Tisdagen bjöd på riktigt fint höstväder hemma i Lund. Så framåt kvällskvisten cyklade jag ut för att ta lite bilder på de härliga färgerna som pryder stadens parker och fasader just nu.
Ett stopp vid Universitetsbiblioteket kändes givet. Den
stora murgrönan som täcker en stor del av fasaden har precis övergått i rött
och färgprakten är minst sagt spektakulär. Jag var definitivt inte ensam om att
stanna till för att ta några bilder på en av Lunds vackraste byggnader.
Strax utanför det gamla biskopshuset står en lutande lind
(jag tror att det är en lind) vars löv har fått en härligt gyllene ton. Bilden
är tagen i motljus i riktning mot Allhelgona kyrkogata.
Ytterligare ett hus som nästan helt är täckt av murgröna i en mängd olika nyanser är Sociologiska institutionen, som ligger i campusområdet Paradiset längs Sandgatan. I samma kvarter finns även Eden och Gamla Kirurgen.
Jag gjorde även ett stopp i Lundagård och tog några exponeringar.
Utanför Kungshuset tog jag denna motljusbild i riktning mot Domkyrkan.
I nordöstra hörnet av Tyskland, där floderna Peene och Oder
möter Östersjön, ligger den gamla staden Wolgast. Med sina 12 000 invånare
är det långt ifrån någon stor stad. Men den har en lång historia som sträcker
sig ända bak till 1100-talet. Stadskärnan präglas av smala kullerstensgator och
gamla korsvirkeshus. Kanske inte riktigt lika välbehållna och restaurerade som
i många andra liknande städer. Men de känns ändå genuina på något sätt.
Ur ett svenskt perspektiv är Wolgast klart intressant. 1628 föll stadens försvar under ledning av den danske kungen Christian IV för Wallensteins kejserliga här i det slag som senare fått namnet ”Slakten vid Wolgast”. Staden skulle dock inte bli kejserligt speciellt länge. För redan 1630 landsteg den svenske kungen Gustav II Adolf vid Peenemünde med 12 000 man. Pommern blev svenskt och därmed hade det lilla landet i norr blivit en av storspelarna i det 30-åriga kriget.
Som alla känner till stupade den svenske kungen i slaget vid
Lützen redan 1632. Senare fraktades den balsamerade kungen – iförd en guld- och
silvervävd dräkt – upp i ett sorgetåg mot just staden Wolgast. Där arrangerades
en stor sorgeprocession där kungen lastades ombord på skeppet Stora Nyckeln som
sedan förde honom upp till Nyköping.
Den svenske kungens landstigning och likfärd finns för övrigt illustrerad på en av de gyllene minnesplattor som pryder brunnen utanför Wolgast rådhus (se bilden ovan).
Med undantag för kortare perioder förblev Wolgast svenskt fram till Wienkongressen 1815. Sverige satte alltså stor prägel på staden i närmare 200 år. Låter man fantasin flöda en smula går det att föreställa sig vilken ruljangs det måste ha varit här när det 30-åriga kriget stormade som värst nere på kontinenten. Wolgast var nämligen en av de viktigaste in- och utskeppningshamnarna för den svenska armén.
Det centralt belägna vita rådhuset är för övrigt uppfört under svensktiden, närmare bestämt mellan åren 1718 och 1724. Detta efter att ryska styrkor bränt ner betydande delar av staden, däribland det medeltida rådhuset, under det stora nordiska kriget.
Ytterligare en kännetecknande byggnad i Wolgast är naturligtvis Petrikyrkan, som uppfördes i gotisk stil mellan 1280 och 1350. Tyvärr förstördes även stora delar av denna i samband med branden i början av 1700-talet. Ni ser kyrkans torn sticka upp över hustaken på två av bilderna.
Den gångna helgen bjöd på riktigt härligt väder. Eftersom jag ändå hade vägarna förbi i samband med att jag tog en cykeltur gjorde jag ett litet stopp i vackra Alnarpsparken och tog några snabba bilder.
Här hade höstens färger så smått börjat göra sig påminda. Men det återstår nog några veckor innan de riktigt gyllene färgerna är här. Förhoppningsvis får jag tillfälle att göra några fototurer ut i den Skånska naturen för att föreviga färgerna även i år.
Strax söder om Sassnitz på den tyska ön Rügen ligger det lika mäktiga som mytomspunna byggnadskomplexet Prora. Faktum är att Prora, med sin totala längd på över fyra kilometer fördelat på sex våningsplan, anses vara en av de längsta byggnaderna i världen.
