Nu när vi har kommit en bra bit in i mars månad börjar vårtecknen bli alltmer påtagliga. När jag var ute och fotograferade den gångna helgen såg jag årets första fjäril. Föga överraskande var det en citronfjäril, en fjärilsart som brukar vara tidigt ute när temperaturen stiger och dagarna blir längre.
Det här är med största sannolikhet en hane. Hanarna kryper nämligen ut från sina övervintringsplatser i ihåliga stubbar eller tuvor ett par veckor före honorna. Hanarna är dessutom gulare än det motsatta könet.
Citronfjärilen trivs i öppna skogar, vilket var precis i den biotop som jag fann den här individen.
En rolig parantes är att det engelska namnet för fjäril, butterfly (”smörflyge”), lär komma från just citronfjärilen och dess smörgula färg.
Den röda gladan är Skånes landskapsfågel. Vilket är väldigt passande med tanke på att huvudparten av landets glador lever och häckar i just Skåne. Under senare år har beståndet ökat rejält och nuförtiden är det väldigt lätt att upptäcka gladorna när de glidflyger över fälten på spaning efter föda.
Nu när våren börjar göra sitt antåg har det blivit rejäl aktivitet bland gladorna. Även om flera individer övervintrar i Skåne är det ändå många som återvänder från sina vinterkvarter runt Medelhavet.
När jag var ute och fotograferade senast både såg jag och fick bilder på ett flertal glador. De vackra rovfåglarna tycks samlas i större grupper vid den här tiden på året. Jag gissar att det pågår någon form av parbildning inför den stundande häckningssäsongen.
Formationsflygning
Vid ett par tillfällen såg jag två individer som mer eller mindre flög i formation, vilket var riktigt spektakulärt. Om detta är någon slags styrkemätning i luftakrobatik vågar jag dock inte säga.
I denna bloggpost har jag lagt upp fyra exempel från den relativt digra bildskörden. Lyckligtvis fick jag flera bilder som inte enbart var en fågel framför en blå himmel. Personligen tycker jag att lite trädgrenar och andra objekt ger bilderna lite mer innehåll och djup.
I närheten av det gamla sandtaget vid Tvedöra ligger en mindre lövskog. Flera träd är riktigt gamla och det finns gott om gammal ved på marken. I sådana miljöer trivs spillkråkan.
Jag gjorde ett kort stopp i den lilla skogen för en dryg vecka sedan. Då låg det fortfarande snö på marken. I Tvedöra-sjön var isen så pass tjock att det gick utmärkt att åka skridsko.
Vid det tillfället upptäckte jag en spillkråka på ganska nära håll. Dessvärre hade jag ingen kamera med mig, men det var ändå roligt att få se den vackra och charmiga fågeln.
Under gårdagen gjorde jag ett nytt stopp vid skogen. Till min lycka fick jag än en gång syn på spillkråkan. Om det är samma individ vet jag inte, men det är nog sannolikt. Det här var nämligen en hane och jag gissar att den har bildat revir här.
Spillkråkor är oftast ganska lätta att upptäcka. Dels har de ett karakteristiskt trumpetande läte som hörs på långt avstånd. Vidare avslöjar de sig själva när de idogt hackar i gamla träd i jakt på myror, larver och skalbaggar. Men allra ljudligast är nog deras ”trummande”, som i likhet med andra hackspettar huvudsakligen sker på våren.
Jag lyckades få ett gäng riktigt hyggliga bilder på spillkråkan innan jag lät honom fortsätta sin flitiga jakt på föda.
Som jag nämnde i föregående bloggpost fick jag en del bilder på dovhjortar i samband med min senaste tur ut till Vombs fure. Nu har jag gått igenom bildskörden och valt ut fyra varianter som jag publicerar här.
Det var en relativt stor grupp dovhjortar som jag mötte. Djuren var ganska utspridda men jag uppskattade gruppen till drygt 30 individer, bestående av allt från äldre hjortar (handjur) till hindar och fjolårskalvar.
Dessutom hade dovhjortarna klart varierande färger. Här fanns vita/ljusa individer, men även några av den riktigt mörka varianten.
Större delen av gruppen befann sig i närheten av en liten frusen skogsgöl. Där kunde jag fotografera dem utan att störa. Hjortarna tittade på mig en stund, därefter fortsatte de beta på det torra gräset som de skrapade fram med klövarna från den snötäckta och frusna marken.
Tyvärr var det även mycket ris och smågrenar mellan mig och djuren, så bilderna är väl inte helt perfekta. Men ibland tycker jag inte att det gör så mycket. För även om grenarna döljer delar av djuren så ger det även bilderna lite mer liv och djup.
Hjort med endast ett horn
Dovhjortarna fäller normalt sina horn i april månad. Därefter växer det relativt snabbt ut nya. Men många har redan tappat ett eller flera horn. Vissa gör det redan i samband med brunstperioden under tidig höst när hjortarna strider om en plats i gruppen. Den här hjorten har endast ett horn kvar. Det ser lite konstigt ut, men det är alltså endast en tidsfråga innan han tappar det.
Vit hjort med kraftiga horn
Jag retar mig lite på att jag inte fick någon bättre bild på den här vackra vita hjorten, som var en av flera större handjur i gruppen. Jag har sett många fina vita hjortar genom åren, men det här är helt klart en av de större individerna. Strax intill står även en liten mörk fjolårskalv.
De senaste dagarna har bjudit på riktigt vackert vinterväder. Tidigare i veckan gjorde jag en tur ut till Vombs fure för att kolla läget och i bästa fall även finna lite vilda djur. Lyckligtvis både såg jag och fotograferade en del dovhjortar, något jag återkommer till i en senare bloggpost. I slutet av dagen, just när jag var på väg att köra hem, upptäckte jag även två rådjur inne i skogen.
Dessvärre fanns gott om både träd och undervegetation mellan mig och rådjuren så jag hade egentligen inga större förhoppningar om att fånga dem på bild. Men plötsligt fann jag en liten fri lucka mellan trädstammarna och tryckte av en snabb bildserie. Resultatet blev inte så tokigt.
Rådjuren har en riktigt tjock och varm vinterpäls vilket gör att de ser betydligt kraftigare ut på vintern jämfört med på sommaren. Trots kalla nätter och en del snö på marken tror jag inte att de lider någon större nöd. Och nu är det ju bara några veckor kvar innan våren börjar göra sig påmind.
