Under ett par veckor i början av sommaren går det knappast att undgå att höra grodorna spela i Skåne. Åtminstone inte om man befinner sig i närheten av en lugnare damm eller sjö. När jag var nere vid Källby dammar för någon dag sedan var det ett väldans ljud på de små gröna amfibiedjuren.
Inte heller var det speciellt svårt att se grodorna i vattnet. Under lekperioden har de väldigt distinkta och vackra färger. Eftersom jag hade teleobjektivet med var det bara att huka sig på behörigt avstånd och ta lite bilder på dem.
Jag har även tidigare år tagit bilder på grodorna vid Källby dammar. Då, liksom nu, kan jag inte riktigt göra någon riktigt artbestämning. Det är nämligen lite klurigt när det kommer till grodor. Det kan vara sjögroda eller gölgroda. Men det kan även vara så kallad ätlig groda, som är en hybrid mellan de två förstnämnda. Lustiga att se är de hur som helst.
Det finns en fågel vars sång är lika märkbar som välkommen varje vår. Jag syftar så klart på bofinken. Vid denna tid hörs hanarnas sång överallt i skogar och parker. Sången gör i sin tur att det är relativt lätt att finna fågeln, som ofta sitter på en gren en bit upp i trädet där den markerar sitt revir.
Något svårare är det att finna bofinken nere på marken där den inte sällan är på jakt efter något ätbart. Bland de torra fjolårslöven fungerar hanens roströda bröstfärg nästan som ett perfekt kamouflage.
Salskraken är väl egentligen inte någon fågel som man förknippar med Skåne. Under sommaren har den vackra fågeln sitt utbredningsområde i norra Skandinavien där den häckar vid fiskrika sjöar och vattendrag.
Men så här på vintern och vårkanten dyker den upp lite varstans i vårt landskap. Den här hanen fann jag vid Källby dammar för några dagar sedan.
Salskrak-hanens distinkt ljusa dräkt är lätt att känna igen. Likaså den svarta fläcken runt ögat och det mörka partiet över hjässan, som i rätt ljus antar en mörkgrön ton.
För mig var detta första gången jag lyckades få hyggliga bilder på Salskraken.
En sällsynt gäst har dykt upp i Lund de senaste veckorna. Den blåvingade årtan hör nämligen inte alls hemma i Europa. Andfågelns normala utbredningsområde är Nordamerika.
Så när en så pass ovanlig fågelart dyker upp i Skåne blir uppståndelsen naturligtvis stor bland alla fågelskådare. Inte minst bland dem som jagar ett nytt åtråvärt kryss på sin obs-lista.
Jag har nog aldrig sett så många människor med kikare och långa teleobjektiv vid Källby dammar som den senaste månaden. Många tycks har rest lång väg för att se den desorienterade gästen. Jag har exempelvis hört och sett många danskar.
Landade en bit framför mig
Själv brukar jag inte jaga sällsynta arter. Jag gillar att fotografera vilda djur i största allmänhet – oavsett om det är en gräsand, koltrast eller en ovanlig rovfågel. Trots det lyckades jag få några bilder på den blåvingade årtan tidigare i veckan. För utan att egentligen leta efter anden landade den plötsligt en bit framför mig.
När jag tog bilderna var jag inte helt övertygad om att det faktiskt var den blåvingade årtan, trots att jag hade sett andras bilder på både artportalen och Instagram. Jag insåg däremot omedelbart att detta var en fågel som jag aldrig sett tidigare.
Jag hann få ganska många bilder innan den plötsligt försvann bland alla bläsänder, viggar och snatteränder, som alltid spenderar vintern vid Källby dammar. Avståndet till fågeln var kanske lite väl långt, men jag tycker ändå att resultatet blev hyggligt. Jag gillar speciellt den översta bilden, som jag tog strax innan den landade.
Hör hemma i Nordamerika
Som jag nämnde ovan häckar den blåvingade årtan i Alaska och norra Kanada. Därför kallas den ibland för amerikansk årta. Vintrarna spenderar den i södra delarna av Nordamerika och Västindien. Hur just den här hanen har hamnat i Lund är det inte riktigt någon som vet. Men att den har flugit vilse ligger väl närmast till hands. Om den nu inte har rymt från någon djurpark eller dylikt.
Det finns dock några enstaka observationer i Sverige sedan tidigare, så helt unik är den faktiskt inte. Första gången en blåvingad årta observerades i Sverige var 1966.
Varje gång jag får se kronhjortar känns det lite extra speciellt. Det är något visst med de här klövdjuren. Inte för att de är vackrare än exempelvis dovhjorten. Nej, det beror nog mer på att de är så skygga. Och mycket ovanligare. Åtminstone i min del av Skåne.
Den gångna helgen upptäckte jag en mindre grupp hindar och ungdjur på relativt långt avstånd. Långsamt lyckades jag smyga fram till en plats där jag kunde hålla mig relativt dold och ta lite bilder.
Avståndet till hjortarna var tillräckligt långt för att de ostört skulle fortsätta beta av det förmodligen ganska näringsfattiga fjolårsgräset. Samtidigt gjorde den stora luckan till djuren att bildkvalitén blev lite lidande. Vårsolen värmde på rejält och det var mycket ”värmedaller” i luften.
Men det gjorde inte så mycket. Man kan inte få perfekta bilder varje gång och som läget var fanns det inte en chans att jag skulle kunna komma närmare utan att skrämma djuren.
När jag studerade den översta bilden lite mer i detalj noterade jag att hjorten till höger har en antydan till små horn. Sannolikt är det en yngre individ som i ett senare skede kommer att lämna gruppen.
