Under denna rubrik publicerar jag enklare vardagsbilder och kortare texter.
Järnvägen mellan Malmö och Staffanstorp
[220629] En gång i tiden, för ganska många år sedan, gick det tåg mellan Malmö och Staffanstorp. Ja, inte bara till Staffanstorp. Det gick att åka tåg hela vägen till Simrishamn via Tomelilla. Idag är en stor del av den gamla rälsen borta. Men det går att finna spår av den lite här och var. Som här vid Nordanå strax öster Malmö.
Borta vid horisonten korsar spåret först Malmös yttre ringväg och senare den inre ringvägen via två järnvägsbroar. Sedan fortsätter den gamla rälsen in i Kirseberg för att sedan ansluta till Ystadbanan och senare Malmö central. Men det var många år sedan det rullade några tåg här. Persontrafiken lades ner 1970 och godstrafiken 2003.
Sommartur till Krankesjön
[220628] Efter ett par riktigt heta dagar bjöd tisdagen på mer normala sommartemperaturer och ett närmast perfekt cykelväder. På eftermiddagen begav jag mig österut längs de slingrande grusvägarna, rundade vackra Krankesjön och cyklade sedan genom Skrylleskogen innan jag återvände till Lund. Här är tre enklare sommarbilder från turen.
I den sandiga jorden vid Sandby mosse har det odlats potatis så länge jag kan minnas. Just nu blommar potatisen som bäst och pryder fälten med sina vita blommor.
En cykeltur blir alltid trevligare med ett litet fikastopp vid en vacker plats. Idag stannade jag till vid en av Krankesjöns små båtplatser. Det låg en hel del skum på vattenytan vid strandkanten. Antagligen är det pollen från växtligheten som hamnat i vattnet.
Vi har kommit en bit in i juni månad. Den tid på året så naturen grönskar och blomstrar som allra mest. På onsdagen bestämde jag mig för att stuva in cykeln i bilen och bege mig österut för ett litet cykeläventyr på några av Skånes mest undanskymda skogs- och grusvägar. Detta var helt klart den bästa och vackraste cykelturen jag tagit på länge.
Jag utgick från det gamla Alunbruket vid Andrarum. Härifrån begav jag mig norrut längs Sverigeleden. Via Agusa och Rebbetuaröd tog jag mig upp på Linderödsåsens höjder och dess djupa skogar. Sedan vek jag av mot sydost.
Från Degeberga följde jag den gamla banvallen en dryg mil innan jag vek av västerut upp mot Maglehems ora och Glimminge skog. Det var där jag tog bilden ovan. Turen avslutades med riktigt natursköna småvägar längs Fiskabäcken, innan jag på åter var framme vid Verkasjön och Alunbruket. En sträcka på sammanlagt 57 kilometer.
Som tur var hade jag med mig kameran den här gången. Därför har jag nöjet att visa upp ett helt gäng riktigt somriga bilder från utflykten.
Mellan Rebbetuaröd och Galenby
Miljön jag fann längs den lilla grusvägen mellan Rebbetuaröd och Galenby var verkligen speciell. Här fick man känslan av att tiden stått still under det senaste århundradet. Jag passerade bland annat en välbevarad backstuga med ett klassiskt stråtak. Strax därefter ledde den lilla skogsvägen mig till en hage där hundratusentals smörblommor färgade hagarna gula.
På en del ställen fann jag spår av både gamla stengärden och ruiner, som skvallrade om att betydligt fler människor levde och brukade jorden här förr i tiden. Idag finns här bara några enstaka hus här, varav flera antagligen endast fungerar som sommarboenden.
Namnet Galenby kan kanske verka lite underligt och opassande för en svensk. Men min högst personliga gissning är att namnet syftar på den gamla danska uradelssläkten, som bar just namnet Galen.
Degeberga backar
Degeberga backar ligger i direkt anslutning till tätorten med samma namn. Precis som de närliggande Brösarps backar bildades de sandiga kullarna under den senaste istiden för flera tusen år sedan.
I den varma och kalkrika sandjorden trivs bland annat tofsäxing, sandlilja och backtimjan. Med lite tur kan man även finna sandödlor här.
Gräset på backarna har betats av djur genom århundradena och gör så än idag. När jag stannade till och tog bilden från den gamla banvallen låg ett 30-tal vita kor och vilade sig i sommarsolen. Även om ljuset kunde varit roligare så tycker jag ändå att det blev en trevlig bild på landskapet.
Den gamla banvallen mellan Degeberga och Brösarp
Många gamla avvecklade järnvägsspår i Skåne fungerar idag som cykelvägar. Den gamla banvallen mellan Degeberga och Brösarp var en ny bekantskap för mig. Men detta är sträcka jag gärna cyklar fler gånger. Utöver en fantastisk natur kantas spåret av flera järnvägsminnen i form av vackra stationsbyggnader, magasin och perronger. Första biten var visserligen asfalterad. Många gillar säkert det, men själv föredrar jag grus.
En bit söder om Degeberga övergick det emellertid till klassisk ”tvåspårig” grusväg. Att i relativt hög fart susa fram under trädens mäktiga lövverk är en underbar känsla. Vid Dunderbäckens naturreservat i närheten av den lilla byn Österlia stannade jag till och tog bilden ovan.
Fiskabäck
Fiskabäck är inte bara ett litet vattendrag, utan även ett geografiskt område strax norr om Verkaåns dalgång. Det kuperade kulturlandskapet präglas av såväl gammal hagmark som djupa skogar. Och mellan dessa löper små vägar som är helt fantastiska att cykla på. Extra vackra är vägarna så här i försommartid när de kantas av blommande harris, sandvita och hundkex.
Verkasjön
Strax öster som Christinehofs ekopark ligger Verkasjön. Sjön är ursprungligen en torvtäkt som förr i tiden försåg det närliggande Alunbruket med bränsle. Med sitt läge längs Skåneleden är den idag är ett populärt utflyktsmål. Även fritidsfiskare brukar besöka sjön i jakt på bland annat gädda och abborre. Verkasjön blev mitt sista stopp under det här lilla äventyret. Vid en av de små fiskebryggorna tog jag bilden ovan.
Jag känner till en plats där havsörnarna brukar häcka. I en gammal hög tall har de valt att bygga sitt bo. Jag har visserligen aldrig sett några ungar i boet, men den tiden kommer förhoppningsvis en vacker dag.
Anledningen till att jag skriver ”brukar häcka” är att jag har sett dem vid samma plats tidigare. Våren 2019 fick jag riktigt fina bilder på ett par havsörnar just här. Och det är nog ingen vild gissning att det var samma individer jag lyckades fånga på bild för någon vecka sedan.
Jag var absolut inte ute efter att fotografera havsörn den här soliga dagen. Platsen besöker jag faktiskt ganska ofta och vid olika tider på året. Så jag kan inte påstå att jag var beredd när havsörnarna plötsligt dök upp i luften alldeles ovanför mig. Jag kan inte heller påstå att jag kände mig speciellt välkommen. Örnarna markerade tydligt att de inte uppskattade min närvaro.
En effektfull landning
Så jag bestämde mig snabbt för att dra mig undan en bit in i skogen och avvakta. Då lugnade stämningen ner sig en smula och ganska snart landade en av örnarna i toppen av en av tallarna. Just innan den slog sina kraftiga klor i grenverket fångade jag bilden ovan. Själv tycker jag att den blev riktigt lyckad.
Örnen satt och spanade i tallen en stund innan den åter flög upp och började cirkulera runt området. Då bestämde jag mig för att det var dags att lämna. En bra bild får aldrig ske på bekostnad av att man stör djuren alltför mycket. Framför allt inte under en längre tid. Och jag hade faktiskt redan fått de bilder jag behövde.
Svåra att fånga på nära håll
Havsörnar har blivit relativt vanliga i Skåne under senare år. Jag ser dem ganska ofta. Titt som tätt lyckas jag även fånga de mäktiga fåglarna på bild. Men att fotografera dem på så här pass nära avstånd hör sannerligen inte till vanligheterna. Det var ju inte så att jag satt dold i ett gömsle. Nej, jag var i princip fullt exponerad för örnarna.
Bland alla de små sångarna är svarthättan definitivt en av mina favoriter. Dels har den en otroligt vacker sång, som man mer än gärna stannar till en stund och lyssnar på. Men den har även ett mer distinkt utseende jämfört med många andra ganska anonyma sångare, som exempelvis lövsångare och kärrsångare.
Svarthättan har nyligen anlänt till Sverige efter att ha spenderat vintern på varmare breddgrader. Nu sjunger hanen som bäst för att locka till sig honor och markera sitt revir.
Hon och hanfåglarna skiljer sig en hel del åt utseendemässigt. Så pass att man nästan skulle kunna tro att det är två olika arter. Hanen har som namnet antyder en helsvart hjässa, medan honas hjässa är rödbrun.
När jag var ute med kameran för några dagar sedan upptäckte jag ett flertal svarthättor – både hanar och honor. Så jag tänkte att det kunde vara lämpligt att lägga upp varianter på båda i denna bloggpost.
När jag är ute och rör mig i naturen upptäcker jag allt som oftast på en mängd olika blommor och växter. Inte sällan stannar jag till och tar en bild. När jag sedan kommer hem slår jag upp fältfloran och försöker göra en artbestämning. Detta är sällan enkelt. Det finns så otroligt många arter och underarter.
Dessutom är det inte alltid som bilderna i floran helt överensstämmer med det man har fotograferat. Det kan till och med vara så att arten du funnit inte ens finns upptagen i floran
Men efter en hel del bläddrande och sökande är jag ganska säker på att det var vårkorsört som jag fann ute på en äng för några dagar sedan. Den här typen av gula blommor är väldigt vanliga på ängarna i juli-augusti, men betydligt mer sällsynta i maj månad. Därmed kunde jag utesluta andra typer av korsört och närbesläktade stånds i Senecio-familjen.
Vårskorsört förekommer främst i Danmark och södra Sverige. Den är relativt vanlig på gräshedar och sandiga fält. Blomningstiden är mellan maj och juni månad.
Utan att vara helt säker så gissar jag att vårkorsörten är väldigt giftig, precis som sina släktingar. Oftast är det betesdjur som råkar illa ut. Vid lite större intag orsakar giftet livshotande leverskador.
