En kväll tidigare i veckan tog jag en tur ut till Silvåkraskogen. Det var en underbart ljum sommarafton och skogen var full av fågelsång.

Mindre angenämt var konstaterandet att myggsäsongen var igång. Jag kunde inte hålla mig stillastående någon längre tid utan att bli anfallen av de små flygfäna. Lyckligtvis packar jag alltid ner myggmedel i ryggsäcken.

Bland annat av ovannämnda anledning fick jag inte jättemånga bra bilder med mig hem. Undantaget var den här lilla grönsångaren. Vi har en mängd olika sorters sångare i Sverige och att skilja dem åt är inte helt lätt. Men av utseendet och sången att döma är jag ganska säker på att det är en grönsångare.

Grönsångaren förekommer huvudsakligen i de södra delarna av Sverige. Den spenderar vintern i tropiska Afrika och anländer till oss i april. Fågeln bygger sitt bo i en håla på marken, ofta vid en snårig buske eller bland trädrötter.

Min gissning är att den här grönsångaren hade ett bo i närheten. För den lämnade aldrig platsen och markerade hela tiden sin närvaro med sång.

Du är kanske även intresserad av:
> Gransångare sjunger i kvällssolen
> Sävsångare

Som jag skrivit tidigare på bloggen är det riktigt kul att den vita storken så sakteliga håller på att återetablera sig i Skåne. I trakterna runt Vombs ängar finns det för närvarande flera häckande storkpar.

Just den här storken fotograferade jag från ett av fågeltornen vid Vombs ängar för några dagar sedan. Det som gör den här storken lite extra intressant är att den inte är ringmärkt. Mycket talar alltså för att den är född och uppväxt i vilt tillstånd.

Annars brukar många storkar jag ser vid ängarna vara uppfödda i hägn. Det syns tydligt eftersom de har stora och tydliga ringmärken runt sina ben.

Du är kanske även intresserad av:
> När storkarna bygger bo är det vår i Skåne
> Stork på Vombs ängar

Spillkråkan är helt klart en av skogens roligaste fåglar. Varje gång jag lyckas överlista den stora hackspetten och fånga den på bild känns det riktigt kul.

Den här individen fotograferade i Borelunds naturreservat, faktiskt på nästan exakt samma plats som jag mötte en annan spillkråka för två år sedan. Men jag är tämligen säker på att det inte är samma individ. Det här bör nämligen vara en hane. Det ser man på hjässans röda fläck, som sträcker sig hela vägen fram till pannan. Honorna har endast en röd fläck i nacken.

Den här spillkråkan var säkert ute efter myror bland de gamla trädstammarna på marken. Myror är nämligen spillkråkans favoritföda.