September har bjudit på flera fina kvällar så här långt. Jag har gjort många turer med kameran. Främst för att fotografera djur. Men när jaktlyckan sviker händer det ibland att jag skiftar fokus. För septemberljuset är ofta riktigt läckert om man vill fånga vackra landskap och skogsmiljöer på bild.
Dessa tre bilder tog jag i skogarna norr om Borstbäcken för några dagar sedan, strax söder om en större gård som bär namnet Skotthusa. Gården har jag cyklat förbi många gånger tidigare och Borstbäckens naturreservat har jag besökt vid ett flertal tillfällen. Men jag upptäckte ändå några vackra platser som jag säkert har anledning att återvända till.
Jag trodde nästan att ljungen hade blommat ut för i år. Men när jag vandrade ut på heden vid Klingvalla strax utanför Veberöd för ett par kvällar sedan möttes jag av den här ljuvliga vyn. Marken var bitvis nästan helt täckt av blommande ljung.
Jag var egentligen inte ute efter att fotografera varken ljung eller solnedgången. Men när tillfället plötsligt dök upp så kunde jag så klart inte motstå frestelsen att skifta fokus och ta ett gäng bilder över fälten.
Ljungen är, vilket jag har nämnt i tidigare bloggposter, en av mina favoritblommor. Om det beror på den härligt violetta färgen eller helt enkelt på att den blommar så sent på året låter jag vara osagt.
Not: På den nedersta bilden har jag editerat bort min bil som stod parkerad borta vid de mörka tallarna, samt ett par vägskyltar som störde harmonin.
Så här i månadsskiftet augusti-september samlas kronhjortarna i stora grupper på de skånska fälten. Brunsten är här och de största platshjortarna samlar ihop hindarna som de sedan försvarar, både fysiskt genom att mota bort eventuella utmanare och med sitt höga brölande.
I förra veckan fick jag ett alldeles utmärkt tillfälle att fånga detta skådespel på bild. Tyvärr kan jag inte bjuda på någon ljudupptagning. Vilket är lite synd, för kronhjortarnas brölande och råmande är verkligen speciellt.
Lätt att hitta hjortarna
Brölandet gör att det dessutom är väldigt lätt – i motsats till resten av året – att lokalisera hjortarna. Jag följde helt enkelt ljuden och plötsligt hade jag en stor grupp kronhjortar framför mig. Så långt var allt egentligen lätt. Nu återstod det svåra. Att försöka få bilder på de vackra djuren utan att störa dem. Som jag nämnt tidigare är kronhjortar väldigt uppmärksamma och känsliga. Det krävs inte mycket för att det ska bli störda.
Så jag drog mig helt enkelt tillbaka och väntade på ett bra läge. Efter ca en halvtimme insåg jag att jag skulle kunna smyga mig fram och fotografera hjortarna från en skogsdunge. Under en relativt kort stund tassade jag försiktigt fram i skydd av vegetationen och tryckte iväg ett gäng bilder. Sedan drog jag mig långsamt dra mig tillbaka igen. För mig är det viktigt att störa så lite som möjligt. Även om det känns lockande att få bra bilder så måste faktiskt de vilda djuren prioriteras.
Själv är jag riktigt nöjd med bildskörden. Jag har aldrig tidigare lyckats fånga kronhjortens brunst på så här nära håll.
Platshjorten lockar till sig hindarna
Just den här stora hjorten hade samlat ett tjugotal individer runt om sig. Gruppen bestod både av vuxna hindar och de ungdjur i olika generationer som alltid följer dem. Det kan vara värt att notera att kronhjortar inte anses vara fullvuxna förrän vid sex års ålder.
Platshjorten brölade stundtals högt och gjorde vad han kunde för att uppvakta hindarna i sitt lilla harem. Brölet har i själva verket flera syften. Dels är det ett sätt att mäta sin styrka gentemot rivaler. Men hindarna lockas även till den hjort som brölar högst och bäst. På så sätt lockas många hindar till de mest dominanta platshjortarna medan yngre och svagare individer helt enkelt blir åsidosatta.
När två relativt jämbördiga hjortar inte kan mäta sina krafter genom brölande och fysisk storlek uppstår inte sällan dramatiska strider. Just den här hjorten har ett större sår strax under sitt vänstra öga, som med stor sannolikt uppkommit i samband med en duell med en rival.
Kronhjortarna är betydligt större än kronhindarna, vilket framgår tydligt av bilderna. En fullvuxen hjort kan före brunsten väga mellan 250 och 300 kilo. Men under hela brunstperioden slutar han helt att äta. Så senare på hösten kan han ha förlorat en fjärdedel av sin vikt.
Mer från bildskörden:
Hindarna i gruppen är ständigt på sin vakt och anar snabbt en annalkande fara.
Strax utanför gruppen rör sig flera utmanande hjortar. Bara de största och starkaste kronhjortarna lyckas locka till sig hindarna. Andra individer får eventuellt vänta ett år innan de kan hävda sig.
I förra veckan tog jag en tur ut till Vikhög för att spana in fågellivet längs strandängarna. Här lyckades jag bland annat få bilder på Roskarl, en fågelart jag aldrig fotograferat tidigare.
Roskarlen är en kompakt byggd vadare med kort hals. Karaktäristisk är även den relativt kraftiga näbben som den använder till att vända på små stenar för att fånga tångloppor och andra insekter.
Roskarlen är en mycket skicklig flygare, som kan färdas upp till 100 mil per dygn. De flesta individerna häckar längs den norska kusten och ser normalt bara i Skåne på sin värd söderut mot tropiska Västafrika. Så denna duo har en bit kvar att färdas innan de når sitt vinterkvarter.
Bland klövviltet är kronhjorten klart svårast att fånga på bild. Betydligt svårare jämfört med exempelvis dovhjort och rådjur. Därför känns det alltid lite extra bra de få gånger jag lyckas.
Anledningen är att kronhjortar är väldigt skygga och uppmärksamma djur. Oftast har de hunnit försvunna långt innan jag själv har upptäckt dem. Men så finns det även sällsynta tillfällen då fotografen lyckas överlista viltet. Vilket hände tidigare i veckan.
Den här gången var förutsättningarna närmast perfekta. Via en väg närmade jag mig ett öppet område i skogen. Lyckligtvis var terrängen stigande just där jag befann mig, vilket gjorde att jag med hjälp av ett backkrön utan bekymmer kunde hålla mig någorlunda dold i förhållande till djuren.
I en slänt vid en av de många vattendammar som finns runt Vombs vattenverk fann jag tre kronhjortar, en fullvuxen hind med en kalv, samt ytterligare ett ungdjur, sannolikt ett par år gammalt. Antagligen hade de sökt sig ner mot vattnet, antigen för att dricka eller mumsa i sig det frodiga gräs som växer i strandkanten.
Anledningen till att de befinner sig i området just nu är att brunstperioden är i annalkande. Om bara någon vecka kommer Vombs ängar att vara fyllda hundratals kronhjortar. I sammanhanget kan det vara värt att nämna att det råder beträdandeförbud på ängarna mellan den 25 augusti och 7 oktober.
Lämpligt nog kunde jag placera teleobjektivet intill en trädstam, något som förbättrade stabiliteten betydligt. Under ca fem minuter fick jag ett antal riktigt fina bilder på hjortarna. Därefter drog de sig sakta in i skogen. Möjligen anade de min närvaro, men det handlade definitivt inte om någon flykt, vilket alltid känns lite extra bra. Kronhjortar är som jag nämnde skygga och känsliga djur som inte ska störas i onödan.
