Haren kom skuttande rakt mot mig

Kommentera
Hare skuttar mot mig

Alla som fotograferar vilda djur vet hur svårt det är att göra det oupptäckt. Oavsett om det handlar om harar eller hjortar är djuren alltid uppmärksamma på potentiella faror.

Det bästa vore så klart om djuren kom fram och visade sig just när man tagit sig ut i skogen med hela den tunga kamerautrustningen. Men så fungerar det ju inte. Åtminstone inte i normala fall.

Sedan finns det så klart sällsynta undantag. Ett sådant hände mig ute vid Vressel för ett par kvällar sedan. Om någon undrar var Vressel ligger så är den en liten samling hus strax intill Vombsjön, just där Björkaån har sin mynning.

Jag var egentligen fokuserad på att fotografera ormvråkar och glador när jag såg en hare borta i slänten. Avståndet till haren var ganska långt. Det i kombination med att jag var helt exponerad gjorde att jag inte brydde mig så mycket om den. Jag skulle ändå aldrig lyckas komma nära haren utan att skrämma den på flykten.

Hare vid Vressel

Men till min förvåning började haren så sakteliga skutta i min riktning. Den hade tydligen inte upptäckt mig. Så jag satte mig på huk med förhoppning om att den helt enkelt skulle närma sig ytterligare. Och jodå, haren kom tillräckligt nära för att jag skulle få ett gäng trevliga bilder.

Sedan satt den där en stund och spanade av omgivningen. Förmodligen hade den hört ljudet från min kamera och börjat ana oråd. Så till slut vände den 180 grader och skuttade i maklig takt bort i samma riktning som den kommit ifrån.

Än en gång hade jag en sådan trevlig upplevelse där jag fick fotografera ett vilt djur utan att helt skrämma bort det.

Den översta bilden är tagen när haren springer rakt mot mig. Den nedre bilden tog när den var som närmast. Här har jag även plockat med en del miljö. Som jag skrev i en tidigare bloggpost blir riktiga närbilder ofta ganska tråkiga.

Du är kanske även intresserad av:
> Harar i gröngräset
> Harjakt med kamera

Ljus börringevråk i skogarna vid Övedskloster

Kommentera
Börringevråk Öved

I Skåne har vi en fågeltyp som kallas för ”börringevråk”. Egentligen är det en helt vanlig ormvråk. Men en betydligt ljusare fjäderdräkt gör att den särskiljer sig från vanliga ormvråkar. När jag var ute vid Övedskloster igår kväll fick jag se en individ som var ovanligt vit även med börringevråkars mått mätt.

Bilden ovan är egentligen ett misslyckat resultat av ett perfekt fototillfälle. Vråken satt nämligen på en liten stubbe strax bakom en timmerhög. Tyvärr fick den syn på mig först och det var först när den lyfte som jag fick upp kameran. Avståndet till stubben kan inte ha varit mer än ca 20 meter.

Från stubben flög vråken upp i ett träd och blängde lite småsurt på mig. Men då var den lite väl långt borta för att jag skulle kunna få en riktigt bra bild. Efter ytterligare några sekunder flög den åter iväg och försvann norrut.

Så den här bilden på en ovanligt vacker individ är inte den bästa. Men med tanke på fågelns vackra fjäderdräkt och helt vita huvud känner jag ändå att jag vill lägga upp den här på bloggen. Och vem vet, jag möter kanske börringevråken fler gånger framöver.

Du är kanske även intresserad av:
> Börringevråk vid Borelund

Mogna sädesfält vid Ryd

Kommentera
Gyllene sädesfält vid Ryd

Större delen av mitt fotograferande har skett från vägkanten de senaste veckorna. Jo, det har blivit ganska många mil med cykel. Men det hör liksom sommaren till. Idag tänkte jag publicera två bilder som jag tidigare i veckan tog vid gården Ryd. Gården ligger strax öster som Södra Sandby i närheten av naturreservatet Måryd.

Jag gissar att lantbrukarna håller på att varmköra skördetröskorna just nu. För den mogna säden breder ut sig i en härligt gyllene ton över de böljande fälten och bara väntar på att bärgas.

