Kategoriarkiv: Djur

Vinterns hackspettar

Hackspett i vintrigt Vombs fure

Hackspettar är typiska stannfåglar som går att observera året runt. Speciellt på vintern är de enkla att upptäcka. Den större hackspetten sitter ofta och hackar på en kotte. Vilket sprider ett karaktäristiskt hamrande ljud i skogen. Spillkråkan flyger mellan trädstammarna på jakt efter övervintrande insekter, som gömmer sig under barken. Idag har jag samlat ihop tre bilder på hackspettar. Två bilder är ganska nya, medan den tredje togs för flera år sedan.

Den översta bilden är en större hackspett jag fann i Vombs fure under de dagar vi hade snö i Skåne i början av december. Det syns visserligen inte så tydligt från den här vinkeln. Men i en spricka i den gamla trädstammen hade hackspetten tryckt in en kotte där den metodiskt hackade ut de näringsrika fröerna. Om sprickan i trädet är bra kan hackspetten använda samma plats hela vintern. Då samlas det en stor hög med sönderhackade kottar på marken under trädet. Detta är vad man brukar kalla för en ”hackspettssmedja”. Visste du att en hackspett kan konsumera upp till tre tusen kottar under en vinter?

Röda vinteräpplen

Hackspett i äppelträd

Men det är inte bara kottar som står på hackspettens meny under den kalla årstiden. Vid fågelborden är den en flitig gäst. Även röda och söta vinteräpplen tycks falla hackspetten i smaken. Vid Almens fågeltorn står ett gammalt äppelträd där jag tidigare bland annat funnit sidensvans och björktrast. När jag gick förbi trädet för ett par veckor sedan hade en hackspett visat intresse för äpplena. Under ett kort ögonblick lyckades jag komma riktig nära fågeln och tog bilden ovan.

Spillkråkan på tallens stam

Spillkråka i Vombs fure

Spillkråkan är den största hackspetten vi har i Sverige. Och även den mest karismatiska om ni frågar mig. Spillkråkan äter inga fröer från kottar, utan livnär sig främst på stackmyror och trädgnagande insekter.

Bilden tog jag en vinterdag i Vombs fure 2019. Jag har alltid gillat den, men ljuset var dåligt och den togs på höga ISO 10 000. Av den anledningen var den i brusigaste laget. Men med hjälp av effektivare brusreducering som introducerats på senare tid har jag lyckats få fram ett bättre resultat.

Du är kanske även intresserad av:

Dovhjortar söker efter föda under snön

Dovhind med årskalv i snö - Vombs fure

Så här i juletid tänkte jag att det kunde vara både kul och passande med ett vintrigt djurmotiv. Under de få dagar vi hade snö i Skåne tog jag dessa två bilder på dovhjortar i Vombs fure. Det är några veckor sedan nu och jag har medvetet väntat en stund med publiceringen.

Det är väl egentligen bara den övre bilden som jag är riktigt nöjd med. Att smyga sig på en större grupp dovhjortar är verkligen inte lätt. Det blir på sätt och vis en ojämn match med 15 spelare i det ena laget och en i det andra. Det är nästan alltid fotografen som blir upptäckt först. Men den här gången hade jag lite tur.

En stor del av flocken hade redan börjat ana oråd och begett sig in i den skyddande skogen. Endast två individer stod kvar en bit ute på den öppna ytan. Delvis dold bakom några buskar lyckades jag få ett antal riktigt hyggliga bilder innan även denna duo upptäckte mig och skuttade iväg.

Gräs under snötäcket

Dovhjortens kalvar föds i mitten av juni. Detta är med största sannolikhet en hind tillsammans med den kalv hon födde för ett halvår sedan. Så detta var antagligen kalvens första bekantskap med snö. Förhoppningsvis fick den goda instruktioner av sin mor hur man finner föda under dessa svåra förutsättningar.

Att hjortarna letade efter torrt gräs under snötäcket innan jag dök upp är ganska tydligt. Hinden har fortfarande snö på mulen och ett grässtrå kvar i sin mun.

