Författararkiv: Stefan

Gråväder i naturreservatet Knivsås-Borelund

Borelund utsikt mot Knivsås

Av olika anledningar har det inte blivit mycket fotograferande för min del de senaste veckorna. De dagar som bjudit på vackert höstväder har jag haft annat att göra och andra dagar har varit regniga och gråa.

Men gråväder hör ju november till. Så trots att förutsättningarna inte var de bästa packade jag ner kameran och begav mig ut till naturreservatet Knivsås-Borelund på lördagseftermiddagen.

Jag ska erkänna att jag inte känner mig speciellt komfortabel med att fotografera i gråväder. Men med vetskapen om att det faktiskt går att få till bra bilder i alla väder gjorde jag ändå ett försök.

Borelund gyllene björkar

Dagar som denna är stativ nästan ett måste. I vilket fall om man vill hålla sig till låga ISO-värden och optimala bländarvärden. Och visst går det att få fram höstens alla färger, även om de av förklarliga skäl inte blir lika framträdande som på en solig dag.

Nu märks det för övrigt att vi närmar oss slutet på hösten. Träd som är lite mer utsatta för väder och vind har redan tappat sina löv, medan andra åtminstone har lite av färgprakten kvar.

Knivsås Borelund i november


Du är kanske även intresserad av:

Två vita dovhjortar och en rödbrun

Som ni säkert känner till har jag jagat en del bilder på hjortar under sensommaren och hösten. Dessa tre bilder är från min senaste tur ut till Vombs fure för ett par veckor sedan.

Vit dovhjort jämfotahopp

Jag hade gått en ordentlig runda med kameran utan att finna något speciellt att fotografera. Mörkret började så smått lägga sig i skogen och jag bestämde mig för att återvända till bilen för att bege mig hemåt. Så plötsligt, bara några hundra meter från parkeringsplatsen, noterade jag något ljust en bit inne i skogen.

I teleobjektivet såg jag först huvudet på en vit dovhjort som låg och vilade sig. Men hjortar är sällan ensamma och ganska snart såg jag att det var tre individer som låg där inne bakom träden. Två vita hjortar och en lite mer normalfärgad, d v s rödbrun.

Givetvis hade de observerat mig med sina känsliga sinnen och reste sig ganska snart upp. En av de vita hjortarna bestämde sig för att fly till skogspartiet på andra sidan vägen jag promenerade på. I det ögonblicket tog jag bilden ovan när den gör de för dovhjortar så karaktäristiska jämfotahoppen.

Ganska snart följde de andra två efter. Den rödbruna stannade till för att spana in mig lite närmare innan den fortsatte in bland tallarna. Då tog jag den här bilden.

Dovhjort i Vombs fure

Jag gillar inte att följa efter djur när de väl har sprungit iväg. Dels är chanserna små att man ska få fler bilder. Men det kan även stressa hjortarna vilket jag i möjligaste mån vill undvika.

Men just i det här fallet såg jag att hjortarna stannade till för att sakta bege sig mot ytterligare en bit väg i ett annat väderstreck. Jag tog en chansning och närmade mig försiktigt. Och mycket riktigt. Hjortarna passerade vägen och jag fick ytterligare ett gäng bilder. Bäst blev bilden nedan där en av de vita hjortarna stannade till i skogskanten för att utvärdera faran.

Vit dovhjort i Vombs fure

Samtliga tre hjortar ser ut att vara yngre individer. Min gissning är att de antingen är två eller tre år gamla. Hornen är inte så stora och de saknar de stora ”skovlarna” som de äldre hanarna har. Eftersom yngre hjortar inte brukar ha någon chans mot de äldre hanarna i kampen om hindarna, brukar de under de första levnadsåren hålla sig i små ”ungkarlsgrupper” som den här fina trion.


Du gillar kanske även:

Stjärtmesen är tillbaka

Stjärtmes i Vombs fure

Under hela sommaren har jag rört mig mycket i skog och mark utan att se en enda stjärtmes. Trots att den häckar i Skåne har den blivit lite av en vinterfågel för mig. För någon vecka sedan sprang jag på en hel familjegrupp som höll till i ett björkbuskage.

Det var inte så lätt att få in de små rörliga fåglarna i sökaren mellan alla grenar och löv. Men bland alla oskarpa bilder fann jag den här som inte blev helt tokig. Som jag nämnt tidigare är just stjärtmesen en av mina absoluta favoriter bland småfåglarna.

Du är kanske även intresserad av:
> Ringmärkt stjärtmes i Silvåkraskogen
> Stjärtmes i Måryd

Den ensamma gladan i trädet

Gladan i trädet

För någon vecka sedan passerade jag Vombs ängar strax före solnedgången. Jag gjorde ett stopp vid det västra fågeltornet för att spana ut över nejden. Plötsligt upptäckte jag att en röd glada satt sig till ro i ett av de kala träden som står i närheten av bron som går över Klingavälsån.

Jag har sett glador sitta där flera gånger tidigare och bestämde mig för att göra ett försök att fotografera fågeln. Först tog jag några bilder på avstånd. Sedan gjorde jag ett försök att närma mig. Till min förvåning verkade inte gladan bry sig om att jag smög mig allt närmare i det klara aftonljuset.

Efter ett litet tag var jag så pass nära att fågeln fyllde hela min sökare och jag fick ett helt gäng trevliga bilder på Skånes landskapsfågel. Att den satt helt exponerad i solen där på grenen gjorde så klart inte saken sämre. Jag försökte mig till och med på att ta några riktiga närbilder på fågelns huvud. Resultatet ser ni nedan. Inte så tokig bild den heller, men i det här fallet har jag delförstorat bilden en del.

Röd glada närbild

Efter ett par minuter tyckte gladan att det fick vara nog. Den lyfte och flög bort några hundra meter till ett annat träd. Men då hade jag redan fått vad jag behövde i bildväg.

Just den här gladan ser ut att ha kliat sig en del på bröstet med näbben. Fjäderdräkten är lite uppruggad där. Något som är ganska vanligt bland flera fåglar. Av den anledningen är den kanske inte det perfekta exemplaret av en röd glada. Men vad gör väl det, jag var ändå helnöjd med bilderna.

Läs mer

Ekorrar i Silvåkraskogen

Ekorre vid Almen

Så här års är det ganska lätt att se ekorrar i skogarna. Just nu jobbar de nämligen som bäst på att samla in nötter, ollon och kottar till vinterförrådet. När jag var ute i Silvåkraskogen för några veckor sedan lyckades jag under kort tid fånga två ekorrar på bild.

Ekorre i Silvåkraskogen

Notera den tydliga färgskiftningen på de båda individernas svans. Den översta har en svans med samma färg som den övriga kroppen, medan den andra har en klart mörkare svans.

På den översta bilden går det även att se hur närmast överdimensionerade de bakre klorna är. Med hjälp av dessa kan ekorren enkelt klättra på trädstammarna och svinga sig mellan grenarna.