Jag gillar att fotografera alla vilda djur. Fåglar är utan tvekan mest tillgängliga. Det är anledningen till att just fågelbilder dominerar mitt flöde. Skåne är ett bra landskap för just fågelfotografering. Variationen är stor och utsiktsplatserna är många.
Salskraken är väl egentligen inte någon fågel som man förknippar med Skåne. Under sommaren har den vackra fågeln sitt utbredningsområde i norra Skandinavien där den häckar vid fiskrika sjöar och vattendrag.
Men så här på vintern och vårkanten dyker den upp lite varstans i vårt landskap. Den här hanen fann jag vid Källby dammar för några dagar sedan.
Salskrak-hanens distinkt ljusa dräkt är lätt att känna igen. Likaså den svarta fläcken runt ögat och det mörka partiet över hjässan, som i rätt ljus antar en mörkgrön ton.
För mig var detta första gången jag lyckades få hyggliga bilder på Salskraken.
En sällsynt gäst har dykt upp i Lund de senaste veckorna. Den blåvingade årtan hör nämligen inte alls hemma i Europa. Andfågelns normala utbredningsområde är Nordamerika.
Så när en så pass ovanlig fågelart dyker upp i Skåne blir uppståndelsen naturligtvis stor bland alla fågelskådare. Inte minst bland dem som jagar ett nytt åtråvärt kryss på sin obs-lista.
Jag har nog aldrig sett så många människor med kikare och långa teleobjektiv vid Källby dammar som den senaste månaden. Många tycks har rest lång väg för att se den desorienterade gästen. Jag har exempelvis hört och sett många danskar.
Landade en bit framför mig
Själv brukar jag inte jaga sällsynta arter. Jag gillar att fotografera vilda djur i största allmänhet – oavsett om det är en gräsand, koltrast eller en ovanlig rovfågel. Trots det lyckades jag få några bilder på den blåvingade årtan tidigare i veckan. För utan att egentligen leta efter anden landade den plötsligt en bit framför mig.
När jag tog bilderna var jag inte helt övertygad om att det faktiskt var den blåvingade årtan, trots att jag hade sett andras bilder på både artportalen och Instagram. Jag insåg däremot omedelbart att detta var en fågel som jag aldrig sett tidigare.
Jag hann få ganska många bilder innan den plötsligt försvann bland alla bläsänder, viggar och snatteränder, som alltid spenderar vintern vid Källby dammar. Avståndet till fågeln var kanske lite väl långt, men jag tycker ändå att resultatet blev hyggligt. Jag gillar speciellt den översta bilden, som jag tog strax innan den landade.
Hör hemma i Nordamerika
Som jag nämnde ovan häckar den blåvingade årtan i Alaska och norra Kanada. Därför kallas den ibland för amerikansk årta. Vintrarna spenderar den i södra delarna av Nordamerika och Västindien. Hur just den här hanen har hamnat i Lund är det inte riktigt någon som vet. Men att den har flugit vilse ligger väl närmast till hands. Om den nu inte har rymt från någon djurpark eller dylikt.
Det finns dock några enstaka observationer i Sverige sedan tidigare, så helt unik är den faktiskt inte. Första gången en blåvingad årta observerades i Sverige var 1966.
Svartmesen kan sägas vara talgoxens mindre kusin. Precis lika livlig, temperamentsfull och ljudlig. Ständigt på jakt efter något ätbart bland träden.
Utseendemässigt skiljer den sig inte jättemycket från varken talgoxe eller entita. Svartmesen är dock mindre och lättare. På ett ungefär matchar den blåmesen i storlek.
Faktum är att när jag fotograferade denna fågel i solskenet den gångna helgen trodde jag först att det var en entita. Sedan tänkte jag att det kanske var en blek talgoxe.
För svartmesar är inte lika vanliga och det är ganska sällan jag lyckas fånga dem på bild. Kanske beror det på att fåglarna oftast håller till långt uppe i grantopparna. Många flyttar även norrut under sommarhalvåret.
Att svartmesen inte väger mer knappa tio gram tycker jag framgår ganska tydligt av dessa båda bilder. För hur skulle den annars så obehindrat haka sig fast och dingla i tallens barr.
Domherren är en fågel som man nästan bara ser på vintern. Under den varma årstiden håller den främst till i Sveriges djupa skogar.
När jag promenerade förbi ängarna vid Almens fågeltorn för några dagar sedan upptäckte jag att några domherrar hade slagit sig ner i de torra fröställningarna.
Jag kan tyvärr inte minnas vad det är för slags blommor som brukar växa just på den här platsen. Hur som helst gav fröerna säkert nyttig energi till domherrarna, speciellt den här dagen då temperaturen låg en bra bit under nollstrecket.
Domherrarna var inte speciellt skygga och när jag hade fotograferat dem en stund noterade jag att det var tre honor som satt där ute på ängen. Hanarna har som bekant betydligt rödare bröst.
Bilderna togs ganska sent på eftermiddagen och ljuset kunde definitivt varit bättre. Men med tanke på förutsättningarna tycker jag ändå att resultatet blev hyggligt.
Ett tydligt tecken på att vi går mot kallare tider är att varfågeln har anlänt till Skåne. Denna närmast mytomspunna lilla rovfågel spenderar sommaren i de norrländska skogarna och myrarna där den häckar och föder upp sina ungar.
Nu på höstkanten flyttar den söderut. Vissa individer flyger vidare ner till Centraleuropa. Men många stannar även i Skåne, där de bildar små ”vinterrevir” i öppen terräng. Just den här varfågeln, som jag fotograferade ute vid Vombs ängar för några dagar sedan, är antagligen en sådan.
Varfågeln är känd för att fånga sorkar och större insekter som den sedan spetsar på törnebuskarnas taggar. På så sätt bygger den upp små matförråd, som kan vara till stor nytta under vintern.
