Kategoriarkiv: Djur

Haren kom skuttande rakt mot mig

Hare skuttar mot mig

Alla som fotograferar vilda djur vet hur svårt det är att göra det oupptäckt. Oavsett om det handlar om harar eller hjortar är djuren alltid uppmärksamma på potentiella faror.

Det bästa vore så klart om djuren kom fram och visade sig just när man tagit sig ut i skogen med hela den tunga kamerautrustningen. Men så fungerar det ju inte. Åtminstone inte i normala fall.

Sedan finns det så klart sällsynta undantag. Ett sådant hände mig ute vid Vressel för ett par kvällar sedan. Om någon undrar var Vressel ligger så är den en liten samling hus strax intill Vombsjön, just där Björkaån har sin mynning.

Jag var egentligen fokuserad på att fotografera ormvråkar och glador när jag såg en hare borta i slänten. Avståndet till haren var ganska långt. Det i kombination med att jag var helt exponerad gjorde att jag inte brydde mig så mycket om den. Jag skulle ändå aldrig lyckas komma nära haren utan att skrämma den på flykten.

Hare vid Vressel

Men till min förvåning började haren så sakteliga skutta i min riktning. Den hade tydligen inte upptäckt mig. Så jag satte mig på huk med förhoppning om att den helt enkelt skulle närma sig ytterligare. Och jodå, haren kom tillräckligt nära för att jag skulle få ett gäng trevliga bilder.

Sedan satt den där en stund och spanade av omgivningen. Förmodligen hade den hört ljudet från min kamera och börjat ana oråd. Så till slut vände den 180 grader och skuttade i maklig takt bort i samma riktning som den kommit ifrån.

Än en gång hade jag en sådan trevlig upplevelse där jag fick fotografera ett vilt djur utan att helt skrämma bort det.

Den översta bilden är tagen när haren springer rakt mot mig. Den nedre bilden tog när den var som närmast. Här har jag även plockat med en del miljö. Som jag skrev i en tidigare bloggpost blir riktiga närbilder ofta ganska tråkiga.

Du är kanske även intresserad av:
> Harar i gröngräset
> Harjakt med kamera

Ljus börringevråk i skogarna vid Övedskloster

Börringevråk Öved

I Skåne har vi en fågeltyp som kallas för ”börringevråk”. Egentligen är det en helt vanlig ormvråk. Men en betydligt ljusare fjäderdräkt gör att den särskiljer sig från vanliga ormvråkar. När jag var ute vid Övedskloster igår kväll fick jag se en individ som var ovanligt vit även med börringevråkars mått mätt.

Bilden ovan är egentligen ett misslyckat resultat av ett perfekt fototillfälle. Vråken satt nämligen på en liten stubbe strax bakom en timmerhög. Tyvärr fick den syn på mig först och det var först när den lyfte som jag fick upp kameran. Avståndet till stubben kan inte ha varit mer än ca 20 meter.

Från stubben flög vråken upp i ett träd och blängde lite småsurt på mig. Men då var den lite väl långt borta för att jag skulle kunna få en riktigt bra bild. Efter ytterligare några sekunder flög den åter iväg och försvann norrut.

Så den här bilden på en ovanligt vacker individ är inte den bästa. Men med tanke på fågelns vackra fjäderdräkt och helt vita huvud känner jag ändå att jag vill lägga upp den här på bloggen. Och vem vet, jag möter kanske börringevråken fler gånger framöver.

Du är kanske även intresserad av:
> Börringevråk vid Borelund

Vikten av att fotografera vilda djur i sin miljö

Hare bland sandvita och ängssyra

Under senare år har jag blivit alltmer tilltalad av bilder där de vilda djurens miljö utgör betydande del av bilden. Många fotografer försöker ständigt komma så nära djuret som möjligt så att bilden blir något man kan kalla för ”djurporträtt”. Det resulterar i sin tur i en evinnerlig och dessutom kostsamt jakt efter längre teleobjektiv och kameror med fler megapixlar.

Jag ska villigt erkänna att jag många gånger agerar likadant när jag är ute och fotograferar. Förmodligen faller det sig naturligt. Men jag försöker även ändra mitt tankesätt. För många gånger när jag går igenom bildskörden hemma i datorn blir jag lite besviken.

Det är nämligen inte alltid som bilderna förmedlar de sinnesintryck jag hade när jag tog bilden. Ljuset, färgerna, ljuden, doterna… Och anledningen är ofta att jag helt enkelt tagit med för lite miljö. Bilden på djuret kunde i stort sett lika väl vara tagen i en djurpark. Det blir liksom bara ett ”vanligt” djurporträtt, som nästan ser ut som den bilden jag tog förra veckan.

