Varje gång jag får se kronhjortar känns det lite extra speciellt. Det är något visst med de här klövdjuren. Inte för att de är vackrare än exempelvis dovhjorten. Nej, det beror nog mer på att de är så skygga. Och mycket ovanligare. Åtminstone i min del av Skåne.
Den gångna helgen upptäckte jag en mindre grupp hindar och ungdjur på relativt långt avstånd. Långsamt lyckades jag smyga fram till en plats där jag kunde hålla mig relativt dold och ta lite bilder.
Avståndet till hjortarna var tillräckligt långt för att de ostört skulle fortsätta beta av det förmodligen ganska näringsfattiga fjolårsgräset. Samtidigt gjorde den stora luckan till djuren att bildkvalitén blev lite lidande. Vårsolen värmde på rejält och det var mycket ”värmedaller” i luften.
Men det gjorde inte så mycket. Man kan inte få perfekta bilder varje gång och som läget var fanns det inte en chans att jag skulle kunna komma närmare utan att skrämma djuren.
När jag studerade den översta bilden lite mer i detalj noterade jag att hjorten till höger har en antydan till små horn. Sannolikt är det en yngre individ som i ett senare skede kommer att lämna gruppen.
