Ljus börringevråk i skogarna vid Övedskloster

Kommentera
Börringevråk Öved

I Skåne har vi en fågeltyp som kallas för ”börringevråk”. Egentligen är det en helt vanlig ormvråk. Men en betydligt ljusare fjäderdräkt gör att den särskiljer sig från vanliga ormvråkar. När jag var ute vid Övedskloster igår kväll fick jag se en individ som var ovanligt vit även med börringevråkars mått mätt.

Bilden ovan är egentligen ett misslyckat resultat av ett perfekt fototillfälle. Vråken satt nämligen på en liten stubbe strax bakom en timmerhög. Tyvärr fick den syn på mig först och det var först när den lyfte som jag fick upp kameran. Avståndet till stubben kan inte ha varit mer än ca 20 meter.

Från stubben flög vråken upp i ett träd och blängde lite småsurt på mig. Men då var den lite väl långt borta för att jag skulle kunna få en riktigt bra bild. Efter ytterligare några sekunder flög den åter iväg och försvann norrut.

Så den här bilden på en ovanligt vacker individ är inte den bästa. Men med tanke på fågelns vackra fjäderdräkt och helt vita huvud känner jag ändå att jag vill lägga upp den här på bloggen. Och vem vet, jag möter kanske börringevråken fler gånger framöver.

Du är kanske även intresserad av:
> Börringevråk vid Borelund

Mogna sädesfält vid Ryd

Kommentera
Gyllene sädesfält vid Ryd

Större delen av mitt fotograferande har skett från vägkanten de senaste veckorna. Jo, det har blivit ganska många mil med cykel. Men det hör liksom sommaren till. Idag tänkte jag publicera två bilder som jag tidigare i veckan tog vid gården Ryd. Gården ligger strax öster som Södra Sandby i närheten av naturreservatet Måryd.

Jag gissar att lantbrukarna håller på att varmköra skördetröskorna just nu. För den mogna säden breder ut sig i en härligt gyllene ton över de böljande fälten och bara väntar på att bärgas.

Litet hus i sädesfält

Bilderna som sådana var väldigt spontana och allt annat än genomtänkta. Men jag gillade ljuset och de gyllene sädesfälten. Så jag stannade till, plockade fram mobilen och tog ett gäng bilder. Senare på kvällen skickade jag upp ett gäng mindre retuscherade varianter på Instagram-stories. Det var egentligen i det syftet som jag tog bilderna. Så några av bloggens läsare har möjligtvis redan sett dem.

Sedan fixade jag lite och tänkte att några kanske även skulle vara värda att lägga upp på bloggen. Detta är trots allt bilder som är tagna i en bygd som ligger mig lite extra varmt om hjärtat.

Du är kanske även intresserad av:
> Midsommarljus vid Räften
> Skördetid utanför Harlösa

Ett cykeläventyr på småvägarna runt Vombsjön

Kommentera
Cykeläventyr på grusvägarna runt Vombsjön

Oavsett vad vädergudarna säger så är det trots allt högsommar i Sverige just nu. Och då gäller det att använda tiden på bästa sätt. För egen del kan jag knappast tänka mig ett mer passande aktivitet än en långtur med cykel. Och då företrädesvis på några av Skånes alla fantastiska små grus- och skogsvägar. Att susa förbi åkrar, torp och slott ger många intryck och ständigt små nya upptäckter.

I torsdag bestämde jag mig för att göra en ny utflykt. Den här gången utgick jag från mitt hem i Lund och tog den snabbast möjliga vägen ut till Flyinge. Men därefter var det grusväg som gällde. Från Flyinge sicksackade jag mig österut på småvägarna mot Hjularöds slott och den vackra skog som ligger alldeles intill. Bilden nedan är tagen i den skogen.

Vägen genom Hjularödsskogen

Därefter fortsatte färden mot Magnaröd innan jag slog om kursen söderut för snabbt rulla ner till Övedskloster, en sträcka där höjdskillnaden går från 100 till 30 meter över havet. Sedan tog jag åter höjdmeter genom att cykla den gamla banvallen österut, rundande Sydstens bergtäkt innan jag rullade in i Hultaskogen.

Bilden nedan är tagen längs vägen strax öster om Övedskloster där man har en fantastisk utsikt över Vombsjön och en betydande del av Skåne.

Utsikt över Vombsjön vid Övedskloster

För att ta mig vidare till Vombs fure fann jag en liten och ganska dåligt underhållen bro som korsade Björkaån. Därefter var det bara att trampa rakt västerut, genom furet och över Vombs ängar mot Lund igen. När jag kom hem visade trippmätaren nio mil.