Med ovan nämnda resonemang är det kanske inte så konstigt att jag gillar den här bilden på haren. Jag tog den en ljus kväll i närheten av Vombs ängar. Haren är ganska välkamouflerad där den sitter bland blommande sandvita och harsyra. Och det ska den ju naturligtvis vara. För det är i miljöer som denna som haren spenderar större delen av sitt liv.

Rådjuren i Vombs fure

Råbock och rå i Vombs fure

När jag senast var ute och fotograferade i Vombs fure fick jag flera fina bilder på rådjur. I denna bloggpost väljer jag att publicera tre av de bilder som jag gillar bäst.

Det första mötet var med ett ensamt rå, eller råget som hondjuren även kallas. Trots att jag var helt exponerad på en öppen plats i anslutning till en av de många torrlagda dammarna i området upptäckte hon aldrig mig. Åtminstone inte förrän jag hade fått mina bilder. Kanske var det för att jag befann mig i motljus och att vinden låg rätt.

När jag upptäckte rået befann hon sig på ganska långt avstånd. Men hon var på väg mot mitt håll och där jag befann mig fanns det ingen möjlighet att söka skydd oupptäckt. Så jag hukade mig ner och hoppades på det bästa.

Råget på krön

Till min lycka sökte hon sig upp för en slänt i riktning mot tallskogen. Det var då hon förmodligen började ana min närvaro. Under säkert en minut stod hon helt stilla i slänten för att bearbeta doft-, ljud- och synintrycken. Därefter gav hon ifrån sig ett litet skall och tog ett gäng raska språng in i den trygga skogen. Men då hade jag redan fått min bild. Jag gillar speciellt hur rået står placerat på krönet med de höga tallarna i bakgrunden.

Därefter gick jag vidare. Ganska snart upptäckte jag ytterligare två djur, den är gången en bock och ett rå. De betade lugnt på de växter som tycks trivas i den sand som är utlagd i dammarna. Jag började ta några bilder på avstånd. Det tog inte lång tid innan de började ana min närvaro.

Eftersom rådjuren befann sig i motljus i förhållande till mig gjorde jag ett försök att förflytta mig ett kvarts varv runt dammen. Det var naturligtvis en stor chansning. Om jag ska vara ärlig så förväntade jag mig nästan att de skulle springa bort.

Men så länge jag rörde mig långsamt uppfattade de mig tydligen inte som något hot. Istället fortsatte de beta på växterna, samtidigt de regelbundet kollade så att jag inte kom närmare. Det var då jag tog den översta bilden på de båda djuren. Något senare tog jag även bilden nedan på enbart bocken.

Råbock i Vombs fure

Jag vet att jag har skrivit det tidigare. Men att lyckas fotografera vilda djur och lämna platsen utan att skrämma iväg dem ger mig alltid en extra kick.

Du är kanske även intresserad av:
> Bock och rå – Vombs fure
> Rådjur äter eklöv

Strandskator i Vombs fure

Strandskata i flykt

Vid mitt senaste besök i Vombs fure lyckades jag få hyggliga bilder på ett par strandskator. Förmodligen hade de ett bo alldeles i närheten av de för tillfället torrlagda dammar som finns i området.

Både honan och hanen flög mellan olika fasta punkter. Med jämna mellanrum gav de även ifrån sig sina ljudliga läten. Förmodligen var det inte helt uppskattat att jag befann mig i närheten av deras revir. Så jag tog bilderna ganska snabbt och lämnade dem sedan ifred. Att visa respekt för djuren är nämligen minst lika viktigt som att få bra bilder.

Strandskata i närbild

Strandskatan är huvudsakligen en kustfågel. Men det är långt ifrån ovanligt att somliga individer – som dessa två – beger sig inåt landet i jakt på fördelaktiga häckningsplatser. Även hemma i Lund ser jag ibland strandskator mitt i stadsmiljön.

De flesta individer lever i monogama förhållanden. Boet byggs på marken och båda föräldrarna är delaktiga i både ruvandet av äggen och skötseln av ungarna. Så fort ungarna är flygfärdiga flyttar strandskatan västerut mot sina vinterkvarter längs den europeiska atlantkusten.

Strandskata i Vombs fure

De strandskator som häckar längs kusten äter huvudsakligen musslor. På engelska heter den till och med ”oystercatcher”. Men i Vombs fure lär det inte finnas så mycket av den varan. Så jag antar att detta par gått över till att mata sina ungar med andra blötdjur och maskar.