Vintern är tillbaka! Men så värst mycket snö har det inte kommit hemma i Lund. Då är tillgången på den frusna nederbörden något bättre en bit in i landskapet. Igår packade jag ryggsäcken och begav mig ut på en längre dagstur i skogarna strax sydost om Sjöbo. Stundtals längs de små vägarna och bitvis mitt inne i skogen. Totalt gick jag 1,2 mil i ett underbart vinterlandskap. Jag passade även på att filma lite. Så om jag har tid och ork publicerar jag en kortare film de närmaste dagarna.
Det här är en bild som jag tog vid Sövdesjöns norra strand i förra veckan. Någon känner kanske igen motivet från slutvinjetten i det tidigare publicerade videoklippet. Klockan var halv fyra på eftermiddagen och solen började dala ner bakom de tunna molnen vid horisontlinjen. Eftersom det knappt blåste något låg sjön i stort sett spegelblank vilket gav riktigt fina reflektioner på ytan.
Plötsligt dyker de upp. Mitt inne i mörkaste skogen. En person med ett otränat öga skulle förmodligen inte lägga någon notis vid de lövtäckta betongplattorna och bara passera. Men jag vet att de ska finnas just på den här platsen.
Betongplattformarna i Häckebergaskogen var en gång i tiden en väl bevarad hemlighet. Det här en av många gömda minnesplatser från det kalla kriget, en grupperingsplats för Robot 68 Bloodhound.
För att bekämpa angripande flyg i händelse av krig – företrädesvis på höjder dit jaktflyget hade svårt att nå – förvärvade Flygvapnet i mitten av 60-talet den brittiska luftvärnsroboten Bristol Bloodhound. Den svenska beteckningen blev Robot 68.
Det här var en tid då Sverige skulle försvara sin territoriella neutralitet i skuggan av maktkampen mellan NATO och Warszawapakten. Berlinmuren hade just uppförts och Kubakrisen var ytterst nära att utlösa ett tredje världskrig mellan supermakterna.
Totalt införskaffade Flygvapnet 96 robotar av den här typen, som fördelades på sex robotdivisioner med två kompanier i varje. Varje robotkompani bestod av 138 man. Runt om i södra Sverige byggdes undangömda platser dit kompaniet med hjälp av lastbilar och bussar kunde förflyttas och omgrupperas i händelse av krig.
Platserna var belagda med väldigt hög sekretess. De användes aldrig i samband med övning, märktes inte med förbudsskyltar och fick inte besökas av uniformerad personal. De gånger försvarsmakten inspekterade grupperingsplatserna gjordes det i civil klädsel. Sekretessen upphävdes först 2006.
Varje grupperingsplats bestod av fyra betongfundament där robotlavetterna skulle placeras. På varje fundament fanns förankringsfästen av järn samt i vissa fall en ränna för kablage. Utöver detta fanns röjda uppställningsplatser för fordon och spaningsradar. I Skåne uppfördes totalt nio grupperingsplatser av den här typen. Vad jag vet är de flesta bevarade.
Ett robotkompani var ett i stort sett självständigt förband som kunde klara sig utan försvar och underhållsstöd. Själva robotsystemet leddes och styrdes dock primärt från de fortifierade luftförsvarscentralerna via STRIL 60-systemet. Men kompaniet hade även en viss förmåga att genomföra strid autonomt.
Robot 68 blev ett ganska kortlivat kapitel i Flygvapnets historia. Höga underhållskostnader, minskade försvarsanslag och det nya resurskrävande Viggen-flygplanet gjorde att systemet avvecklades i mitten av 70-talet. Flera av robotarna återsåldes till England medan andra gick till Schweiz.
Kvar finns nu bara de lövtäckta betongplattorna som påminner oss om tider då förmågan och ambitionen att försvara den territoriella suveräniteten var betydligt högre än idag.
Om du vill läsa mer:
> Bristol Bloodhound på Wikipedia
> FHT: RB68 – det kalla krigets mest exklusiva vapensystem i Sverige (pdf)
> Sydsvenskan, artikel från 2011
Du gillar kanske även:
> Den gemensamma stabsplatsen Alfred
> Bildkavalkad från Björka Flygbas
> En port in i berget – RRGC S1 W Hinden på Romeleåsen
Tidigare idag trotsade jag de friska vindarna och nederbörden bestående av allt från regn till kornsnö och tog en kortare tur i skogen vid Häckeberga. Fotovädret var allt annat än optimalt. Trots det kunde jag inte låta bli att ta några bilder.
Längst uppe på en höjd som jag tror bär namnet Mullsbjär står ett antal ståtliga bokträd och reser sig mot skyn. Platsen känns lite speciell. Inte direkt kuslig. Snarare förtrollad.
Som jag skrev i en tidigare bloggpost fick jag en hel del fina bilder med mig hem från turen i skogarna kring Sövde i förra veckan. När den låga vintersolen bryter in mellan trädstammarna och belyser diset med sina gyllene strålar skapas ett helt magiskt ljus som man omöjligt kan se sig mätt på.
