Vintern har kommit till Skåne. Ett tunt snötäcke i
kombination med klart väder gjorde att jag begav mig ut på en liten fotojakt på
onsdagen. Bildfångsten blev inte speciellt gedigen. Men jag såg en del dovhjortar
och lyckades även få några bilder på det här rådjuret.
Det var när jag försökte spåra upp en grupp dovhjortar som
jag såg två rådjur ute på fältet. Lyckligtvis hade de inte upptäckt mig och jag
koncentrerade mig på rået som var närmast. Vinkeln var bra och även om dagens
ljus var på väg att försvinna bidrog den ljusa snön till att det blev några
hyggliga bilder.
Efter en stund upptäckte hon mig och drog i väg med rådjurets karaktäristiska språng. Jag skruvade snabbt upp slutartiden och försökte följa henne. En bild blev hyggligt skarp och den ser ni nedan.
Efter flera dagar med regn och rusk blev det äntligen lite
bättre fotoväder på lördagen. Jag packade ner teleobjektivet och begav mig ut
på lite fotojakt. När jag smög över ett kön upptäckte jag plötsligt tre
dovhjortar. Eftersom jag befann mig på en höjd med den låga vintersolen i
ryggen hade jag plötsligt en perfekt position för att ta bra bilder på
hjortarna.
Av storleken att döma bör detta vara en fullvuxen hind med
två fjolårskalvar. I så fall måste den här hinden vara en osedvanligt bra mamma
med tanke på den gångna sommarens torka.
Jag fick ett tiotal hyggliga bilder på hjortarna innan de sprang
längre in i skogen. Helt perfekta blev de kanske inte med tanke på att det var
en del ris och grenar i vägen. Men definitivt tillräckligt bra för att lägga
upp här på bloggen.
När jag gick en kortare runda i Dalby norreskog för någon vecka sedan upptäckte jag siluetten av en större fågel uppe i ett högt träd. Tämligen omedelbart kunde jag konstatera att det var en hackspett. När jag väl fått in fågeln i sökaren såg jag att det var en gröngöling.
Gröngölingen är näst efter spillkråkan den näst största
hackspett-arten vi har i Sverige. Den trivs i miljöer där det både finns
blandskog och öppna fält. Vuxna fåglar håller sig på ett relativt begränsat
område livet ut, så det är sannolikt att jag kan återvända till platsen och ta
nya bilder på just den här gröngölingen.
Jag vet inte om det var det kylslagna vädret som gjorde gröngölingen relativt orädd. För även om fotovinkeln var den bästa så fick jag gott om tid på mig att ta bilder på den vackra fågeln i aftonsolen. Efter några minuter tog den en kortare flygfärd till ett närliggande träd. Den här individen är en hane. Både hanar och honor är röda på hjässan, men det är bara hanarna som har det röda strecket under ögat.
En molnfri himmel utan måne. Igår var förutsättningarna goda för att ta bilder på stjärnhimlen över Skåne. Så när mörkret lagt sig packade jag ner fotoutrustningen och körde österut.
Att fotografera stjärnor i närheten av Lund är ingen större idé. Här är ljusföroreningarna från de stora tätorterna så pass betydande att resultatet inte blir speciellt bra. Den här gången bestämde jag mig för att stanna vid Klingvalla och Silvåkra. Platser där jag ofta brukar fotografera fåglar.
Trots att här inte ligger några riktigt stora städer var ljusföroreningarna vid horisonten ändå irriterande. Men jag tycker ändå att resultatet blev acceptabelt.
Nu var det ett tag sedan jag senast ägande mig åt så kallad astrofotografering. Så till en början kände jag mig en smula ringrostig. Det gäller att vänja sig med, dels att jobba i totalt mörker, men även att finna rätt skärpa och exponering genom att helt enkelt ta testbilder. För i sökaren är det så klart helt svart.
Temperaturen hade klättrat ner några grader under nollstrecket och marken började så smått täckas av ett tunt lager frost. Lyckligtvis var jag varmt klädd och efter någon timme kände jag mig alltmer komfortabel där ute i mörkret. Av förklarliga skäl är detta ingen syssla för personer som är mörkrädda.
Den översta bilden i blogginlägget är tagen nästan rakt uppåt med rejäl vidvinkel. På så sätt gav de höga tallarna bilden en fin inramning. Utan att vara helt säkert gissar jag att det ljusa bandet i mitten av bilden är vintergatan.
Bilden på den ensamma tallen ovan är tagen på samma plats, bara ett stenkast från den lilla byn Silvåkra. Bilden är tagen i ostlig riktning och här syns en del ljusföroreningar vid horisonten, sannolikt från Vomb och Sjöbo. Trots det tycker jag att det blev en trevlig bild.
Den sista bilden nedan är tagen i den lilla tallskogen som utgör fritidsbyn Klingvalla strax utanför Veberöd. I vägens förlängning syns ljuset från Vombs vattenverk. Precis som på bilden med trädet har jag lyckats få fram svaga nyanser på grusvägen och de omgivande tallarna. Trots att det inte går att utskilja några egentliga detaljer tycker jag ändå att det lyfter bilderna en hel del.
Glöm inte bort att klicka på bilderna för att se dem i den uppladdade upplösningen. Stjärnorna framträder nämligen betydligt bättre då.
För några år sedan hade det varit en mindre sensation att se
en ägretthäger i Sverige. Men den senaste tiden har arten blivit allt
vanligare. Förklaringen är sannolikt det varmare klimatet och de milda
vintrarna.
De ägretthägrar som etablerat sig i södra och östra Sverige kommer ursprungligen förmodligen från Baltikum där fågeln lär vara väldigt vanlig.
När jag besökte Almens fågeltorn för några dagar sedan såg
jag flera ägretthägrar på strandängarna. Några kom riktigt nära vilket gav mig
goda möjligheter att ta bra bilder på de vita fåglarna.
