Författararkiv: Stefan

Ett cykeläventyr på småvägarna runt Vombsjön

Cykeläventyr på grusvägarna runt Vombsjön

Oavsett vad vädergudarna säger så är det trots allt högsommar i Sverige just nu. Och då gäller det att använda tiden på bästa sätt. För egen del kan jag knappast tänka mig ett mer passande aktivitet än en långtur med cykel. Och då företrädesvis på några av Skånes alla fantastiska små grus- och skogsvägar. Att susa förbi åkrar, torp och slott ger många intryck och ständigt små nya upptäckter.

I torsdag bestämde jag mig för att göra en ny utflykt. Den här gången utgick jag från mitt hem i Lund och tog den snabbast möjliga vägen ut till Flyinge. Men därefter var det grusväg som gällde. Från Flyinge sicksackade jag mig österut på småvägarna mot Hjularöds slott och den vackra skog som ligger alldeles intill. Bilden nedan är tagen i den skogen.

Vägen genom Hjularödsskogen

Därefter fortsatte färden mot Magnaröd innan jag slog om kursen söderut för snabbt rulla ner till Övedskloster, en sträcka där höjdskillnaden går från 100 till 30 meter över havet. Sedan tog jag åter höjdmeter genom att cykla den gamla banvallen österut, rundande Sydstens bergtäkt innan jag rullade in i Hultaskogen.

Bilden nedan är tagen längs vägen strax öster om Övedskloster där man har en fantastisk utsikt över Vombsjön och en betydande del av Skåne.

Utsikt över Vombsjön vid Övedskloster

För att ta mig vidare till Vombs fure fann jag en liten och ganska dåligt underhållen bro som korsade Björkaån. Därefter var det bara att trampa rakt västerut, genom furet och över Vombs ängar mot Lund igen. När jag kom hem visade trippmätaren nio mil.

Precis som vid mitt senaste cykeläventyr på Linderödsåsen valde jag att färdas lätt. Alla bilder är alltså tagna med mobiltelefonen. Så jag hoppas att ni har överseende med att kvaliteten inte är den allra bästa.

Cykelrutt Vomb Öved

Här är en karta över rutten
Klicka för större bild

Läs mer →

Vikten av att fotografera vilda djur i sin miljö

Hare bland sandvita och ängssyra

Under senare år har jag blivit alltmer tilltalad av bilder där de vilda djurens miljö utgör betydande del av bilden. Många fotografer försöker ständigt komma så nära djuret som möjligt så att bilden blir något man kan kalla för ”djurporträtt”. Det resulterar i sin tur i en evinnerlig och dessutom kostsamt jakt efter längre teleobjektiv och kameror med fler megapixlar.

Jag ska villigt erkänna att jag många gånger agerar likadant när jag är ute och fotograferar. Förmodligen faller det sig naturligt. Men jag försöker även ändra mitt tankesätt. För många gånger när jag går igenom bildskörden hemma i datorn blir jag lite besviken.

Det är nämligen inte alltid som bilderna förmedlar de sinnesintryck jag hade när jag tog bilden. Ljuset, färgerna, ljuden, doterna… Och anledningen är ofta att jag helt enkelt tagit med för lite miljö. Bilden på djuret kunde i stort sett lika väl vara tagen i en djurpark. Det blir liksom bara ett ”vanligt” djurporträtt, som nästan ser ut som den bilden jag tog förra veckan.

Med ovan nämnda resonemang är det kanske inte så konstigt att jag gillar den här bilden på haren. Jag tog den en ljus kväll i närheten av Vombs ängar. Haren är ganska välkamouflerad där den sitter bland blommande sandvita och harsyra. Och det ska den ju naturligtvis vara. För det är i miljöer som denna som haren spenderar större delen av sitt liv.

Rådjuren i Vombs fure

Råbock och rå i Vombs fure

När jag senast var ute och fotograferade i Vombs fure fick jag flera fina bilder på rådjur. I denna bloggpost väljer jag att publicera tre av de bilder som jag gillar bäst.

Det första mötet var med ett ensamt rå, eller råget som hondjuren även kallas. Trots att jag var helt exponerad på en öppen plats i anslutning till en av de många torrlagda dammarna i området upptäckte hon aldrig mig. Åtminstone inte förrän jag hade fått mina bilder. Kanske var det för att jag befann mig i motljus och att vinden låg rätt.

När jag upptäckte rået befann hon sig på ganska långt avstånd. Men hon var på väg mot mitt håll och där jag befann mig fanns det ingen möjlighet att söka skydd oupptäckt. Så jag hukade mig ner och hoppades på det bästa.

Råget på krön

Till min lycka sökte hon sig upp för en slänt i riktning mot tallskogen. Det var då hon förmodligen började ana min närvaro. Under säkert en minut stod hon helt stilla i slänten för att bearbeta doft-, ljud- och synintrycken. Därefter gav hon ifrån sig ett litet skall och tog ett gäng raska språng in i den trygga skogen. Men då hade jag redan fått min bild. Jag gillar speciellt hur rået står placerat på krönet med de höga tallarna i bakgrunden.

