Så här på våren är det många gäss som passerar Skåne på sin färd norrut. Många stannar för att rasta och äta upp sig på Vombs ängar. En av de gässarter som går att observera på ängarna just nu är bläsgåsen.
På avstånd påminner bläsgåsen en del om den för vårt landskap vanliga grågåsen. Men bläsgåsen är något mindre och har en kortare hals. Det tydligaste kännetecknet är den vita ”bläsen” vid näbbroten. Fjäderdräkten är gråbrun och tvärränderna på buken är tydligt markerade.
När bläsgässen når Skåne från sina övervintringsplatser i Västeuropa har de en lång sträcka kvar att färdas. Häckningsplatserna är belägna långt norrut längs den ryska ishavskusten.
I stort sett varje vinter lyckas jag observera varfågel i trakterna runt Krankesjön. Den här individen fångade jag på bild för någon vecka sedan. Det är just på det här sättet man brukar finna varfågeln. I toppen av en gles buske, eller kanske en stolpe om sådana råkar finnas tillgängliga.
Här sitter den tålmodigt och spanar efter att ett lämpligt byte ska dyka upp. På vintern handlar det främst om gnagare och småfåglar. För trots att varfågeln inte är större än en koltrast får man nog kategorisera den som en riktig rovfågel.
Vombs fure är vida känt för sin population av kronhjortar. Platsen har under decennier utvecklats till en av kärnlokalerna för det skånska kronviltet.
Kronhjorten kom till vårt landskap efter den senaste istiden, alltså för ca 10 000 år sedan. Men människans hårda jakt i kombination av en allt större exploatering av odlingslandskapet gjorde att populationen minskade dramatiskt. I början av 1900-talet var den skånska kronhjorten akut utrotningshotad. Stammen bedömdes då uppgå till endast 50 individer.
Idag är stammen mer livskraftig och större än på flera hundra år. Bedömningen är att det finns mellan 1 500 och 2 000 individer, bara i Skåne.
Kronhjorten är ett väldigt skyggt och uppmärksamt djur. Att stöta på stora grupper hör inte till vardagen. Men det var just vad jag lyckades med när jag besökte Vombs i förra veckan.
Ut ur skogen dök plötsligt ett par individer upp. Ganska snart fylldes gruppen på och det tog inte lång tid innan ett långt pärlband av hindar och ungdjur drog över det öppna fältet där Sydvatten har anlagt stora vattendammar. Jag uppskattade gruppen till ca 40 djur.
Att snabbt fotografera 40 kronhjortar på rad är ganska klurigt. Valet står mellan att zooma in på ett par individer, eller att försöka fotografera hela gruppen. Jag valde det förstnämnda alternativet. Tyvärr befann sig hjortarna i rakt motljus och jag hade inte många sekunder på mig att få bilderna.
Som tur var fick jag ändå ett par hyggliga bilder när hjorden svepte över de gräsbeväxta strandbankarna.
Notera gärna den första individen på den översta bilden. Det är antagligen en av de äldre hindarna i den stora gruppen. Hon har säkert flera syskon, barn och barnbarn bakom sig och fungerar lite som en ledare.
Individerna med horn är unga handjur, som stannar i gruppen ytterligare några månader. Därefter kommer de att lämna sin mors hjord för att bilda egna ”ungkarlsgrupper”.
För att skydda kronhjorten har Länsstyrelsen utfärdat speciella bestämmelser i Vombs fure, bland annat beträdandeförbud under vår och höst. Om du besöker området, ta alltid del av informationen först.
För några år sedan var ägretthägern en riktig raritet i Sverige. Idag är den relativt vanlig i trakterna runt Krankesjön och Vombs ängar. Jag hade ett nära möte med en individ den gångna helgen.
Jag hade precis tagit en liten paus på en större sten när jag såg en stor och vit fågel närma sig från väster. Kameran åkte upp snabbt och när jag väl fått fågeln i fokus såg jag att det var en ägretthäger.
Efter att ha fotograferat djur i många år har jag noterat att deras beteende inte skiljer sig så mycket från människans. Det gäller inte minst så kallad ”selektiv varseblivning”, alltså att omedvetet stänga av saker som inte ingår i den invanda föreställningsramen.
Den här hägern har säkert flugit förbi samma plats otaliga gånger utan att ha stött på en människa. Just den här dagen råkade jag stå där med min kamera och hägern insåg inte det förrän den var relativt nära. I annat fall hade den säkert varit mer uppmärksam.
Hur som helst blev det en relativt bra bildserie på en ståtlig fågel.
De senaste veckorna har det samlats många krickor i Källby dammar. Krickan är Sveriges minsta simand. Jämfört med exempelvis en gräsand är den bara hälften så stor.
Personligen tycker jag att hanarna har väldigt vackra fjäderdräkter. Speciellt det rödbruna huvudet med den karakteristiskt gröna ”masken” sticker verkligen ut. Sedan är större delen av kroppen läckert spräcklig med ett par gula och gröna partier.
Det går att se krickor vid Källby dammar året runt. Men på sommaren handlar det endast om ett par enstaka individer, som antagligen stannat för att häcka. Majoriteten beger sig upp till landets norra delar.
Krickan har fått sitt namn efter sitt typiska läte.
