Kategoriarkiv: Gömda platser

Övergivna platser, glömda rum eller urban exploration. Kärt barn har många namn. Under denna rubrik samlar jag bilder från platser man inte sällan måste titta två gånger för att hitta. Det kan vara allt från gamla militäranläggningar och industrier till rivningstomter och stenbrott. Allt måste inte vara övergivet. Huvudsaken är att platsen har en historia att berätta.

Vasahus

När jag är ute på mina äventyr runt om i Skåne passerar jag inte sällan en del glömda platser. I normala fall väcker dessa platser dessvärre fler frågor än de ger svar. Men gårdsruinen på bilderna är faktiskt ett undantag.

Gården ligger djupt inne i skogen vid Fulltofta i mellersta Skåne. För att minnas de människor som en gång byggde och levde på gården har man satt upp små skyltar med information som annars lätt skulle falla i glömska.

Gården hette en gång Vasahus och som ni ser var den byggd av gråsten. Byggnaden uppfördes i en sluttning och inrymde både boningshus och stall i två separata plan. Hur gammal gården är framgick inte av informationen på tavlan men jag gissar att den är från sent 1800-tal. Familjen Stål som bodde och verkade på gården i början av seklet lämnade Vasahus 1939.

En port in i berget – RRGC S1 W Hinden på Romeleåsen

I augusti 2012 publicerade jag en bild på tornet till den gamla höjdradarn som ligger längst upp på Romeleklint [se bilden]. Tornet är bara en liten del av en anläggning som under det kalla kriget bar namnet RRGC S1 W Hinden.

RRGC är en förkortning för radargruppscentral. Under 60-talet uppfördes åtta radargruppscentraler runt om i Sverige. Samtliga fick djurnamn, exempelvis Minken, Vesslan, Rockan och Bocken. Anläggningen på Romeleåsen hette alltså Hinden.

Radargruppcentralen var en del av det så kallade Stril 60-systemet. Från denna bevakade Flygvapnets personal, såväl anställda som värnpliktiga, luftrummet dygnet runt, 365 dagar om året. Filtrerad information, exempelvis en kränkning av ett flygplan från främmande makt, skickades därefter vidare till en luftförsvarscentral (LFC). Tillsammans med LFC kunde RRGC-anläggningen sedan med hjälp av avancerade datorer leda jaktflyget mot målet. Hindens närmaste LFC bar kodnamnet Kobran och är fortfarande operativ i Hästveda utanför Hässleholm. Verksamheten på Hinden avvecklades däremot i början av 90-talet.

Det du ser på bilderna är de båda inslagen till RRGC Hinden. Anläggningen var helt atomsäker vilket innebar att den i princip skulle klara en kärnvapenexplosion. Från de yttre stålportarna går en flera hundra meter lång U-formad tunnel djupt in i berget. Mitt i tunneln finns ytterligare en massiv stötvågsport av stål. Bakom denna ligger själva radargruppscentralen som omfattar ett bergrum på hela tre våningsplan med flera rum.

Idag har Hinden ingen militär betydelse, men det bedrivs fortfarande civil verksamhet i anläggningen. Den påminner oss om en tid då världen och hotbilden såg annorlunda ut än idag. Samtidigt har de senaste dagarnas händelser i Ukraina uppmärksammat oss på att det aldrig går att ta något för givet. Hotbilden kan förändras snabbt.

Är du nyfiken på att veta mer hur incidentberedskapen och radarbevakningen fungerade på 60- och 70-talet kan nedanstående informationsfilm från Flygvapnet kanske vara intressant. I denna finns bland annat bilder från RRGC-anläggningar. Här får man även en viss förståelse för hur extremt avancerade datorsystemen var för sin tid. I början av 60-talet hade Flygvapnet långt mer än hälften av all datorkapacitet som fanns tillgänglig i Sverige. Fler länkar hittar du under klippet.

> Om svenska radargruppcentraler på Wikipedia
> Många bilder från en tidigare RRGC på Skymningsläge
> Fasta radargruppcentraler, RRGC på bergrum.se
> Kalla krigets tid på www.luftbevakning.se

Du gillar kanske även:
> Den gemensamma stabsplatsen Alfred
> Bildkavalkad från Björka Flygbas
> Grupperingsplats för Robot 68 Bloodhound

Kort stopp i Örtofta

I samband med en cykeltur tidigare i veckan gjorde jag ett kortare stopp i Örtofta. Den lilla byn som ligger mellan Lund och Eslöv förknippar säkert de flesta med sockerbruket, det enda kvarvarande i Sverige och dessutom Nordens största.

De gamla arbetarlängorna i gult tegel står tomma och öde.

Och visst har bruket satt sin tydliga prägel på miljön. En betydande del av byggnaderna i det lilla byn är gamla arbetarbostäder. Förr i tiden bosatte sig folk i Örtofta för att de hade jobb på bruket – så enkelt var det. Hur det är idag vet jag inte riktigt.

