Det är inte ovanligt att observera havsörn vid Vombs ängar. Många gånger ser man endast de stora rovfåglarna på avstånd, inte sällan när de glidflyger på hög höjd. Men så finns det även mer sällsynta tillfällen då man kommer ganska nära örnarna. Det hände mig i söndags.

En bit ute på ängarna noterade jag att en större fågel flög rakt mot mig på ganska låg höjd. Eftersom det fanns en del träd i vägen var jag först lite osäker på vad det var för slags fågel. En kort stund trodde jag att det var en korp. Men snart insåg jag att det var en havsörn. Sannolikt en par år gammal individ av storleken och utseendet att döma.

Besvärligt motljus

Ett ögonblick senare hade jag den alldeles ovanför mig. Därefter gjorde den en gir och återvände ut mot ängarna. Även om allt var över på några sekunder hann jag få en bildserie på örnen. Nu ska det noteras att förutsättningarna inte var de bästa. Örnen befann sig nämligen mellan mig och den starka vintersolen. Om jag haft solen i ryggen hade bilderna så klart blivit mycket bättre.

Lite senare funderade jag lite på varför örnen flög ovanligt nära mig. En anledning kan vara att det ofta läggs ut kadaver av hjortar och rådjur vid den här platsen. Något som uppskattas av alla rovfåglar i området. Speciellt nu på vintern. Det kan mycket väl vara så att örnen trodde att jag kom med söndagsmiddagen.

Oavsett, här är två av bilderna som jag fick. Långt ifrån perfekta, men det var ändå ett roligt möte.

---

Du är kanske även intresserad av:

• Havsörnen i den höga tallen
• Havsörn dyker och stjäl fisk från storskrake

Jag såg en hel del småfåglar när jag var ute vid Krankesjön förra helgen. Några lyckades till och med fastna på bild.

Roligast var nog mötet med ett gäng stjärtmesar. Denna lilla vita och långstjärtade dunboll uppträder i mindre grupper under vinterhalvåret. Under sommaren tycks de föra en betydligt mer anonym och utspridd tillvaro. En bit upp i träden arbetar stjärtmesarna sig metodiskt fram genom grenverken i jakt på något ätbart. Födan består främst av puppor och insekter som ännu inte dukat under av kylan.

Trots namnet så är stjärtmesen inte direkt närbesläktad med andra mesar, som blåmesen och talgoxen. Sådana lyckades jag också fotografera en bit in i den mörka skogen. Många betraktar säkert dessa båda arter som en av våra vanligaste gäster vid vinterns fågelbord. Men de allra flesta individerna lever ändå sina liv långt från städer och byar.

---

Du är kanske även intresserad av:

• Stjärtmesen är tillbaka
• Blåmes bland röda bär

Enligt min mening är gärdsmygen en av skogens mest karismatiska fåglar. Passerar man en rishög eller ett stengärde och tittar lite extra så händer det ibland att den lilla fågeln dyker upp.

Med sin vackert brunspräckliga fjäderdräkt och lilla storlek är den inte helt lätt att se på avstånd. Sången, som går att höra både sommar och vinter, är däremot ganska intensiv och lätt att identifiera.

Under häckningsperioden bygger hanen flera bon inom sitt revir där mer än en hona kan ruva på äggen. Gärdsmygen är nämligen polygam, vilket är ganska ovanligt bland småfåglarna.

De här bilderna på gärdsmygen är inte nya. Jag tog dem för ett par år sedan. Platsen var ganska mörk, vilket resulterade i ett antal ganska brusiga bilder. Men efter att jag bearbetat dem med lite modernare brusreducering blev resultatet något bättre.

Läs mer →

Törnskatan är en trevlig fågel som är relativt lätt att finna på skånska hedar och hyggen sommartid. Fågeln spenderar en stor del av vintern i Medelhavsområdet och anländer inte till häckningsplatserna i södra Skandinavien förrän i slutet av maj.

För ett tag sedan gick jag förbi ett större busksnår där ett par törnskator med största sannolikt hade ett bo. Reviret markerade de med all tydlighet genom att vicka på stjärten i kombination med avge ett smackande varningsläte. Då törnskatan är en relativt kaxig och orädd fågel lyckades jag få bilder på både hanen och honan.

Det är inte speciellt svårt att skilja en hane från en hona. Karaktäristiskt för hanen är det gråblåa huvudet och det svarta ”zorrostrecket” längs ögat. Bröstet har ofta en lätt rosa ton. Både hanen och honan har en kraftig näbb som de fångar större insekter och smågnagare med. Honans fjäderdräkt är mer nedtonad med ett vackert vågigt mönster över bröstet. Just den här honan var ringmärkt, vilket syns tydligt på bilden.

---

Du är kanske även intresserad av:

• Juvenil törnskata