Författararkiv: Stefan

En nötväcka – varken mer eller mindre

Idag har jag kämpat mig igenom gyttja och stundtals tät, kuperad skogsterräng i sju kilometer. Med ett tungt objektiv har jag balanserat mig över rangliga broar och mossiga stengärden. Och allt jag lyckades fånga på bild var den här nötväckan. 

Men så är det ju ofta om man vill fotografera vilda djur. Det blir liksom inte alltid som man tänkt sig. Det är bara att ta nya tag och hoppas på bättre lycka nästa sång. 

Bilden på nötväckan blev i och för sig inte så tokig, men jag har å andra sidan flera liknande bilder i arkivet. Nötväckan är en mästare på att klättra på trädstammar och grenar. På bilden syns det tydligt hur den greppar tag i barken med sina långa klor. Av någon anledning föredrar den att leta efter mat med huvudet neråt. Fråga mig inte varför.

Hinden i skogsgläntan

Jag begav mig ut på ny ”viltjakt” tidigare idag. Vädret var inte så tokigt och jag lyckades även få korn på en del djur ute i skogen. Någon riktig superbild fick jag tyvärr inte med mig hem, men en del av materialet är ändå så pass bra att jag kan publicera det här på bloggen. Mest spännande var mötet med den här dovhjortshinden.

När jag smög fram längs en mindre skogsväg såg jag plötsligt fyra ben bakom några lärkträd. I ett sådant läge gäller det att stanna upp och hoppas på att djuret inte redan har upptäckt dig. Den här gången hade jag turen på min sida. Hinden fortsatte att beta och tog ganska snart några steg framåt där grenverket öppnade upp sig en smula. Då upptäckte även hon mig.

Hjortdjur har en tendens att hålla sig blixtstilla ett par sekunder för att liksom utvärdera läget innan de bestämmer sig för att ta till handling. Under den tiden han jag ta en sju-åtta bilder. Därefter bestämde hinden sig för att det nog var bäst fly och var borta på ett ögonblick.

När jag först tog upp bilden i kameradisplayen retade jag mig på att jag inte fick en fri bild på djuret. Jag tyckte att grenarna skymde för mycket. Men när jag sedan jobbade med bilden i datorn ändrade jag mig. Det är alltid roligt att fånga djuren i sin rätta miljö och då är det många gånger bättre om det kommer med lite grenar och gräs. Jag är faktiskt ganska nöjd med bilden.

Du är kanske även intresserad av:
> Dovhjortar i Vombs fure
> Vit dovhjort

En disig vinterdag mellan Väderkullen och Romeleklint

Det här är en bild som jag tog mellan Väderkullen och Romeleklint den gångna helgen. Som ni ser var det riktigt disigt, stundtals närmast dimma, vilket skapade en lite speciell atmosfär.

På de ställen där urberget blottades låg ett mycket tunt snötäcke som gjorde att klipporna såg betydligt ljusare ut än vanligt.

Den uppmärksamme noterar kanske att jag har publicerat fler bilder från platsen tidigare, dock under helt andra väderförhållanden.

Du gillar kanske även:
> Aftonsol mellan Väderkullen och Romeleklint
> Tallar i motljus

Bergfink på grankvist

När jag var ute i skogen för ett par dagar sedan hittade jag en liten granplantering där olika finkarter höll till. Bland annat den här bergfinken, som satt och spanade på en gren uppe i en hög gran.

Bergfinken är relativt lik den betydligt vanligare bofinken, men har bland annat karaktäristiska mörka fläckar på sidorna. Bergfinken häckar normalt långt upp i norra Skandinavien och är talrikast i Skåne under vinterhalvåret.

Om detta är en ung hane eller en hona vågar jag inte säga. Det är ganska klurigt att se när de har vinterdräkt. Notera även att det ligger lite pudersnö på grankvisten.