Trots att Örtofta bara ligger någon mil från Lund kändes det ändå lite som att cykla in i en annan värld. Här har tiden på många sätt stått stilla sedan byns storhetstid under 50- och 60-talet. Enligt Wikipedia fanns det 358 fast bosatta i Örtofta 1960. 30 år senare hade siffran dalat till 179. Därmed miste byn sin status som tätort.

Att många människor lämnat byn är inte så svårt att se. Arbetarlängorna närmast sockerbruket i tidtypiskt gult tegel står till exempel tomma. Förmodligen har ägaren Nordic Sugar inte längre något intresse att agera hyresvärd. När jag cyklade förbi funderade jag lite på vem som en gång bott där och om de fick lämna sina hem mot sin vilja.

En gång i tiden var Örtofta även en viktig järnvägsknut. Här korsade Landskrona – Sjöbo-banan södra stambanan. Den förstnämnda är borta och uppriven sedan länge. Den sistnämnda finns naturligtvis kvar, likaså stationen och perrongen. Det är emellertid bara pågatågen och godsvagnarna till sockerbruket som stannar.

Två saker som jag definitivt tycker är värda ett K-märke är Örtoftas lilla bykiosk och idrottsplatsen. Båda är fina ikoner för svensk efterkrigshistoria. Det fanns en tid då nästan alla små byar hade en kiosk och ett eget fotbollslag. Så är det dessvärre inte längre.

Örtoftas lilla bykiosk ligger strategiskt placerad längs huvudgatan och tågperrongen. Förr i tiden var den säkert en naturlig träffpunkt för byns invånare. Jag undrar hur det är idag. Finns det någon som stannar till efter en hård dag på bruket och beställer en grillad med mos ur luckan till höger? Eller kliver byns yngre invånare upp på träpallen vid den vänstra kioskluckan och önskar sig en påse tio kronor blandat på lördagarna? Hur som helst blir jag oerhört nostalgisk när jag ser kiosken. Notera t ex den solblekta glasskartan och den centralt placerade Blend-skylten.

På Bruksvallen spelar ÖIS fortfarande sina hemmamatcher. Jag hoppas att Örtofta-borna är stolta över sin vackra och välbevarade fotbollsplan. Det borde de vara.

Du är kanske även intresserad av:

Örtofta Sockerbruk

Kolkranen i Malmö hamn

Alla bilder är på sätt och vis ett historiskt dokument. Ett fruset ögonblick i tiden. Ibland kan det bli ganska påtagligt. Som i det här fallet.

När jag tog bilden i Malmö hamn en solig men kylig marsdag 2006 visste jag inte att den gamla kranen skulle monteras ner och försvinna året därpå. Kranen låg i de inre delarna av hamnbassängen och användes från tidigt 50-tal till att lasta av kol till det närliggande Öresundsverket.

Från fartygen skopades kolet upp i den stora matartratten längst till vänster på bilden. Via transportbandet fördes det sedan vidare över Flintrännegatan till Öresundsverkets koleldade pannor och ångturbiner som försåg den växande industristaden med elektricitet.

Nu är alltså både kran och transportband ett minne blott. Vad jag vet har inte en enda av Malmö hamns gamla kranar bevarats till eftervärlden. Lite tråkigt att gammal industrihistoria går förlorad på ungefär samma sätt som gamla hus försvann i innerstäderna under rivningsvågen på 60-talet.

Du är kanske även intresserad av:
> De gamla färjeramperna i Malmö hamn
> Kulsprutevärn i Malmö hamn

Lunds Folkpark

På en ganska undanskymd plats i de västra delarna av staden ligger Lunds Folkpark. Parken anlades redan 1895 och har allt sedan dess rymt en mängd olika nöjesaktiviteter.

Parken för numera en slumrande tillvaro. Huvudbyggnaden av lundarkitekten Bengt Edman invigdes 1976 men har i stort sett varit öde och oanvänd de senaste tio åren. Lyckligtvis skiljer sig dansrotundan en hel del från Edmans andra brutalistiska verk i Lund som Vildanden och Sparta. Klängväxterna som täcker spaljéerna gör att byggnaden nästan kamoufleras i parkmiljön.

Det har länge talats om att bygga bostäder och garage på en stor del av marken där Folkparken ligger idag. Inflyttningen till Lund har varit omfattande de senaste åren och det finns en stor efterfrågan på relativt centralt belägna bostäder.

Men trots att relativt få lundabor faktiskt använder Folkets Park, i vilket fall i jämförelse med Stadsparken och Botaniska Trädgården, har motståndet och engagemanget mot byggnadsplanerna föga överaskande varit starkt. Föreningen Folkparkens Framtid har både en blogg och aktiv Facebook-sida.

Så min gissning är att parken kommer att få fortsätta slumra in i många år framöver.

Bildbloggen | fotograf Stefan Olsson

En fotoblogg om natur, djur och lite arkitektur