Jag gillar att fotografera alla vilda djur. Fåglar är utan tvekan mest tillgängliga. Det är anledningen till att just fågelbilder dominerar mitt flöde. Skåne är ett bra landskap för just fågelfotografering. Variationen är stor och utsiktsplatserna är många.
Att artbestämma olika piplärkor är sannerligen inte lätt. Min inte helt kvalificerade gissning är dock att detta är en ängspiplärka.
Jag fann den lilla fågeln sittande på ett staket ute vid Vombs ängar för ett tag sedan. Vissa ängspiplärkor spenderar vintern i södra Europa och norra Afrika, medan andra individer stannar kvar i landets sydliga delar.
Det här kan mycket väl vara en individ som vilar upp sig på sin väg norrut mot häckningsplatserna på de vidsträckta fjällhedarna i Norrland.
Ringduvan är en relativt vanlig fågel i Sverige och dessutom ganska lätt att fånga på bild. Just den här ringduvan fann jag snyggt placerad på en gren i närheten av Silvåkratornet för ett tag sedan.
Så här i virus- och pandemitider känns det tryggt att
naturen fortfarande är öppen. För Sverige är till stor del ett glesbefolkat
land. Utanför stadsgränserna råder det sannerligen ingen trängsel och det är
enkelt att finna en plats för sig själv.
Än så länge är alltså naturen alltså lika tillgänglig och
vacker som vanligt. Så igår körde jag ut till Vombs ängar och fotograferade alla
de tusentals gäss som rastar på gräsfälten just nu. Jag satte mig på en lite
undanskymd plats, drack mitt medhavda kaffe och njöt av vårsolen.
Bilderna på gässen får jag kanske återkomma med i en senare bloggpost, för det blev ganska många och jag måste sortera bland dem först. Men en del andra fåglar passerade även min plats. Bland annat den här gladan som antagligen var på jakt efter en nyvaken groda eller sork.
Om det är någon fågelgrupp som jag har riktigt svårt för att
fotografera så är det ugglor. Jag ser nästan aldrig någon uggla när jag är ute och
rör mig i skogen. Antagligen beror det mycket på att jag inte är tillräckligt
uppmärksam och letar på fel ställen.
Men tidigare i veckan hade jag tur. Strax utanför Silvåkra
blev jag tipsad om att det skulle finnas kattugglor. Och mycket riktigt. Uppe i
en tall satt en kattuggla och vilade sig. Ett ganska typiskt beteende för
ugglor. De sover större delen av dagen för att sedan bege sig ut på jakt när
mörkret faller.
Kattugglan är en av de vanligaste ugglearterna vi har i Sverige. En fullvuxen fågel är ca 40 cm lång och med ett vingspann på strax under metern. Kattugglan äter gärna småfåglar, men favoritfödan är nog skogssorkar. Alltså exakt en sådan sork som jag fångade på bild i förra veckan.
Fågelns kanske främsta egenskap är ett mycket bra
mörkerseende. Den lär kunna upptäcka en mus i skenet av ett stearinljus på 200
meters avstånd.
Den här blev kanske inte någon pangbild, men det är samtidigt första gången jag lyckas med att fånga en kattuggla med kameran. Grenarna i förgrunden hade jag gärna sluppit och det hade varit ännu roligare om ugglan hade öppnat ögonen. Men trots att den rörde sig lite ibland, höll den ögonen stängda. Vad vet jag, kanske för att inte förstöra mörkerseendet inför nattens jaktäventyr.
Tranornas återkomst är ett riktigt starkt vårtecken. I
samband med gårdagens besök vid Vombs ängar både såg jag och hörde flera tranor.
Det går liksom inte att ta miste på deras karaktäristiska trumpetande läten.
Vissa tranor väljer att rasta på Vombs ängar, medan andra
bara tar några rundor runt ängarna för att sedan fortsätta norrut. Det finns
även tranor som, istället för att flyga långt norrut, stannar i Skåne över
sommarhalvåret för att häcka.
De båda tranorna på bilden, som antagligen är ett par, lyckades jag fånga i flykten på fälten mellan Silvåkra och Vombs ängar. Det blev kanske ingen perfekt bild, men ändå lite trevlig med höga tallarna som bakgrund. Eftersom de inte tillhörde någon större grupp kan detta mycket väl vara ett par som kommer att stanna i området hela sommaren.