Dovhind med årskalv letar efter föda i snön

Bilden ovan får väl närmast betraktas som en bonus. Mörkret hade redan börjat lägga sig när jag såg två silhuetter lite längre in i skogen. Att finna en fri lucka mellan alla träd och grenar var inte det lättaste. Dessutom var jag så klart medveten om att ljuset var obefintligt. Men på något sätt lyckades jag få några bilder med lite längre slutartid och högre ISO än vanligt. Resultatet blev åtminstone ”publicerbart”.

Även det här tycks vara en hind med sin årskalv. Vid det här laget har hinden normalt redan ett yngre syskon i magen, som kommer att födas till sommaren. Om årskalven är en hind stannar hon med största sannolikhet kvar i gruppen. Om det däremot är en hjort (hane) kommer han senare att lämna familjen och söka upp andra jämnåriga hjortar för att leva ”ungkarlsliv” några år.

Du är kanske även intresserad av:

Kungsfågeln i granen

Kungsfågeln i granen

Det blev inte så många bra fågelbilder när jag besökte Silvåkraskogen tidigare i veckan. Men det tog inte lång tid innan jag noterade att det fanns gott om kungsfågel uppe i träden. Denna lilla fågel är nästan i konstant rörelse och söker ofta efter föda långt upp i trädkronorna. Att fånga den på bild är inte alltid så lätt.

När jag hade gått en bra stund och nästan var framme med bilen för att köra hem fann jag en mindre grupp kungsfåglar i ett par låga granar. Under ett kort ögonblick satt individen ovan stilla och gav mig tillfälle att trycka av en kort bildserie.

Ljuset var närmast katastrofalt dåligt. ISO-värdet var höga 32 000. Men efter lite brusreducering hemma vid datorn blev resultatet förvånansvärt bra. Bortsett från fågeln tycker jag att färgtonen i bakgrunden blev riktigt läcker.

När man bara ser kungsfågeln på bild kan det ibland vara svårt att få en förståelse för hur liten den faktiskt är. Men de flesta vet säkert hur långt ett granbarr är; typ 1-2 centimeter. Jämför gärna fågels storlek med barren på bilden.

Gyllene hjässa

Kungsfågel med gult band över hjässan

Kungsfågeln har fått sitt namn efter sitt gula band över hjässan, som i viss mån liknar en gyllene krona. Det gula bandet syns inte så bra på den översta bilden. Därför tog jag med ytterligare en bild från samma dag där den framträder bättre. Även den bilden är tagen i väldigt dåligt ljus och dessutom lätt oskarp.

Du är kanske även intresserad av:

Sångsvanar flyttar söderut mot isfria vatten

Sångsvanar - Klingavälsåns mynning - Vombs ängar

Det är ganska sällan man ser sångsvanar i Skåne under sommarhalvåret. Betydligt vanligare är de på vintern. Med lite tur kan man finna de stora och långhalsade fåglarna i stora grupper.

Jag har nog aldrig sett så många sångsvanar som när jag gick förbi Ängstorpsdammen vid Klingavälsåns mynning för ett tag sedan. Strax före skymningen kom de inflygande i stora grupper och landade antagligen lite längre ut på Vombs ängar.

Sångsvanar i flykt vid Ängstorpsdammen - Vombs ängar

Sångsvanen häckar typiskt i sjöar och mindre skogstjärnar i norra Sverige och Finland. När dagarna börjar bli korta och kalla drar de sig söderut. Så länge vattnen är isfria stannar de inte sällan i Skåne.

Du är kanske även intresserad av:

Knipor lågflyger över Klingavälsån

Knipor över Klingavälsån

Knipan är en trevlig dykand som går att observera i Skåne året runt. Men klart vanligast är den under vinterhalvåret. Så länge det är isfritt och någorlunda milt väljer nämligen många individer att övervintra i här.  

Knipan är relativt skygg och tar gärna till flykten när en människa närmar sig. Den flyger både effektivt och snabbt, samtidigt som den ger från sig ett väldigt karaktäristiskt vinande läte.

Just det här paret lyckades jag fånga vid Klingavälsån på Vombs ängar för ett tag sedan. Flygande fåglar med en blå himmel som bakgrund i all ära. Men motiv när de susar fram genom landskap och miljöer är nästan alltid trevligare.

Du är kanske även intresserad av: