Den gångna helgen lyckades jag få bilder på aurorafjärilen, en fjärilsart som jag sett tidigare i år men inte haft möjlighet att fotografera.
Vid ett av kärren som ligger i Prästaskogens naturreservat strax utanför Torna Hällestad noterade jag ett flertal hanindivider. Trots att jag bara hade den lätta kameran med mig lyckades jag få några bilder som kan vara värda att lägga upp här på bloggen.
Aurorafjärilen är ganska vanlig i större delen av Sverige och är lättats att observera i slutet av maj. Hanarna är väldigt lätta att känna igen på sina orangea fläckar på vingspetsarna. Honorna saknar dessa fläckar och kan lätt förväxlas med en rapsfjäril. Karaktäristiskt för just aurorafjärilen är dock det gröna mosaikmönstret på bakvingarnas undersida.
Ängs- och kärrbrämsa är värdväxter
Aurorafjärilen på de här bilderna sitter på vad jag tror är en kärrbrämsa, en blomma som även fungerar som värdväxt för fjärilens larver. På den nedersta bilder har fjärilen stuckit ner sin ”snabel” i blomman i sin jakt efter lite söt nektar.
På fälten och i skogarna runt Vombsjön finns det gott om klövvilt. När jag var ute vid Hultaskogen för några dagar sedan såg jag både dovhjort och rådjur. På behörigt avstånd ska tilläggas.
Men djurbilder behöver verkligen inte bli dåliga bara för att avståndet är långt. I sådana sammanhang gäller det att vara lite kreativ och lägga lite mer fokus på miljön och landskapet som djuret befinner sig i.
Här har jag lagt upp två bilder som jag tycker illustrerar det ganska väl. När jag upptäckte den unga dovhjorten på bilden ovan befann den sig på samma äng som rådjuret på den andra bilden. Gräset har verkligen börjat växa de senaste veckorna och nu har klövviltet alla möjligheter att återta vinterns förlorade kilon.
Närbilder var snabbt borträknade
Eftersom jag fullt synlig kom gående längs en liten markväg upptäckte både dovhjorten och rådjuret mig på långt avstånd. Så eventuella närbilder var snabbt borträknade. Men jag höll mig bara lugn och tog lite bilder, allteftersom jag närmade mig långsamt.
Ganska snart började dovhjorten ana oråd och drog sig långsamt bort mot den närliggande skogen. Samma skog som jag nyss kommit ut ifrån. Det var då jag såg min chans. För att ta sig in i skogen behövde hjorten nämligen passera vägen jag gick på. Och mycket riktigt. Just när den kom ut på vägen stannade den till ett par sekunder för att kolla läget. Då tryckte jag snabbt av ett gäng bilder och resultatet blev faktiskt inte så tokigt.
Som ni ser har naturen blivit väldigt grön på bara någon vecka. Och det känns gott i själen att den kommer att hålla sig så i flera månader framåt.
Klövviltet har ett överflöd av frodigt gräs på ängarna runt Vombsjön och Övedskloster.
Nu på våren är det ganska lätt att höra gulsparvens intensiva sång. Den är kanske inte den vackraste sången bland småfåglarna, men tonen är hög och hörs på långt håll.
Den här hanen i sin läckert gyllene häckningsdräkt fann jag i ett träd när jag var ute vid Vombs ängar för någon vecka sedan. Jag har fotograferat många gulsparvar tidigare, men jag kan inte påminna mig om att jag sett en så här pass gul hane tidigare.
Vid den här tiden på åren lägger honan sina ägg i ett skålformat bo nära marken. Äggen ruvas i knappt två veckor och sedan tar det ytterligare fjorton dagar innan ungarna är flygfärdiga. Under den tiden är naturligtvis både ägg och ungar utsatta för boplundrare, som mindre däggdjur och andra fåglar. Av den anledningen hinner gulsparven ofta med att producera två och ibland även tre kullar per år.
Det är alltid spännande att fotografera djur. Oftast sker det på ganska långt avstånd. Men ibland händer det oförutsedda. Som tidigare i veckan när jag plötsligt stod alldeles i närheten av en råbock.
Att jag inte såg råbocken tidigare är faktiskt lite märkligt. Men ännu märkligare var att han inte upptäckte mig först. Kanske berodde det på att han lugnt betade av det för årstiden allt grönare gräset och hade uppmärksamheten riktad på annat håll.
Mellan mig och rådjuret fanns bara ett gammalt lågt stengärde och en träd Så det första jag gjorde var att huka mig bakom trädstammen så att jag inte var helt synlig. I det läget var det kanske 20 meter mellan mig och rådjuret, som lugnt bara fortsatte att beta.
