Ängspiplärka – Vombs ängar

Ängspiplärka på Vombs ängar

Att artbestämma olika piplärkor är sannerligen inte lätt. Min inte helt kvalificerade gissning är dock att detta är en ängspiplärka.

Jag fann den lilla fågeln sittande på ett staket ute vid Vombs ängar för ett tag sedan. Vissa ängspiplärkor spenderar vintern i södra Europa och norra Afrika, medan andra individer stannar kvar i landets sydliga delar.

Det här kan mycket väl vara en individ som vilar upp sig på sin väg norrut mot häckningsplatserna på de vidsträckta fjällhedarna i Norrland.

Du är kanske även intresserad av:
> Trädpiplärka
> Sånglärka i luften

Ekorre i Silvåkratornet

Ekorre i närbild

Ekorrar är riktigt fina och karismatiska djur. Med lite tur går det även att fotografera dem på riktigt nära håll.

Just den här ekorren sprang jag på vid Silvåkratornet för ett litet tag sedan. Den hade klättrat upp en bit i tornets träkonstruktion, kanske var den på jakt efter något ätbart som någon fågelskådare råkat lämna efter sig.

När jag närmade mig gjorde ekorren som de inte sällan gör i lite trängda situationer. Istället för att fly höll den sig alldeles stilla i förhoppning om att jag inte skulle upptäcka den. Men jag hade ju redan sett ekorren och eftersom den höll sig stilla hade jag gott om tid att ta mina bilder.

Den översta bilden är tagen på så pass nära håll att den faktiskt är helt obeskuren, något som är extremt sällsynt när jag fotograferar djur. Förmodligen var jag så pass nära  ekorren att jag började närma mig objektivets närgräns.

Ekorre i Silvårkratornet

Om ni tycker att vinkeln ser lite udda ut så är det en korrekt iakttagelse. Ekorren var redo att fly neråt och satt alltså med huvudet riktad mot marken.

Den nedersta bilden är tagen i ett lite annat ljus och vinkel. Även den blev trevlig, men jag gillar nog den översta bäst.

Du är kanske även intresserad av:
> Ekorrar i Silvåkraskogen
> Ekorre i bokträd

Ringduva på gren

Ringduva på gren

Ringduvan är en relativt vanlig fågel i Sverige och dessutom ganska lätt att fånga på bild. Just den här ringduvan fann jag snyggt placerad på en gren i närheten av Silvåkratornet för ett tag sedan.

Glada på jakt

Glada i flykt

Så här i virus- och pandemitider känns det tryggt att naturen fortfarande är öppen. För Sverige är till stor del ett glesbefolkat land. Utanför stadsgränserna råder det sannerligen ingen trängsel och det är enkelt att finna en plats för sig själv.

Än så länge är alltså naturen alltså lika tillgänglig och vacker som vanligt. Så igår körde jag ut till Vombs ängar och fotograferade alla de tusentals gäss som rastar på gräsfälten just nu. Jag satte mig på en lite undanskymd plats, drack mitt medhavda kaffe och njöt av vårsolen.

Bilderna på gässen får jag kanske återkomma med i en senare bloggpost, för det blev ganska många och jag måste sortera bland dem först. Men en del andra fåglar passerade även min plats. Bland annat den här gladan som antagligen var på jakt efter en nyvaken groda eller sork.

Sovande kattuggla

Sovande kattuggla i tall - Silvåkra

Om det är någon fågelgrupp som jag har riktigt svårt för att fotografera så är det ugglor. Jag ser nästan aldrig någon uggla när jag är ute och rör mig i skogen. Antagligen beror det mycket på att jag inte är tillräckligt uppmärksam och letar på fel ställen.

Men tidigare i veckan hade jag tur. Strax utanför Silvåkra blev jag tipsad om att det skulle finnas kattugglor. Och mycket riktigt. Uppe i en tall satt en kattuggla och vilade sig. Ett ganska typiskt beteende för ugglor. De sover större delen av dagen för att sedan bege sig ut på jakt när mörkret faller.

Kattugglan är en av de vanligaste ugglearterna vi har i Sverige. En fullvuxen fågel är ca 40 cm lång och med ett vingspann på strax under metern. Kattugglan äter gärna småfåglar, men favoritfödan är nog skogssorkar. Alltså exakt en sådan sork som jag fångade på bild i förra veckan.

Fågelns kanske främsta egenskap är ett mycket bra mörkerseende. Den lär kunna upptäcka en mus i skenet av ett stearinljus på 200 meters avstånd.

Den här blev kanske inte någon pangbild, men det är samtidigt första gången jag lyckas med att fånga en kattuggla med kameran. Grenarna i förgrunden hade jag gärna sluppit och det hade varit ännu roligare om ugglan hade öppnat ögonen. Men trots att den rörde sig lite ibland, höll den ögonen stängda. Vad vet jag, kanske för att inte förstöra mörkerseendet inför nattens jaktäventyr.