Det är inte helt lätt att se skillnaden på harungar och kaninungar. Så därför kan jag bara gissa att det var en harunge som jag fotograferade ute på Revingehed för några dagar sedan. Det lever trots allt betydligt fler harar i den här miljön. Det i kombination med att öronen ser ganska långa ut gör att det sannolikt är en harunge.
Den här harungen är inte helt nyfödd men samtidigt inte speciellt gammal. När den föddes är svårt att säga. Gynnsamma år kan nämligen haren föda upp till tre kullar. Många och stora kullar är nödvändiga för harungarna är utsatta för många faror under de första levnadsveckorna. Inte minst från räven, som har harungar på favoritmenyn.
Så här i mitten av juni månad är det livlig aktivitet i både buskage och vass runt Källby dammar. Det här är sångarnas tid. Honorna ruvar äggen och sköter om ungarna medan hanarna gör sitt bästa för att hävda reviren med sin underbara sång.
I Sverige häckar runt 15 olika arter av sångare. Flera av dem är väldigt lika vararandra och att skilja dem åt är verkligen inte lätt. Artbestämningen görs därför lättast utifrån sången och det habitat de häckar i.
Så i denna bloggpost måste jag göra en friskrivning och poängtera att jag kan ha gjort en felaktig artbestämning. Men jag tror i vilket fall att det är kärr- och rörsångare som jag fotograferade för någon dag sedan. Som ni själva ser är fåglarna på dessa bilder nästan identiska utseendemässigt.
De två första bilderna tror jag är en kärrsångare. Hanen hade ett revir långt inne i ett buskage och hoppade ivrigt runt mellan flera grenar samtidigt som han sjöng intensivt. Det skålformade boet byggs främst av gräs- och vasstrån där honan lägger tre till fem ägg. Födan består främst av insekter och larver.
Rörsångaren lever däremot främst inne i tät vass där den även bygger sitt bo strax ovanför vattenytan. Fågeln hoppar och flyger fram mellan vasstråna på jakt efter olika insekter. Precis som hos sävsångaren går det ofta att finna hanen sittande på ett vasstrå där han sjunger ihållande.
De två sista bilderna i denna bloggpost tror jag är rörsångare.
På fredagsförmiddagen begav jag mig ner till Källby dammar med kameran. Syftet var främst att fotografera alla de fågelarter som häckar i och runt dammarna. Men som bonus fick jag även ett gäng trevliga bilder på den blåbandade jungfrusländan.
Just vid denna tid finns det rikligt med blåbandade jungfrusländor i närheten av Källby dammar. Habitatet med lugnt rinnande vatten i kombination med en rik men inte alltför tät växlighet tycks passa den lilla sländan perfekt.
Utseendemässigt skiljer hanarna och honorna sig åt rejält. Faktum är att jag från början trodde att jag fotograferade två helt olika jungfrusländarter. Men när jag kom hem och läste på lite mer insåg jag att det var helt enkelt bara var olika kön.
Hanen har en läckert blåskimrande kropp. Vingarna är genomskinliga bortsett från ett stort och karaktäristiskt mörkt band. Här skiljer sig den blåbandade jungfrusländan mot den blåa jungfrusländan, som har helt mörka vingar.
Honans färg går mer åt det grönbruna hållet. Vingarna är genomskinliga till svagt gröna med små vita fläckar längst ut på spetsarna.
Några minns kanske att jag fotograferade en liten gulsparv på gränsen mellan Vombs ängar och Revingehed tidigare i våras. Det som är lite småroligt med den här bilden är att det sannolikt är samma gulsparv, fotograferad en månad senare.
Anledningen till att jag tror att det är samma fågel är att bilden togs på exakt samma plats. Jag minns dock inte helt om det till och med var i samma buske. På marken någonstans alldeles i närheten låg sannolikt honan på sina ägg och hanen gjorde allt han kunde för att bevaka sitt revir.
Jag har tjatat en del om att djurbilder inte nödvändigtvis behöver vara rena närbilder. Att fotografera vilda djur i olika landskap och miljöer ger ofta bilderna ett större innehåll. Den här bilden tycker jag är ett bra exempel på det.
Den här ståtliga råbocken fann jag ute på Revingehed för ett tag sedan. Ja, egentligen fann jag två råbockar. Bocken på bilden höll nämligen på att mota bort en artfrände. Detta är tydligen hans revir och den som vågar sig för nära gör det på egen risk. Rådjuret är för övrigt det enda hjortdjuret i Sverige som hävdar revir.
Landskapet på Revingehed är på det hela ganska flackt och öppet. Att komma nära djuren är alltså betydligt svårare jämfört med riktig skogsterräng. Och då gäller det att vara lite kreativ.
När råbocken hade motat bort inkräktaren återvände han så sakteliga till sin lilla plats på jorden. Jag försökte smyga efter. Så länge jag var gömd bakom en talldunge gick det bra. Men ganska snart insåg jag att det var flera hundra meter öppen terräng mellan mig och bocken.
Så jag bestämde mig för att zooma ut lite med kameran så att de nyutslagna eklöven i förgrunden gav bilden en oskarp inramning. Resultatet med bocken fint placerad i ett försommarlandskap blev inte så tokig, trots att jag inte hade en chans att komma närmare.
Fångad i flykten
Som bonus lägger jag även upp den här bilden som jag tog någon timme tidigare samma kväll. Utan att vara säker så tror jag att detta är rådjuret som motades bort senare. Men jag är så klart inte helt säker.
Som ni ser är detta en yngre bock med betydligt mindre horn än den ovan. Anledningen till att den höll högsta fart just här var att den blev skrämd av en bil som kom farande längs en grusväg.
Rådjur i flykt är otroligt snabba och att fånga dem på bild just när de tar sina långa språng är verkligen ingen lätt uppgift. Jag har misslyckats många gånger tidigare. Inte heller den här bilden blev helt perfekt, men tillräckligt bra för att publicera här.
