Det är alltid spännande att fotografera djur. Oftast sker det på ganska långt avstånd. Men ibland händer det oförutsedda. Som tidigare i veckan när jag plötsligt stod alldeles i närheten av en råbock.
Att jag inte såg råbocken tidigare är faktiskt lite märkligt. Men ännu märkligare var att han inte upptäckte mig först. Kanske berodde det på att han lugnt betade av det för årstiden allt grönare gräset och hade uppmärksamheten riktad på annat håll.
Mellan mig och rådjuret fanns bara ett gammalt lågt stengärde och en träd Så det första jag gjorde var att huka mig bakom trädstammen så att jag inte var helt synlig. I det läget var det kanske 20 meter mellan mig och rådjuret, som lugnt bara fortsatte att beta.
Svårt att hitta ett fritt skottläge
Men nu stod jag inför ett stor utmaning. Hur skulle jag från min låga position finna en lucka så att jag fick ett fritt ”skottläge” mellan all undervegetation? Jag var helt enkelt tvungen att flytta på mig. Jag gjorde små försök, men så fort jag började röra mig anade råbocken att det fanns något främmande i närheten. Rådjur har inte speciellt bra syn, men deras hörsel och luktsinne är riktigt bra.
Då gjorde råbocken plötsligt något oväntat. Istället för att dra sig bort smög han fram en bit för att kolla vad det var som gömde sig bakom stengärdet. Plötsligt hade jag ett läge att ta ett par huvudbilder. För någon helfigursbild var det knappast tal om på det här korta avståndet. Som tur var hade jag varit förutseende och justerat objektivet så att fokusområdet inte var begränsat. I annat fall hade rådjuret varit på tok för nära för att få skärpa. Jag uppskattar att avståndet när jag tog huvudbilden bara var 10-15 meter.
Nu började så klart råbocken förstå att allt inte stod rätt till. På ett ögonblick tog han ett tiotal rejäla språng längre in i skogen och jag tänkte att nu blir det inte fler bilder.
Stegade mot mig
Men något överraskande stannade han upp och vände sig mot mig. Jag har personligen inte sett något liknande beteende tidigare. Råbocken riktade all sin uppmärksamhet mot mig och tog även några beslutsamma steg i min riktning. Jag fick nästan intrycket att han tänkte göra ett skenanfall. Eller åtminstone markera att han var beredd att försvara sig om så behövdes. Möjligen var det så att han fortfarande inte riktigt hade fastställt att det var en människa han träffat på. För en räv eller ett vildsvin hade han säkert markerat mot.
Hur som helst. Jag hann få ytterligare ett antal bilder innan råbocken slutligen bestämde sig för att det var säkrare att fly än att illa fäkta.
Som framgår av bilderna har råbocken fortfarande kvar den tjocka och skyddande basthuden runt sina nya horn. Av storleken på hornen att döma är det antagligen en ganska ung bock. Det man även kallar för ”spetsbock”.
På väg att fälla vinterpälsen
Notera även att pälsen ser lite ”ruggig” ut. Först trodde jag att rådjuret hade någon form av skada uppe på halsen. Det är inte helt ovanligt att de springer in i exempelvis taggtråd. Men nu är jag mer övertygad om att det beror på att han håller på att tappa sin vinterpäls. Rådjur brukar tappa pälsen på huvudet och halsen först och ser därför lite konstiga ut på vårkanten. På den översta huvudbilden ser man verkligen hur tjock den gamla vinterpälsen är på halsen.
Det här var helt klart ett av de mest spännande och adrenalinfyllda mötena jag haft med ett vilt djur på ett bra tag. Bilderna på råbocken är tagna i det som kallas för Ekskogen, som ligger alldeles i närheten av Stensoffan och Silvåkra gård på Revingehed.
