Harar i gröngräset

Hare i gröngräset

Att smyga sig på harar är riktigt roligt. På sätt och vis blir det en lek om vem som lurar vem. Harens taktik är att ligga blickstilla på marken där den förlitar sig på sitt naturliga kamouflage. I bästa fall blir den aldrig upptäckt och har på så sätt aldrig ödslat värdefull energi på att ta till flykten.

Många gånger lyckas taktiken. För det är åtskilliga gånger jag har kommit riktigt nära harar utan att upptäcka dem förrän de skuttat väg. Andra gånger upptäcker jag haren. Då finns det ofta goda förutsättningar att komma nära och få bra bilder. Som i de här två fallen. Båda bilderna är tagna i närheten av Vomb för någon vecka sedan. Speciellt den översta tycker jag blev riktigt fin.

När jag tog den översta bilden lyckades jag smyga fram i skydd av ett litet buskage. Från den positionen var jag ganska nära haren. Vid det här laget hade den börjat ana min närvaro. Den sträckte sig upp för att se över det höga gräset och spetsade öronen för att höra bättre. Jag hade ganska gott om tid på mig att ta ett gäng bilder innan den sprang bort ett 50-tal meter.

Med den nedre bilden var det ett liknande scenario. Jag lyckades smyga mig fram i skydd av ett backkrön och höll mig på så sätt dold för haren. Sedan reste jag mig försiktigt och riktade objektivet mot haren.

Hare i gräset

Hararna har det verkligen bra just nu. De har örter och grönt frodigt gräs i överflöd. Nu gäller det att äta upp sig efter den gångna vintern. Även jag tycker det är tacksamt med grönskan. Det blir liksom lite mer tryck i bilderna jämfört när allt i omgivningen är torrt och brunt.

Du är kanske även intresserad av:
> Harjakt med kamera
> Smygjakt på hare

Dovhjortar med nya horn

Två dovhjortar med nya horn

De här två dovhjortarna mötte jag i närheten av Vombs by för någon vecka sedan. Tyvärr upptäckte de mig först och flydde in mot tryggheten i den närliggande tallskogen. Lyckligtvis stannade de just i skogskanten för att spana in läget. I det ögonblicket tog jag den här bilden. Strax därefter tog de ett par språng och var borta.

Det här är två handjur. Av storleken att döma ganska unga individer. Min högst okvalificerade gissning är att de är ca två år gamla. Kanske har de växt upp tillsammans i samma flock. Notera att hornen på de båda hjortarna bara består av två små utväxter, som är helt täckt av tjock basthud.

I mitten av april varje år fäller nämligen dovhjortarna sina gamla horn. Under förutsättning att de inte redan har förlorat dem i samband med höstens bataljer med andra hanar. Det tar inte långt tid innan de nya hornen börjar växa ut och redan i slutet av sommaren är de fullt utvecklade igen. Redo för en ny brunstsäsong.

Du är kanske även intresserad av:
> Dovhjortar och dovhindar – Vombs fure
> Två vita dovhjortar och en rödbrun

Grönsångare i Silvåkraskogen

Grönsångare sjunger

En kväll tidigare i veckan tog jag en tur ut till Silvåkraskogen. Det var en underbart ljum sommarafton och skogen var full av fågelsång.

Mindre angenämt var konstaterandet att myggsäsongen var igång. Jag kunde inte hålla mig stillastående någon längre tid utan att bli anfallen av de små flygfäna. Lyckligtvis packar jag alltid ner myggmedel i ryggsäcken.

Bland annat av ovannämnda anledning fick jag inte jättemånga bra bilder med mig hem. Undantaget var den här lilla grönsångaren. Vi har en mängd olika sorters sångare i Sverige och att skilja dem åt är inte helt lätt. Men av utseendet och sången att döma är jag ganska säker på att det är en grönsångare.

Grönsångare i lövskog

Grönsångaren förekommer huvudsakligen i de södra delarna av Sverige. Den spenderar vintern i tropiska Afrika och anländer till oss i april. Fågeln bygger sitt bo i en håla på marken, ofta vid en snårig buske eller bland trädrötter.

Min gissning är att den här grönsångaren hade ett bo i närheten. För den lämnade aldrig platsen och markerade hela tiden sin närvaro med sång.

Du är kanske även intresserad av:
> Gransångare sjunger i kvällssolen
> Sävsångare

Flygande stork – Vombs ängar

Flygande stor över Vombs ängar

Som jag skrivit tidigare på bloggen är det riktigt kul att den vita storken så sakteliga håller på att återetablera sig i Skåne. I trakterna runt Vombs ängar finns det för närvarande flera häckande storkpar.

Just den här storken fotograferade jag från ett av fågeltornen vid Vombs ängar för några dagar sedan. Det som gör den här storken lite extra intressant är att den inte är ringmärkt. Mycket talar alltså för att den är född och uppväxt i vilt tillstånd.

Annars brukar många storkar jag ser vid ängarna vara uppfödda i hägn. Det syns tydligt eftersom de har stora och tydliga ringmärken runt sina ben.

Du är kanske även intresserad av:
> När storkarna bygger bo är det vår i Skåne
> Stork på Vombs ängar

Rådjur äter eklöv

Rådjur äter eklöv

Nyutslagna eklöv tycks vara något som står högt upp på rådjurets menyval. Det här rået tog jag på bar gärning när hon var i full gång med att mumsa i sig en ekbuske.

Jag hade ganska gott om tid på mig att få ett gäng bilder innan hon upphörde att tugga för att istället kolla mot mitt håll och utvärdera faran. Därefter tog hon ett par rejäla språng in i skogen och försvann. Men då hade jag redan fått bilder som jag var klart nöjd med.

Det är inte svårt att förstå att rådjuren på sina ställen kan gå ganska hårt åt vegetationen. I synnerhet i nyplanteringar. Därför behöver de jagas för att hålla beståndet på en lagom stor nivå. Hur söta de nu än må vara.

Närbild på rå med löv i munnen

Som ni ser är den här rågeten i full gång med att fälla sin tjocka vinterpäls. Inom kort kommer den grå färgen att övergå i tonen hon redan fått på halsen. Av den ganska kraftiga magen att döma skulle jag även gissa att hon inom kort kommer att föda ett eller eventuellt två små kid.

Du är kanske även intresserad av:
> Rådjur på vintergröna fält
> Solig vårdag och spännande möte med rådjur