Törnskatan är en trevlig fågel som är relativt lätt att finna på skånska hedar och hyggen sommartid. Fågeln spenderar en stor del av vintern i Medelhavsområdet och anländer inte till häckningsplatserna i södra Skandinavien förrän i slutet av maj.

För ett tag sedan gick jag förbi ett större busksnår där ett par törnskator med största sannolikt hade ett bo. Reviret markerade de med all tydlighet genom att vicka på stjärten i kombination med avge ett smackande varningsläte. Då törnskatan är en relativt kaxig och orädd fågel lyckades jag få bilder på både hanen och honan.

Det är inte speciellt svårt att skilja en hane från en hona. Karaktäristiskt för hanen är det gråblåa huvudet och det svarta ”zorrostrecket” längs ögat. Bröstet har ofta en lätt rosa ton. Både hanen och honan har en kraftig näbb som de fångar större insekter och smågnagare med. Honans fjäderdräkt är mer nedtonad med ett vackert vågigt mönster över bröstet. Just den här honan var ringmärkt, vilket syns tydligt på bilden.

Du är kanske även intresserad av:

• Juvenil törnskata

Hackspettar kan man finna lite varstans. Men om man verkligen är på jakt efter dem kan det vara bra att börja leta i äldre tallskogar. Där finns nämligen deras främsta föda; insekter och fröer.

Den här hackspetten hittade jag i just en tall. Det som jag tycker gör bilden lite speciell är att den har en kotte i näbben. Ögonblicket senare placerade hackspetten kotten i en liten glipa i tallen och började hacka sönder den i jakt på de näringsrika fröerna. Det är så de jobbar. Fåglar är intelligenta och hackspettar är inget undantag.

Numera är det ganska sällan jag lyckas fånga en fågelart på bild som jag aldrig fotograferat tidigare. Men jag tror faktiskt att hämplingen är en sådan. Den här vackra hanen hittade jag bland buskar och snår en förmiddag vid Källby dammar för ett tag sedan.

Gissningsvis låg honan i ett bo alldeles i närheten, för hanen flög fram och tillbaka mellan vissa platser för att bevaka sitt revir. Samtidigt som den markerade genom ett torrt varningsläte.

Hämplingen, åtminstone hanen, är lätt att känna igen på sin röda pannfläck och de två nästan karminröda fälten över bröstet. På avstånd kan den se ganska oansenlig ut, men när man fångar den i solljuset, som jag lyckades göra, ser man tydligt de vackra färgerna.

Namnet har den tydligen fått från växten hampa. Det var vad man matade den med när den användes som burfågel i gamla tider.  

Fågeln häckar i hela södra Sverige, men beståndet har minskat betydligt under senare år. Kanske för att den fått svårare att finna lämpliga habitat, som enefälader, snåriga häckar och igenväxta tomter.

En del hämplingar väljer att övervintra i Skåne, medan de flesta beger sig längre ner i Väst- och Sydeuropa under den kallaste årstiden.