Under senare år har jag blivit alltmer tilltalad av bilder där de vilda djurens miljö utgör betydande del av bilden. Många fotografer försöker ständigt komma så nära djuret som möjligt så att bilden blir något man kan kalla för ”djurporträtt”. Det resulterar i sin tur i en evinnerlig och dessutom kostsamt jakt efter längre teleobjektiv och kameror med fler megapixlar.
Jag ska villigt erkänna att jag många gånger agerar likadant när jag är ute och fotograferar. Förmodligen faller det sig naturligt. Men jag försöker även ändra mitt tankesätt. För många gånger när jag går igenom bildskörden hemma i datorn blir jag lite besviken.
Det är nämligen inte alltid som bilderna förmedlar de sinnesintryck jag hade när jag tog bilden. Ljuset, färgerna, ljuden, doterna… Och anledningen är ofta att jag helt enkelt tagit med för lite miljö. Bilden på djuret kunde i stort sett lika väl vara tagen i en djurpark. Det blir liksom bara ett ”vanligt” djurporträtt, som nästan ser ut som den bilden jag tog förra veckan.
Med ovan nämnda resonemang är det kanske inte så konstigt att jag gillar den här bilden på haren. Jag tog den en ljus kväll i närheten av Vombs ängar. Haren är ganska välkamouflerad där den sitter bland blommande sandvita och harsyra. Och det ska den ju naturligtvis vara. För det är i miljöer som denna som haren spenderar större delen av sitt liv.