Svårt att hitta ett fritt skottläge
Men nu stod jag inför ett stor utmaning. Hur skulle jag från min låga position finna en lucka så att jag fick ett fritt ”skottläge” mellan all undervegetation? Jag var helt enkelt tvungen att flytta på mig. Jag gjorde små försök, men så fort jag började röra mig anade råbocken att det fanns något främmande i närheten. Rådjur har inte speciellt bra syn, men deras hörsel och luktsinne är riktigt bra.
Då gjorde råbocken plötsligt något oväntat. Istället för att dra sig bort smög han fram en bit för att kolla vad det var som gömde sig bakom stengärdet. Plötsligt hade jag ett läge att ta ett par huvudbilder. För någon helfigursbild var det knappast tal om på det här korta avståndet. Som tur var hade jag varit förutseende och justerat objektivet så att fokusområdet inte var begränsat. I annat fall hade rådjuret varit på tok för nära för att få skärpa. Jag uppskattar att avståndet när jag tog huvudbilden bara var 10-15 meter.
Nu började så klart råbocken förstå att allt inte stod rätt till. På ett ögonblick tog han ett tiotal rejäla språng längre in i skogen och jag tänkte att nu blir det inte fler bilder.
Stegade mot mig
Men något överraskande stannade han upp och vände sig mot mig. Jag har personligen inte sett något liknande beteende tidigare. Råbocken riktade all sin uppmärksamhet mot mig och tog även några beslutsamma steg i min riktning. Jag fick nästan intrycket att han tänkte göra ett skenanfall. Eller åtminstone markera att han var beredd att försvara sig om så behövdes. Möjligen var det så att han fortfarande inte riktigt hade fastställt att det var en människa han träffat på. För en räv eller ett vildsvin hade han säkert markerat mot.
Hur som helst. Jag hann få ytterligare ett antal bilder innan råbocken slutligen bestämde sig för att det var säkrare att fly än att illa fäkta.
Som framgår av bilderna har råbocken fortfarande kvar den tjocka och skyddande basthuden runt sina nya horn. Av storleken på hornen att döma är det antagligen en ganska ung bock. Det man även kallar för ”spetsbock”.
På väg att fälla vinterpälsen
Notera även att pälsen ser lite ”ruggig” ut. Först trodde jag att rådjuret hade någon form av skada uppe på halsen. Det är inte helt ovanligt att de springer in i exempelvis taggtråd. Men nu är jag mer övertygad om att det beror på att han håller på att tappa sin vinterpäls. Rådjur brukar tappa pälsen på huvudet och halsen först och ser därför lite konstiga ut på vårkanten. På den översta huvudbilden ser man verkligen hur tjock den gamla vinterpälsen är på halsen.
Det här var helt klart ett av de mest spännande och adrenalinfyllda mötena jag haft med ett vilt djur på ett bra tag. Bilderna på råbocken är tagna i det som kallas för Ekskogen, som ligger alldeles i närheten av Stensoffan och Silvåkra gård på Revingehed.
Igår spenderade jag ett par timmar vid Vombs ängar. Efter en ganska grå och kylslagen dag drog molnen bort och vinden mojnade. Ganska snart sken solen och det blev en helt underbar vårkväll. Jag gillar ju oftast att röra på mig när jag är ute och fotograferar. Så jag parkerade bilen vid fågeltornen och begav mig sedan norrut längs reservatsgränsen.
Jag fick egentligen inga riktiga toppbilder. Men det gjorde inte så mycket. För jag var mer än nöjd med det sköna vädret och den vackra naturen. Dessutom såg jag väldigt många fågelarter.
Tranor på väg norrut
Trevligast var nog när en grupp tranor kom flygande på ganska låg höjd över ängarna. De första tranorna har redan hunnit passera Skåne på sin resa norrut, men det finns fortfarande en del grupper kvar som är lite senare ute. Det gäller inte minst yngre individer som ibland stannar i landets södra delar för att häcka.
Just den här gruppen, som bestod av ett tjugotal tranor, gjorde ett par varv över ängarna innan den fortsatte norrut. Kanske hade tranorna pausat på ängarna ett par timmar innan jag upptäckte dem.
Tusentals vitkindade gäss
På tal om att pausa. Just nu rastar enorma mängder vitkindade gäss ute på ängarna på sin resa mot häckningsplatserna vid den ryska ishavskusten.
Varje gång när till exempel en havsörn närmar sig blir det ordentlig fart på gässen. Ljudet när tusentals gäss lyfter på samma gång är verkligen spektakulärt och bör upplevas. Starkast är ljudet just vid själva startögonblicket när otroligt många vingar skapar ett rejält lufttryck mot marken.
