Bofinkens sång är omisskännlig och ett riktigt uppskattat vårtecken. De senaste veckorna har hanarna börjat markera sina revir med sina karaktäristiska strofer.

Sången brukar beskrivas som en genomrullande tonföljd som avslutas med en snärtig knorr. När sången är som mest intensiv kan en bofink sjunga tio gånger i minuten, vilket blir tusentals gånger per dygn.

Bofinken är en riktig allätare, något som gör att många hanar väljer att övervintra i Skåne. Under vintern livnär den sig på fröer. På sommaren är det däremot nästan enbart insekter och spindlar som står på menyn.

Bofinken på bilden fångade jag vid Stensoffan för några dagar sedan.

Du är kanske även intresserad av:

• Bofinkens intensiva vårsång
• Bofinken syns och hörs mest

Jag skulle just lämna parkeringen vid Stensoffan och köra hem när jag upptäckte att en ormvråk kom glidande rakt ovanför mig. Jag följde fågeln med blicken och noterade att den snart slog sig ner på en gammal död gren en bit från mig. Solen var så sakteliga på väg att dala ner bakom horisonten.

Jag tog en chansning och försökte långsamt närma mig trädet där fågeln satt. Jag hade inte sett många rovfåglar tidigare under dagen och det här kunde i bästa fall bli en fin ”bonusbild”.

Att smyga sig på en ormvråk som sitter högt över marken är i princip omöjligt. Det gäller snarare att hålla tummarna och hoppas på att den inte flyger iväg. Att närma sig långsamt och ta nya bilder med jämna mellanrum brukar vara en bra strategi.

Den här gången kom jag hyggligt nära. Ljusförhållandet var inte helt enkelt. Men det varma infallande kvällsljuset gav ormvråken en närmast gyllene ton. Gul är den ju själva verket inte. Det här ser snarare ut att vara en relativt ljus och sannolikt ganska ung individ. Strax efter jag tagit bilden lyfte fågeln och försvann. Även om resultatet kanske inte blev helt perfekt så blev det trots allt en trevlig bonusbild.

Du är kanske även intresserad av:

• Ormvråk över nyslagen äng
• Ormvråk på grindstolpe

Vid den här tiden på året finns det gott om småfåglar i skogen. Årets ungar är i princip fullvuxna och förbereder sig som bäst på antingen en kall vinter eller en lång och strapatsrik resa söderut.

Den gångna helgen tog jag en liten tur ut till Silvåkraskogen med kameran. Bildskörden blev allt annat än generös. Men när jag stod uppe i fågeltornet vid Almen upptäckte jag att det fanns gott om småfåglar i träden och buskagen. Så jag lyckades faktiskt få några bilder på både grå flugsnappare och blåmes. Jag såg även flera entitor och stjärtmesar, men någon riktigt bra bild på dessa blev dessvärre inte.

Den grå flugsnapparen övervintrar i de centrala delarna av Afrika, alltså relativt nära ekvatorn. Så inom kort väntar alltså en 600 mil lång resa för den 18 gram lätta fågeln.

Blåmesen ovan ser onekligen ut att vara en individ som är född i år. Fjäderdräkten ser lite rufsig ut. I motsats till den grå flugsnapparen är blåmesen huvudsakligen en stannfågel som går att observera i Skåne året runt. Två helt olika strategier med andra ord. Vilken som är bäst går inte att avgöra på förhand – båda kan vara nog så utmanande för en liten fågel.

Vid den här tiden på året har de unga hackspettarna sedan länge lämnat sina bon. Men ungarna tycks fortfarande hålla ihop i grupper. I många fall finns även föräldrarna kvar i närheten för att se till att de lär sig skaffa mat på egen hand. 

För några dagar sedan var jag ute vid Vombs fure och observerade både unga större hackspettar och gröngölingar. Gröngölingen var lätt att identifiera, men jag var tvungen att titta en extra gång på den unga större hackspetten ovan.

Varför då? Jo, vuxna större hackspettar har ingen röd hjässa. Hanarna har endast en röd fläck i nacken medan honorna har svart hjässa. Men så insåg jag att unga större hackspettar faktiskt har en helröd hjässa – ett unikt kännetecken som försvinner när de ruggar fjäderdräkten i oktober. Det var alltså en ungfågel jag lyckades fota!

Samma sak gäller för den unga gröngölingen. Ungfåglarna har en tydligt svartfläckig fjäderdräkt på bröstet och hjässan. Senare i livet blir dessa partier vita. Min bild på gröngölingen blev inte perfekt, men den visar tydligt att det var en ungfågel jag hade framför mig.

Det är fascinerande hur de unga fåglarna kan skilja sig så mycket från sina föräldrar! Håll utkik efter dem nästa gång du är ute i naturen.

Du är kanske även intresserad av:

• Vinterns hackspettar
• Gröngöling och större hackspett