Att artbestämma olika piplärkor är sannerligen inte lätt. Min inte helt kvalificerade gissning är dock att detta är en ängspiplärka.
Jag fann den lilla fågeln sittande på ett staket ute vid Vombs ängar för ett tag sedan. Vissa ängspiplärkor spenderar vintern i södra Europa och norra Afrika, medan andra individer stannar kvar i landets sydliga delar.
Det här kan mycket väl vara en individ som vilar upp sig på sin väg norrut mot häckningsplatserna på de vidsträckta fjällhedarna i Norrland.
Ekorrar är riktigt fina och karismatiska djur. Med lite tur
går det även att fotografera dem på riktigt nära håll.
Just den här ekorren sprang jag på vid Silvåkratornet för
ett litet tag sedan. Den hade klättrat upp en bit i tornets träkonstruktion, kanske
var den på jakt efter något ätbart som någon fågelskådare råkat lämna efter
sig.
När jag närmade mig gjorde ekorren som de inte sällan gör i
lite trängda situationer. Istället för att fly höll den sig alldeles stilla i
förhoppning om att jag inte skulle upptäcka den. Men jag hade ju redan sett ekorren
och eftersom den höll sig stilla hade jag gott om tid att ta mina bilder.
Den översta bilden är tagen på så pass nära håll att den
faktiskt är helt obeskuren, något som är extremt sällsynt när jag fotograferar
djur. Förmodligen var jag så pass nära ekorren
att jag började närma mig objektivets närgräns.
Om ni tycker att vinkeln ser lite udda ut så är det en
korrekt iakttagelse. Ekorren var redo att fly neråt och satt alltså med huvudet
riktad mot marken.
Den nedersta bilden är tagen i ett lite annat ljus och vinkel. Även den blev trevlig, men jag gillar nog den översta bäst.
Ringduvan är en relativt vanlig fågel i Sverige och dessutom ganska lätt att fånga på bild. Just den här ringduvan fann jag snyggt placerad på en gren i närheten av Silvåkratornet för ett tag sedan.
Så här i virus- och pandemitider känns det tryggt att
naturen fortfarande är öppen. För Sverige är till stor del ett glesbefolkat
land. Utanför stadsgränserna råder det sannerligen ingen trängsel och det är
enkelt att finna en plats för sig själv.
Än så länge är alltså naturen alltså lika tillgänglig och
vacker som vanligt. Så igår körde jag ut till Vombs ängar och fotograferade alla
de tusentals gäss som rastar på gräsfälten just nu. Jag satte mig på en lite
undanskymd plats, drack mitt medhavda kaffe och njöt av vårsolen.
Bilderna på gässen får jag kanske återkomma med i en senare bloggpost, för det blev ganska många och jag måste sortera bland dem först. Men en del andra fåglar passerade även min plats. Bland annat den här gladan som antagligen var på jakt efter en nyvaken groda eller sork.
Om det är någon fågelgrupp som jag har riktigt svårt för att
fotografera så är det ugglor. Jag ser nästan aldrig någon uggla när jag är ute och
rör mig i skogen. Antagligen beror det mycket på att jag inte är tillräckligt
uppmärksam och letar på fel ställen.
Men tidigare i veckan hade jag tur. Strax utanför Silvåkra
blev jag tipsad om att det skulle finnas kattugglor. Och mycket riktigt. Uppe i
en tall satt en kattuggla och vilade sig. Ett ganska typiskt beteende för
ugglor. De sover större delen av dagen för att sedan bege sig ut på jakt när
mörkret faller.
Kattugglan är en av de vanligaste ugglearterna vi har i Sverige. En fullvuxen fågel är ca 40 cm lång och med ett vingspann på strax under metern. Kattugglan äter gärna småfåglar, men favoritfödan är nog skogssorkar. Alltså exakt en sådan sork som jag fångade på bild i förra veckan.
Fågelns kanske främsta egenskap är ett mycket bra
mörkerseende. Den lär kunna upptäcka en mus i skenet av ett stearinljus på 200
meters avstånd.
Den här blev kanske inte någon pangbild, men det är samtidigt första gången jag lyckas med att fånga en kattuggla med kameran. Grenarna i förgrunden hade jag gärna sluppit och det hade varit ännu roligare om ugglan hade öppnat ögonen. Men trots att den rörde sig lite ibland, höll den ögonen stängda. Vad vet jag, kanske för att inte förstöra mörkerseendet inför nattens jaktäventyr.