Prora uppfördes som en semesteranläggning då nationalsocialismen
var det rådande idealet i Tyskland. Bygget startade 1936 men han aldrig
slutföras innan andra världskriget bröt ut 1939. Initiativtagare till Prora var
organisationen Kraft durch Freude (KdF), som löd under den nazistiska fackföreningsrörelsen
”Deutche Arbeitsfront”.
Grundtanken var att en betydande del av Tysklands arbetare
skulle erbjudas en relativt billig semester alldeles intill Rügens vackra
sandstrand. Totalt planerades för 10 000 rum, som samtidigt kunde
härbärgera 20 000 gäster. Alla skulle erbjudas boende i tio dagar, vilket
gjorde att anläggningen årligen skulle kunna ta emot en halv miljon gäster. Rummen
var relativt spartanska, men alla hade havsutsikt. I anslutning till
anläggningen planerades även för restauranger och en stor festplats. Dessa blev
dock aldrig färdigställda.
Ytligt betraktat verkar kanske idén bakom denna mäktiga semesteranläggning som både omtänksam och generös. Men bakom organisationen KdF fanns så klart flera mer eller mindre dolda mål och syften. För Prora var inget vanligt hotell eller vilohem. Dagarna på Prora var detaljplanerade och inrutade i en mängd olika aktiviteter, allt ifrån sporter till filmvisningar och konserter, som alla egentligen hade syftet att stärka den nazistiska regimens ideal. På Prora skulle trötta och tvivlande arbetare hämta kraft för att sedan återvända hem och jobba ännu hårdare för att återupprätta den tyska nationens stolthet.
Arkitektoniskt är Prora onekligen intressant. Tillsammans
med Reichsparteitagsgelände i Nürnberg är det ett av få bevarade byggnadsverk
från det tredje riket. Prora uppfördes i armerad betong, som sedan kläddes med
tegel och puts, vilket var en helt ny byggnadsform på 30-talet.
Under andra världskriget användes Prora bland annat som
fältsjukhus. Vid krigsslutet övertog Röda Armén anläggningen och brukade den
som soldatförläggning. I vilken omfattning Prora användes under DDR-tiden vet
jag inte riktigt, men jag gissar att stora delar bara fick förfalla. Det
gjordes även försök att spränga några av de ej färdigställda norra huskropparna,
dock utan någon större framgång. Den armerade betongen var helt enkelt för
stark. Dessa står idag kvar som tomma och inhägnade ruiner längs stranden.
Efter Tysklands återförening har Prora till stor del renoverats och rustats upp. Idag inrymmer anläggningen allt från exklusiva semesterlägenheter till vandrarhem. Antagligen är detta det enda rätta sättet att i längden bevara detta imponerande byggnadsverk för eftervärlden.
I förra veckan spenderade jag tre dagar vid den tyska Östersjökusten. Eftersom jag gärna vill resa relativt lätt lämnade jag den tunga kamerautrustningen hemma. Kompaktkameran fanns däremot med och jag packade även ner ett lättare resestativ. Även om det inte var någon egentlig fotoresa så fick jag en del bilder med mig hem. En del av dessa kommer jag säkert att lägga upp här på bloggen den närmaste tiden.
Jag börjar med dessa fyra som jag tog vid den berömda piren i kurorten Binz på ön Rügen. Jag steg upp före gryningen och begav mig ut till den vidsträckta stranden längs Prorer Wiek med förhoppning om att fånga en soluppgång. Tyvärr var det rejält disigt den här morgonen så någon sol gick inte att skönja. Men bilderna jag fick i det svaga, diffusa gryningsljuset blev ändå ganska trevliga.
Bryggan i Binz har en lika lång som brokig historia. Den
första byggdes i trä redan 1902 och fungerade främst som angöringsbrygga för båtar.
Drygt två år senare, den 30 december 1904, förstördes denna 560 meter långa
träkonstruktion i en häftig storm.
Två år därpå var en ny brygga uppförd, som senare fick namnet ”Prinz Heinrich Brücke“. Även denna skulle drabbas av en tragisk olycka. I samband med att en ångare lade till vid bryggan den 28 juli 1912 brast en sektion och 50 personer föll i vattnet. 17 av dem miste livet.
I och med att vägnätet byggdes ut förlorade bryggan sin funktion som angöringsplats. 1942 hade träkonstruktionen vittrat sönder så pass mycket att den kollapsade. Någon ny brygga byggdes varken under krigsåren eller DDR-tiden. Först 1994 uppfördes en ny pir i Binz. Denna är 370 meter lång och används fortfarande som angöringsplats för mindre utflyktsbåtar.
