Varje gång jag får se kronhjortar känns det lite extra speciellt. Det är något visst med de här klövdjuren. Inte för att de är vackrare än exempelvis dovhjorten. Nej, det beror nog mer på att de är så skygga. Och mycket ovanligare. Åtminstone i min del av Skåne.
Den gångna helgen upptäckte jag en mindre grupp hindar och ungdjur på relativt långt avstånd. Långsamt lyckades jag smyga fram till en plats där jag kunde hålla mig relativt dold och ta lite bilder.
Avståndet till hjortarna var tillräckligt långt för att de ostört skulle fortsätta beta av det förmodligen ganska näringsfattiga fjolårsgräset. Samtidigt gjorde den stora luckan till djuren att bildkvalitén blev lite lidande. Vårsolen värmde på rejält och det var mycket ”värmedaller” i luften.
Men det gjorde inte så mycket. Man kan inte få perfekta bilder varje gång och som läget var fanns det inte en chans att jag skulle kunna komma närmare utan att skrämma djuren.
När jag studerade den översta bilden lite mer i detalj noterade jag att hjorten till höger har en antydan till små horn. Sannolikt är det en yngre individ som i ett senare skede kommer att lämna gruppen.
Vi har kommit en bit in i maj månad. På bara några veckor har naturen blivit grön och bland skogens alla djur råder en febril aktivitet. I år känns det nästan som jag har missat en del av våren – åtminstone när det kommer till fotografering. Igår tog jag i vilket fall tag i saken och begav mig ut på lite fotojakt.
Med facit i hand blev det en riktigt lyckad dag. Jag fick en mängd hyggliga bilder på ett flertal olika djur. Så det kommer mer på bloggen den närmaste tiden. Mest överraskande var tveklöst det här mötet med en ensam kronhind.
Jag höll som bäst på att fotografera några fåglar när jag hörde något som prasslade i vegetationen alldeles till höger om mig. Ner från en brant grässlänt och ut på en liten grusväg kom plötsligt en ståtlig kronhind. För ett kort ögonblick stannade hon till och tittade rakt mot mig.
I det läget var jag säker på att hon hade upptäckt mig. Men tydligen inte. För ganska snart lunkade hon lugnt vidare in i den skyddande skogen på andra sidan vägen.
Kalvningstider
Kronhindar lever normalt i större grupper där flera generationer skyddar och tar hand om de yngre individerna. Men just vid den här tiden på året, d v s månadsskiftet april-maj är det kalvningstider. Då drar hindarna sig undan och föder sina kalvar. Det är en ganska känslig tid då kronhjortarna helst inte ska bli störda.
Med mitt ganska otränade öga såg den här hinden inte ut att vara högdräktig. Snarare ganska mager. Så kanske var hon just på väg till sin nyfödda kalv när hon passerade mig. Under de första dygnen ligger nämligen kalven gömd och hinden besöker endast den för att ge di.
Hur som helst var det ett riktigt trevligt möte och jag är extra glad över att jag inte behövde skrämma henne.
Med tanke på förutsättningarna var jaktlyckan ganska god när jag besökte Vombs fure tidigare i veckan. Mötet med rödräven som jag skrev om i den förra bloggposten var nog roligast. Men bara några minuter innan jag såg räven hade jag även sprungit på en mindre grupp dovhjortar.
Det redan dämpade dagsljuset var på väg att försvinna helt. Det var faktiskt så pass dåligt ljus att jag hade bestämt mig för att gå tillbaka till bilen och köra hem. Därför var jag tvungen att kolla en extra gång när jag plötsligt såg något ljust ett hundratal meter längre fram på skogsvägen. Jodå, visst var det en vit dovhjort som stod där. Jag hukade mig ner bakom ett mindre backkrön och smög långsamt framåt för att få ett bra ”skottläge”.
En hjort blev två
Just då trodde jag att den vita dovhjorten var ensam. Så all min uppmärksamhet var riktad på honom. Men efter att jag tagit ett antal bilder noterade jag att det stod ytterligare en hjort lite längre åt vänster. Så jag zoomade helt enkelt ut till en kortare brännvidd och fick därmed med båda djuren på bild.
Därefter började de två hjortarna ana oråd och sökte sig längre in i skogen. Att försöka förfölja hjortar när man är upptäckt brukar vara lönlöst. Men det dröjde inte länge innan jag upptäckte ytterligare en individ.
En äldre hjort med breda hornplattor
Egentligen var det ren tur att jag noterade djurets konturer inne i den mörka tallskogen. De två första hjortarna stod trots allt ute på en skogsväg med lite infallande ljus. Nu var mörkret ännu mer påtagligt. Men jag satte mig ner i en knästående position så att kameran fick bättre stöd. Sedan drog jag ner exponeringstiden till 1/125 sekund och hoppades att objektivets bildstabilisering skulle sköta resten. På sätt och vis är jag förvånad över att det blev en så pass bra bild.
Den här sista hjorten hade riktigt ståtliga horn med breda och fina hornplattor. Av hornen att döma bör han åtminstone ha varit fem år gammal. Så här pass sent på året har hjortarna redan hunnit sätta vinterpäls. Men tittar man noga går det fortfarande att ana sommardräktens prickar.
Så här i månadsskiftet augusti-september samlas kronhjortarna i stora grupper på de skånska fälten. Brunsten är här och de största platshjortarna samlar ihop hindarna som de sedan försvarar, både fysiskt genom att mota bort eventuella utmanare och med sitt höga brölande.
I förra veckan fick jag ett alldeles utmärkt tillfälle att fånga detta skådespel på bild. Tyvärr kan jag inte bjuda på någon ljudupptagning. Vilket är lite synd, för kronhjortarnas brölande och råmande är verkligen speciellt.
Lätt att hitta hjortarna
Brölandet gör att det dessutom är väldigt lätt – i motsats till resten av året – att lokalisera hjortarna. Jag följde helt enkelt ljuden och plötsligt hade jag en stor grupp kronhjortar framför mig. Så långt var allt egentligen lätt. Nu återstod det svåra. Att försöka få bilder på de vackra djuren utan att störa dem. Som jag nämnt tidigare är kronhjortar väldigt uppmärksamma och känsliga. Det krävs inte mycket för att det ska bli störda.
Så jag drog mig helt enkelt tillbaka och väntade på ett bra läge. Efter ca en halvtimme insåg jag att jag skulle kunna smyga mig fram och fotografera hjortarna från en skogsdunge. Under en relativt kort stund tassade jag försiktigt fram i skydd av vegetationen och tryckte iväg ett gäng bilder. Sedan drog jag mig långsamt dra mig tillbaka igen. För mig är det viktigt att störa så lite som möjligt. Även om det känns lockande att få bra bilder så måste faktiskt de vilda djuren prioriteras.
Själv är jag riktigt nöjd med bildskörden. Jag har aldrig tidigare lyckats fånga kronhjortens brunst på så här nära håll.
Platshjorten lockar till sig hindarna
Just den här stora hjorten hade samlat ett tjugotal individer runt om sig. Gruppen bestod både av vuxna hindar och de ungdjur i olika generationer som alltid följer dem. Det kan vara värt att notera att kronhjortar inte anses vara fullvuxna förrän vid sex års ålder.
Platshjorten brölade stundtals högt och gjorde vad han kunde för att uppvakta hindarna i sitt lilla harem. Brölet har i själva verket flera syften. Dels är det ett sätt att mäta sin styrka gentemot rivaler. Men hindarna lockas även till den hjort som brölar högst och bäst. På så sätt lockas många hindar till de mest dominanta platshjortarna medan yngre och svagare individer helt enkelt blir åsidosatta.
När två relativt jämbördiga hjortar inte kan mäta sina krafter genom brölande och fysisk storlek uppstår inte sällan dramatiska strider. Just den här hjorten har ett större sår strax under sitt vänstra öga, som med stor sannolikt uppkommit i samband med en duell med en rival.
Kronhjortarna är betydligt större än kronhindarna, vilket framgår tydligt av bilderna. En fullvuxen hjort kan före brunsten väga mellan 250 och 300 kilo. Men under hela brunstperioden slutar han helt att äta. Så senare på hösten kan han ha förlorat en fjärdedel av sin vikt.
Mer från bildskörden:
Hindarna i gruppen är ständigt på sin vakt och anar snabbt en annalkande fara.
Strax utanför gruppen rör sig flera utmanande hjortar. Bara de största och starkaste kronhjortarna lyckas locka till sig hindarna. Andra individer får eventuellt vänta ett år innan de kan hävda sig.
Bland klövviltet är kronhjorten klart svårast att fånga på bild. Betydligt svårare jämfört med exempelvis dovhjort och rådjur. Därför känns det alltid lite extra bra de få gånger jag lyckas.
Anledningen är att kronhjortar är väldigt skygga och uppmärksamma djur. Oftast har de hunnit försvunna långt innan jag själv har upptäckt dem. Men så finns det även sällsynta tillfällen då fotografen lyckas överlista viltet. Vilket hände tidigare i veckan.
Den här gången var förutsättningarna närmast perfekta. Via en väg närmade jag mig ett öppet område i skogen. Lyckligtvis var terrängen stigande just där jag befann mig, vilket gjorde att jag med hjälp av ett backkrön utan bekymmer kunde hålla mig någorlunda dold i förhållande till djuren.
I en slänt vid en av de många vattendammar som finns runt Vombs vattenverk fann jag tre kronhjortar, en fullvuxen hind med en kalv, samt ytterligare ett ungdjur, sannolikt ett par år gammalt. Antagligen hade de sökt sig ner mot vattnet, antigen för att dricka eller mumsa i sig det frodiga gräs som växer i strandkanten.
Anledningen till att de befinner sig i området just nu är att brunstperioden är i annalkande. Om bara någon vecka kommer Vombs ängar att vara fyllda hundratals kronhjortar. I sammanhanget kan det vara värt att nämna att det råder beträdandeförbud på ängarna mellan den 25 augusti och 7 oktober.
Lämpligt nog kunde jag placera teleobjektivet intill en trädstam, något som förbättrade stabiliteten betydligt. Under ca fem minuter fick jag ett antal riktigt fina bilder på hjortarna. Därefter drog de sig sakta in i skogen. Möjligen anade de min närvaro, men det handlade definitivt inte om någon flykt, vilket alltid känns lite extra bra. Kronhjortar är som jag nämnde skygga och känsliga djur som inte ska störas i onödan.
