Onsdagen bjöd på mycket sol och en temperatur som låg en bit ovanför 20-gradersstrecket. Perfekta förutsättningar för att fotografera flyttfåglar vid Falsterbo och Skanör tänkte jag.
Men utflykten blev delvis en besvikelse. Jag såg nästan fler fågelskådare än fåglar. Så bildskörden blev tyvärr inte speciellt diger. Några bilder fick jag trots allt, bland annat på sparvhök och glada. Jag återkommer eventuellt till dessa vid ett senare tillfälle.
Tills vidare får ni nöja er med en vybild som jag tog över Höllviken i de norra delarna av Skanör ljungs naturreservat.
Många förknippar kanske namnet Höllviken med samhället som ligger strax öster om Falsterbokanalen. Men Höllviken är naturligtvis även vattnet i den vik, eller kanske snarare bukt, som utgör den norra delen av näsets strandlinje.
På måndagseftermiddagen körde jag ut till strandängarna söder om Vikhög. Min förhoppning var att få lite bilder på sjöfågel. Kanske även en och annan flyttfågel på väg söderut.
Bildskörden blev inte alltför diger, men sensommarvädret var riktigt bra och jag njöt av septembersolen samtidigt som jag drack mitt medhavda kaffe. Så jag var ändå nöjd med den lilla utflykten.
Den här småskraken blev nog dagens bästa bild. Om jag inte har helt fel för mig är det dessutom den första bilden på en småskrake som jag publicerar här på bloggen.
Det här är en hona, som satt och torkade fjädrarna i solskenet. Många småskrakar flyttar från norra till södra Sverige under vinterhalvåret. Om just den här individen nyligen har anlänt till Skåne eller om hon har spenderat hela sommaren här är så klart omöjligt att veta.
Hur som helst blev det en trevlig bild. Jag har medvetet valt att inte beskära den så hårt eftersom jag ville ha med hela stenen och det blå omgivande vattnet.
Den gångna veckan spenderade jag ett par dagar i den lilla staden Hjo vid Vätterns västra strand. Jag har kört förbi staden tidigare men aldrig stannat till. Intrycket av staden överträffade helt klart mina förväntningar.
Stadsmiljön präglas av ett härligt lugn och närheten till sjön Vättern. Många av de gamla trähusen med handhyvlade paneler är välbevarade. Av den anledningen brukar Hjo kallas för ”trästaden”.
Jag noterade dessutom att de gamla kullerstensgatorna var bevarade. Och då menar jag inte den fyrkantiga sten som finns i många städer runt om i landet. Nej, här var den gamla runda, och tämligen ojämna, stenbeläggningen kvar.
Staden har även tilldelats Europa Nostras hedersmedalj ”för det beaktansvärda bevarandet av den samlade trästaden Hjo, vilket inneburit ett bibehållande av dess särprägel och charm”.
Hjo har en anrik historia som sträcker sig ända bak till 1300-talet. Under 1400-talet erhöll staden stadsprivilegier. Bygget av Göta Kanal under 1800-talets första hälft innebar ett rejält uppsving för staden. Ungefär samtidigt anlades stadens hamn och befolkningsmängden ökade markant.
I slutet av 1800-talet invigdes Hjo Vattenkuranstalt. Hit kom societeten från städerna för att koppla av och kurera sina krämpor. De stora och välbevarade trävillorna längs stadsparken minner om denna tid. Strax norr om hamnen finns Hjo strandbad med de för staden så ikoniska badhytterna.
Hjo har även något så unikt som ett naturreservat mitt i stadskärnan. Genom detta rinner Hjoån där jag själv lyckades se flera vackra öringar i vattnet.
Vid den lilla träbron som går över Hjoån, fann jag en stor röd träbyggnad som en gång i tiden var stadens brandstation. I det höga slangtornet hängdes slangarna på tork. Varje kväll tändes en lampa i tornets högsta fönster för att hålla dåtidens största fara borta.
Lyckligtvis har Hjo varit förskonat från större bränder, vilket naturligtvis bidragit till att staden är så välbevarad. Ett undantag är dock en större brand i slutet av 1700-talet då bland annat den gamla kyrkan förstördes.
Om man söker lugnet samt närheten till både vatten och storslagen natur skulle jag definitivt rekommendera ett besök i Hjo.
Alla som har följt den här bloggen en längre tid vet att jag är småförtjust i gamla övergivna landsvägar. Sådana går att hitta lite här och var i vårt avlånga land. Stora och breda asfaltvägar som idag är ordentligt överdimensionerade på grund av att det har byggts en ännu större och modernare väg i närheten.
Det här är en bit av gamla Riksväg 26 söder om Gislaved, eller Nissastigen som den även kallas. Tidigare gick Nissastigen igenom Gislaveds samhälle. Men på 90-talet byggdes en modern trefilig förbifart utanför staden. Och som ett minne från svunna tider lämnades det här korta vägavsnittet åt sitt öde.
Riksväg 26 går mellan Halmstad och Mora. Med sina 580 kilometer är det därmed Sveriges längsta och även mest anrika riksvägar (europavägarna undantagna). Sträckan mellan Halmstad och Jönköping kallas traditionellt för Nissastigen.
Jag kan inte låta bli att fantisera över hur många bilar och långtradare som dundrat fram här genom åren. Men så plötsligt över en natt tystnade vägen och naturen började långsamt men metodiskt ta tillbaka förlorad terräng.
Bilden tog jag tidigare i veckan. Jag har varit på resande fot i ett par dagar och återkommer säkert med lite fler bilder framöver.
I mitten av september samlas många sparvhökar vid Falsterbo-näset. Här gör de en sista paus innan resan fortsätter ut över havet och vidare till Västeuropa. När jag besökte Falsterbo för några dagar sedan fick jag många bilder på just sparvhök.
Här patrullerar de snabba rovfåglarna längs strandängarna. Förmodligen på jakt efter något lämpligt byte som kan ge kraft och energi inför resan söderut. För det är ju inte bara rovfåglarna som flyttar söderut vid den här tiden på året. På Falsterbo-näset samlas även stora mängder småfåglar som definitivt står på sparvhökens meny.
Sparvhöken är en av våra mindre rovfåglar. Men den är otroligt snabb och skicklig i flykten. Med sina relativt korta och breda vingar, samt långa stjärt kan den manövrera pilsnabbt mellan buskar och träd. Eller som i det här fallet, på riktigt låg höjd över strandängarna. Om en småfågel kommer i hökens väg är det stor sannolikhet att den inte undkommer att bli föda.
Dess snabbhet gör även att det är väldigt svårt att fotografera sparvhöken i flykten. Jag vet inte hur många misslyckade bilder jag fick på varje hygglig bild, men jag måste erkänna att det var en hel del.
Många av sparvhökarna jag fotograferade den här dagen såg ut att vara juvenila individer. Undantaget är bilden nedan som bör vara en äldre fågel. Kanske är de unga fåglarna födda en bit upp i landet tidigare i år och måste nu bege sig ut på sin första strapatsrika långfärd. Några kommer förmodligen aldrig att återvända. Men de som gör det är tillbaka i månadsskiftet maj-april.
