När jag senast var ute och fotograferade i Vombs fure fick jag flera fina bilder på rådjur. I denna bloggpost väljer jag att publicera tre av de bilder som jag gillar bäst.
Det första mötet var med ett ensamt rå, eller råget som hondjuren även kallas. Trots att jag var helt exponerad på en öppen plats i anslutning till en av de många torrlagda dammarna i området upptäckte hon aldrig mig. Åtminstone inte förrän jag hade fått mina bilder. Kanske var det för att jag befann mig i motljus och att vinden låg rätt.
När jag upptäckte rået befann hon sig på ganska långt avstånd. Men hon var på väg mot mitt håll och där jag befann mig fanns det ingen möjlighet att söka skydd oupptäckt. Så jag hukade mig ner och hoppades på det bästa.
Till min lycka sökte hon sig upp för en slänt i riktning mot tallskogen. Det var då hon förmodligen började ana min närvaro. Under säkert en minut stod hon helt stilla i slänten för att bearbeta doft-, ljud- och synintrycken. Därefter gav hon ifrån sig ett litet skall och tog ett gäng raska språng in i den trygga skogen. Men då hade jag redan fått min bild. Jag gillar speciellt hur rået står placerat på krönet med de höga tallarna i bakgrunden.
Därefter gick jag vidare. Ganska snart upptäckte jag ytterligare två djur, den är gången en bock och ett rå. De betade lugnt på de växter som tycks trivas i den sand som är utlagd i dammarna. Jag började ta några bilder på avstånd. Det tog inte lång tid innan de började ana min närvaro.
Eftersom rådjuren befann sig i motljus i förhållande till mig gjorde jag ett försök att förflytta mig ett kvarts varv runt dammen. Det var naturligtvis en stor chansning. Om jag ska vara ärlig så förväntade jag mig nästan att de skulle springa bort.
Men så länge jag rörde mig långsamt uppfattade de mig tydligen inte som något hot. Istället fortsatte de beta på växterna, samtidigt de regelbundet kollade så att jag inte kom närmare. Det var då jag tog den översta bilden på de båda djuren. Något senare tog jag även bilden nedan på enbart bocken.
Jag vet att jag har skrivit det tidigare. Men att lyckas fotografera vilda djur och lämna platsen utan att skrämma iväg dem ger mig alltid en extra kick.