Litet hus i sädesfält

Bilderna som sådana var väldigt spontana och allt annat än genomtänkta. Men jag gillade ljuset och de gyllene sädesfälten. Så jag stannade till, plockade fram mobilen och tog ett gäng bilder. Senare på kvällen skickade jag upp ett gäng mindre retuscherade varianter på Instagram-stories. Det var egentligen i det syftet som jag tog bilderna. Så några av bloggens läsare har möjligtvis redan sett dem.

Sedan fixade jag lite och tänkte att några kanske även skulle vara värda att lägga upp på bloggen. Detta är trots allt bilder som är tagna i en bygd som ligger mig lite extra varmt om hjärtat.

Du är kanske även intresserad av:
> Midsommarljus vid Räften
> Skördetid utanför Harlösa

Ett cykeläventyr på småvägarna runt Vombsjön

Kommentera
Cykeläventyr på grusvägarna runt Vombsjön

Oavsett vad vädergudarna säger så är det trots allt högsommar i Sverige just nu. Och då gäller det att använda tiden på bästa sätt. För egen del kan jag knappast tänka mig ett mer passande aktivitet än en långtur med cykel. Och då företrädesvis på några av Skånes alla fantastiska små grus- och skogsvägar. Att susa förbi åkrar, torp och slott ger många intryck och ständigt små nya upptäckter.

I torsdag bestämde jag mig för att göra en ny utflykt. Den här gången utgick jag från mitt hem i Lund och tog den snabbast möjliga vägen ut till Flyinge. Men därefter var det grusväg som gällde. Från Flyinge sicksackade jag mig österut på småvägarna mot Hjularöds slott och den vackra skog som ligger alldeles intill. Bilden nedan är tagen i den skogen.

Vägen genom Hjularödsskogen

Därefter fortsatte färden mot Magnaröd innan jag slog om kursen söderut för snabbt rulla ner till Övedskloster, en sträcka där höjdskillnaden går från 100 till 30 meter över havet. Sedan tog jag åter höjdmeter genom att cykla den gamla banvallen österut, rundande Sydstens bergtäkt innan jag rullade in i Hultaskogen.

Bilden nedan är tagen längs vägen strax öster om Övedskloster där man har en fantastisk utsikt över Vombsjön och en betydande del av Skåne.

Utsikt över Vombsjön vid Övedskloster

För att ta mig vidare till Vombs fure fann jag en liten och ganska dåligt underhållen bro som korsade Björkaån. Därefter var det bara att trampa rakt västerut, genom furet och över Vombs ängar mot Lund igen. När jag kom hem visade trippmätaren nio mil.

Precis som vid mitt senaste cykeläventyr på Linderödsåsen valde jag att färdas lätt. Alla bilder är alltså tagna med mobiltelefonen. Så jag hoppas att ni har överseende med att kvaliteten inte är den allra bästa.

Du är kanske även intresserad av:
> En cykeltur på skogsvägarna mellan Christinehof och Hallabjär
> Skånes alla fantastiska platser

Vikten av att fotografera vilda djur i sin miljö

Kommentera
Hare bland sandvita och ängssyra

Under senare år har jag blivit alltmer tilltalad av bilder där de vilda djurens miljö utgör betydande del av bilden. Många fotografer försöker ständigt komma så nära djuret som möjligt så att bilden blir något man kan kalla för ”djurporträtt”. Det resulterar i sin tur i en evinnerlig och dessutom kostsamt jakt efter längre teleobjektiv och kameror med fler megapixlar.

Jag ska villigt erkänna att jag många gånger agerar likadant när jag är ute och fotograferar. Förmodligen faller det sig naturligt. Men jag försöker även ändra mitt tankesätt. För många gånger när jag går igenom bildskörden hemma i datorn blir jag lite besviken.

Det är nämligen inte alltid som bilderna förmedlar de sinnesintryck jag hade när jag tog bilden. Ljuset, färgerna, ljuden, doterna… Och anledningen är ofta att jag helt enkelt tagit med för lite miljö. Bilden på djuret kunde i stort sett lika väl vara tagen i en djurpark. Det blir liksom bara ett ”vanligt” djurporträtt, som nästan ser ut som den bilden jag tog förra veckan.

Med ovan nämnda resonemang är det kanske inte så konstigt att jag gillar den här bilden på haren. Jag tog den en ljus kväll i närheten av Vombs ängar. Haren är ganska välkamouflerad där den sitter bland blommande sandvita och harsyra. Och det ska den ju naturligtvis vara. För det är i miljöer som denna som haren spenderar större delen av sitt liv.