Därefter gick jag vidare. Ganska snart upptäckte jag ytterligare två djur, den är gången en bock och ett rå. De betade lugnt på de växter som tycks trivas i den sand som är utlagd i dammarna. Jag började ta några bilder på avstånd. Det tog inte lång tid innan de började ana min närvaro.

Eftersom rådjuren befann sig i motljus i förhållande till mig gjorde jag ett försök att förflytta mig ett kvarts varv runt dammen. Det var naturligtvis en stor chansning. Om jag ska vara ärlig så förväntade jag mig nästan att de skulle springa bort.

Men så länge jag rörde mig långsamt uppfattade de mig tydligen inte som något hot. Istället fortsatte de beta på växterna, samtidigt de regelbundet kollade så att jag inte kom närmare. Det var då jag tog den översta bilden på de båda djuren. Något senare tog jag även bilden nedan på enbart bocken.

Råbock i Vombs fure

Jag vet att jag har skrivit det tidigare. Men att lyckas fotografera vilda djur och lämna platsen utan att skrämma iväg dem ger mig alltid en extra kick.

Du är kanske även intresserad av:

Råbock och rå - Vombs fure

Bock och rå – Vombs fure

Närbild på rå med löv i munnen

Rådjur äter eklöv

En cykeltur på skogsvägarna mellan Christinehof och Hallabjär

Cykel vid vägbom

Jag vet inget bättre sätt att uppleva det skånska landskapet än med cykel. Det är en stor anledning till att jag fått ett brinnande intresse för cykling under senare år. Igår lastade jag en av mina cyklar i bilen och begav mig ut till Skånes östra delar, närmare bestämt till trakterna söder om Linderödsåsen.

Jag utgick från Christinehofs ekopark och cyklade därefter nordost via Alunbruket. Jag rundade Norra Björstorp och Torasteröd innan jag satte kursen västerut mot Agusa. Därefter väntade en rejäl stigning genom bokskogen upp mot Hallabjär, som med sina 194 meter över havet är Linderödsåsens högsta punkt.

Skogsväg på Linderödsåsen

Sedan färdades jag närmare två mil längs härligt små slingrande grusvägar. Eftersom det hela tiden gick nerför kunde jag hålla riktigt bra tempo. Bättre än så kan det knappast bli. När jag nådde asfaltsvägen som går mellan Vallarum och Sillaröd vände jag åter mot Christinehof och min slutdestination. Totalt blev det en sträcka på 45 kilometer.

Det här en tur som jag planerat länge, men av någon outgrundlig anledning inte hunnit göra förrän nu. Förhoppningsvis blir det fler liknande turer i de skånska skogarna under sommaren. För att hålla vikten nere hade jag endast mobilkameran med mig. Så ni får hålla tillgodo med ett gäng enklare och mindre genomtänkta bilder.

Hörröds skogsväg

Bilden ovan är tagen längs Hörröds skogsväg. Här slingrar den lilla vägen sig ganska brant uppåt genom ett härligt kulturlandskap.

Varningsskylt skogsväg

Det gäller att vara extra uppmärksam när man cyklar längs de små vägarna. För man vet aldrig vad som väntar bakom nästa krök. Ibland kan det vara en vägbom, andra gånger en hjort eller ett vildsvin.

Här är en karta över rutten.
Klicka för större bild.

Du är kanske även intresserad av:

Strandskator i Vombs fure

Strandskata i flykt

Vid mitt senaste besök i Vombs fure lyckades jag få hyggliga bilder på ett par strandskator. Förmodligen hade de ett bo alldeles i närheten av de för tillfället torrlagda dammar som finns i området.

Både honan och hanen flög mellan olika fasta punkter. Med jämna mellanrum gav de även ifrån sig sina ljudliga läten. Förmodligen var det inte helt uppskattat att jag befann mig i närheten av deras revir. Så jag tog bilderna ganska snabbt och lämnade dem sedan ifred. Att visa respekt för djuren är nämligen minst lika viktigt som att få bra bilder.

Strandskata i närbild

Strandskatan är huvudsakligen en kustfågel. Men det är långt ifrån ovanligt att somliga individer – som dessa två – beger sig inåt landet i jakt på fördelaktiga häckningsplatser. Även hemma i Lund ser jag ibland strandskator mitt i stadsmiljön.

De flesta individer lever i monogama förhållanden. Boet byggs på marken och båda föräldrarna är delaktiga i både ruvandet av äggen och skötseln av ungarna. Så fort ungarna är flygfärdiga flyttar strandskatan västerut mot sina vinterkvarter längs den europeiska atlantkusten.

Strandskata i Vombs fure

De strandskator som häckar längs kusten äter huvudsakligen musslor. På engelska heter den till och med ”oystercatcher”. Men i Vombs fure lär det inte finnas så mycket av den varan. Så jag antar att detta par gått över till att mata sina ungar med andra blötdjur och maskar.