Precis som vid mitt senaste cykeläventyr på Linderödsåsen valde jag att färdas lätt. Alla bilder är alltså tagna med mobiltelefonen. Så jag hoppas att ni har överseende med att kvaliteten inte är den allra bästa.

Du är kanske även intresserad av:
> En cykeltur på skogsvägarna mellan Christinehof och Hallabjär
> Skånes alla fantastiska platser

Vikten av att fotografera vilda djur i sin miljö

Kommentera
Hare bland sandvita och ängssyra

Under senare år har jag blivit alltmer tilltalad av bilder där de vilda djurens miljö utgör betydande del av bilden. Många fotografer försöker ständigt komma så nära djuret som möjligt så att bilden blir något man kan kalla för ”djurporträtt”. Det resulterar i sin tur i en evinnerlig och dessutom kostsamt jakt efter längre teleobjektiv och kameror med fler megapixlar.

Jag ska villigt erkänna att jag många gånger agerar likadant när jag är ute och fotograferar. Förmodligen faller det sig naturligt. Men jag försöker även ändra mitt tankesätt. För många gånger när jag går igenom bildskörden hemma i datorn blir jag lite besviken.

Det är nämligen inte alltid som bilderna förmedlar de sinnesintryck jag hade när jag tog bilden. Ljuset, färgerna, ljuden, doterna… Och anledningen är ofta att jag helt enkelt tagit med för lite miljö. Bilden på djuret kunde i stort sett lika väl vara tagen i en djurpark. Det blir liksom bara ett ”vanligt” djurporträtt, som nästan ser ut som den bilden jag tog förra veckan.

Med ovan nämnda resonemang är det kanske inte så konstigt att jag gillar den här bilden på haren. Jag tog den en ljus kväll i närheten av Vombs ängar. Haren är ganska välkamouflerad där den sitter bland blommande sandvita och harsyra. Och det ska den ju naturligtvis vara. För det är i miljöer som denna som haren spenderar större delen av sitt liv.

Rådjuren i Vombs fure

Kommentera
Råbock och rå i Vombs fure

När jag senast var ute och fotograferade i Vombs fure fick jag flera fina bilder på rådjur. I denna bloggpost väljer jag att publicera tre av de bilder som jag gillar bäst.

Det första mötet var med ett ensamt rå, eller råget som hondjuren även kallas. Trots att jag var helt exponerad på en öppen plats i anslutning till en av de många torrlagda dammarna i området upptäckte hon aldrig mig. Åtminstone inte förrän jag hade fått mina bilder. Kanske var det för att jag befann mig i motljus och att vinden låg rätt.

När jag upptäckte rået befann hon sig på ganska långt avstånd. Men hon var på väg mot mitt håll och där jag befann mig fanns det ingen möjlighet att söka skydd oupptäckt. Så jag hukade mig ner och hoppades på det bästa.

Råget på krön

Till min lycka sökte hon sig upp för en slänt i riktning mot tallskogen. Det var då hon förmodligen började ana min närvaro. Under säkert en minut stod hon helt stilla i slänten för att bearbeta doft-, ljud- och synintrycken. Därefter gav hon ifrån sig ett litet skall och tog ett gäng raska språng in i den trygga skogen. Men då hade jag redan fått min bild. Jag gillar speciellt hur rået står placerat på krönet med de höga tallarna i bakgrunden.

Därefter gick jag vidare. Ganska snart upptäckte jag ytterligare två djur, den är gången en bock och ett rå. De betade lugnt på de växter som tycks trivas i den sand som är utlagd i dammarna. Jag började ta några bilder på avstånd. Det tog inte lång tid innan de började ana min närvaro.

Eftersom rådjuren befann sig i motljus i förhållande till mig gjorde jag ett försök att förflytta mig ett kvarts varv runt dammen. Det var naturligtvis en stor chansning. Om jag ska vara ärlig så förväntade jag mig nästan att de skulle springa bort.

Men så länge jag rörde mig långsamt uppfattade de mig tydligen inte som något hot. Istället fortsatte de beta på växterna, samtidigt de regelbundet kollade så att jag inte kom närmare. Det var då jag tog den översta bilden på de båda djuren. Något senare tog jag även bilden nedan på enbart bocken.

Råbock i Vombs fure

Jag vet att jag har skrivit det tidigare. Men att lyckas fotografera vilda djur och lämna platsen utan att skrämma iväg dem ger mig alltid en extra kick.

Du är kanske även intresserad av:
> Bock och rå – Vombs fure
> Rådjur äter eklöv