimme insåg jag att jag skulle kunna smyga mig fram och fotografera hjortarna från en skogsdunge. Under en relativt kort stund tassade jag försiktigt fram i skydd av vegetationen och tryckte iväg ett gäng bilder. Sedan drog jag mig långsamt dra mig tillbaka igen. För mig är det viktigt att störa så lite som möjligt. Även om det känns lockande att få bra bilder så måste faktiskt de vilda djuren prioriteras.
Själv är jag riktigt nöjd med bildskörden. Jag har aldrig tidigare lyckats fånga kronhjortens brunst på så här nära håll.
Platshjorten lockar till sig hindarna
Just den här stora hjorten hade samlat ett tjugotal individer runt om sig. Gruppen bestod både av vuxna hindar och de ungdjur i olika generationer som alltid följer dem. Det kan vara värt att notera att kronhjortar inte anses vara fullvuxna förrän vid sex års ålder.
Platshjorten brölade stundtals högt och gjorde vad han kunde för att uppvakta hindarna i sitt lilla harem. Brölet har i själva verket flera syften. Dels är det ett sätt att mäta sin styrka gentemot rivaler. Men hindarna lockas även till den hjort som brölar högst och bäst. På så sätt lockas många hindar till de mest dominanta platshjortarna medan yngre och svagare individer helt enkelt blir åsidosatta.
När två relativt jämbördiga hjortar inte kan mäta sina krafter genom brölande och fysisk storlek uppstår inte sällan dramatiska strider. Just den här hjorten har ett större sår strax under sitt vänstra öga, som med stor sannolikt uppkommit i samband med en duell med en rival.
Kronhjortarna är betydligt större än kronhindarna, vilket framgår tydligt av bilderna. En fullvuxen hjort kan före brunsten väga mellan 250 och 300 kilo. Men under hela brunstperioden slutar han helt att äta. Så senare på hösten kan han ha förlorat en fjärdedel av sin vikt.
Mer från bildskörden:
Hindarna i gruppen är ständigt på sin vakt och anar snabbt en annalkande fara.
Strax utanför gruppen rör sig flera utmanande hjortar. Bara de största och starkaste kronhjortarna lyckas locka till sig hindarna. Andra individer får eventuellt vänta ett år innan de kan hävda sig.
I förra veckan tog jag en tur ut till Vikhög för att spana in fågellivet längs strandängarna. Här lyckades jag bland annat få bilder på Roskarl, en fågelart jag aldrig fotograferat tidigare.
Roskarlen är en kompakt byggd vadare med kort hals. Karaktäristisk är även den relativt kraftiga näbben som den använder till att vända på små stenar för att fånga tångloppor och andra insekter.
Roskarlen är en mycket skicklig flygare, som kan färdas upp till 100 mil per dygn. De flesta individerna häckar längs den norska kusten och ser normalt bara i Skåne på sin värd söderut mot tropiska Västafrika. Så denna duo har en bit kvar att färdas innan de når sitt vinterkvarter.
