En av de vårfåglar som anländer allra först till Sverige är grågåsen. Under de senaste veckorna har jag sett otaliga grågäss vid Krankesjön och Vombs ängar. Flera har naturligtvis även fastnat på bild och idag tänkte jag bjuda på två exempel.
Grågåsen får nog räknas som den mest förekommande gåsarten, åtminstone i de södra delarna av landet. Den häckar oftast i närheten av vattnet och äggen läggs i mitten av april. Redan i maj är gässlingarna kläckta och sedan växer de väldigt fort.
När jag körde ut mot Vombs ängar tidigare i veckan upptäckte
jag ett antal rådjur som betade ute på en åker strax norr om Veberöd. Jag tog
en chansning, stannade bilen och plockade fram kameran för att försöka fånga
rådjuren på bild.
Min taktik var att smyga fram genom ett snårigt skogsparti
och på så sätt komma nära rådjuren. Planen lyckades väl sådär. Jo, jag kom
ganska nära rådjuren, men de upptäckte mig ganska fort och sprang resolut in i
skogen.
Att smyga sig på ett rådjur kan i sig vara ganska svårt. När
de är fem stycken är det stört omöjligt. Det är alltid minst en individ som är
på vakt.
Men jag
fick åtminstone en hygglig bild innan de sprang iväg. Det får jag vara ganska
nöjd med. Bocken på bilden ser ut att vara en ganska ung individ. Bakom honom
står ett fullvuxet rå, som mycket väl kan vara hans mor.
Den här vackra sparvhöken dök plötsligt upp när jag stod uppe i det västra fågeltornen vid Vombs ängar den gångna helgen. Ett par sekunder satt sparvhöken på ett av staketen alldeles intill fågeltornet innan den upptäckte att det fanns gott om människor i närheten.
Sedan flög den resolut ut över ängarna och jag såg den aldrig mer. Lyckligtvis var jag med på noterna och hann med att trycka av en bildserie på den relativt lilla rovfågeln.
Den här sparvhöken, som jag tror är en hona, har sannolikt nyligen anlänt till Skåne efter att ha spenderat vintern i Sydeuropa. Nu var den säkert på jakt efter någon mindre fågel till lunch, exempelvis en sävsparv eller kanske en av de lärkor som just nu sprider sin sång över ängarna.
Söndagens väder lämnade tyvärr en del i övrigt att önska. Det blåste rejält och stundtals drog rejäla hagelskurar in över ängarna. Men med en bild som denna var jag ändå ganska nöjd när jag körde hem efter att ha spenderat några kylslagna timmar i tornet.
Idag lägger jag ut en bildserie från ett spännande ögonblick
som jag bevittnade vid Krankesjön i förra veckan. Efter en solig dag började
kvällsljuset lägga sig över sjön. Jag hade redan hunnit observera ett flertal
olika fågelarter, såväl i vattnet som i luftrummet.
Vid ett par tillfällen noterade jag två havsörnar som
cirkulerade på relativt hög höjd. Egentligen kom de aldrig tillräckligt nära
för att jag skulle få några bra bildmöjligheter. Istället koncentrerade jag mig
på ett par glador på närmare håll.
Men lite senare upptäckte jag plötsligt hur både gladorna
och andra fåglar i närheten började bli oroliga. Anledningen var att havsörn
mer eller mindre störtdök ner mot vattenytan för att fånga något.
Jag siktade in mig på örnen och gjorde så gott jag kunde för
att fotografera förloppet. När jag tog bilderna hade jag inte en chans att
uppfatta vad som egentligen hände. Det var först när jag kom hem som jag
upptäckte vad som egentligen hänt.
På den andra bilden syns det tydligt hur en skräckslagen storskrake
flyr bort från havsörnen. Därefter lyfter örnen från vattnet med en fisk i
klorna. Jag har svårt att se vad det är för någon fisk, men det kan vara en liten
sutare.
Min teori är att det var storskraken som dykt ner i sjön och
fångat fisken. Det fick örnen syn på med sina skarpa ögon och tvekade inte en
sekund att sno bytet från den stackars skraken.
Allt var över på några sekunder. Havsörnen lyfte sedan
vackert från sjön och försvann med fisken säkrad i sina kraftiga klor.
Tyvärr var avståndet till fåglarna relativt långt. Men bilderna blev ändå ganska bra, mycket tack vare det klara kvällsljuset.
När jag var på väg hem efter att ha spenderat ett par timmar vid Almens fågeltorn tidigare i veckan stannade jag till och tog den här bilden. Solen höll så sakteliga på att dala ner mot horisonten och kvällsljuset gav ett härligt lyster längs den lilla väg som går genom bokskogen vid Stensoffan.
Jag känner att jag har blivit allt sämre på att lägga upp den här typen av bilder på bloggen de senaste åren. Anledningen är nog att jag sällan har så mycket att skriva om motivet. I sådana fall hamnar bilden ofta bara i mitt Instagram-flöde. Men ibland kan det ju vara kul att återgå till rutinerna från den gamla goda tiden.
