Författararkiv: Stefan

Ravlunda skjutfält

När jag ser en gammal skylt har jag svårt att motstå frestelsen att plocka fram kameran och ta några bilder. Då syftar jag främst på riktigt gamla skyltar som ärrats av tidens tand. I många fall har de dessutom helt förlorat sitt syfte. Den här gamla varningsskylten sprang jag på vid Ravlunda skjutfält för ett par dagar sedan.

På sätt och vis fyller skylten fortfarande sitt syfte. Försvarsmakten använder i högsta grad Ravlunda som skjutfält. Men genom åren har arealen flyttat norrut och just här har det sannolikt inte skjutits något skott på en väldans massa år. Min gissning är att skylten sattes upp någon gång på 40- eller 50-talet och där har den fått stå sedan dess.

Ni har förmodligen redan noterat de tre kronorna ovanför texten. Nuförtiden ser försvarsmaktens varningsskyltar helt annorlunda ut. De är oftast rektangulära med gul bakgrund, röd ram och svart text.

Gråsiska på kotte

Gråsiskan är en fågel som tycks ha ökat i antal under senare år. Även jag har sett den lilla karaktäristiska sparvfinken vid ett flertal tillfällen under vintern.

Just den här individen satt och åt på en grankotte när jag plockade upp kameran och tog ett gäng bilder. Ljuset var bra och resultatet blev inte så tokigt.

Gråsiskan är mer färgglad än vad det svenska namnet antyder. På latin heter den ”Carduelis flammea”, vilket betyder flammande eldröd steglits. Kanske ett lite mer passande namn.

Precis som så många andra fåglar häckar gråsiskan i landets norra delar. Under de kalla månaderna flyttar många individer söderut, bland annat till Skåne.

Den ensamma och vindpinade tallen vid Haväng

Ensamma träd har blivit lite av en följetong här på bloggen. Det mest avbildade ensamma trädet i Skåne måste vara den vindpinade tallen på sandkullarna vid Haväng på Österlen. En snabb sökning på nätet och det dyker upp otaliga varianter på just denna tall.

Och jag kan bara hålla med om att tallen är väldigt fotogenisk där den står längst upp på kullarna med Hanöbukten som bakgrund.

> Här hittar ni en helt annan variant på samma träd som jag tog för snart två år sedan

Du gillar kanske även:
> Det ensamma trädet på Rörums backar
> Verkaåns mynning

Skåneleden mellan Vitemölla och Drakamöllan

Igår drog jag på mig vandringskängorna och begav mig ut på en längre tur längs Skåneleden mellan Vitemölla och Drakamöllan. En tur som landade på närmare 16 kilometer. Vädret var riktigt gynnsamt med ett par plusgrader, svaga vindar och åtminstone bitvis solsken.

Från Vitemöllas strandängar gick färden norrut mot Haväng, där jag sedan följde Skåneleden inåt i landet längs Verkaåns slingrande vatten. Strax norr om Brösarp gick leden vidare in i den trolska skogen Maglehems Ora där mäktiga bokträd höjde sig mot skyn (se bilden). Slutligen nådde jag Drakamöllans naturreservat där jag välkomnades av ett smått magiskt och böljande hedlandskap.

Min ambition var att avverka en ganska lång sträcka på relativt kort tid. Därför hade jag inte möjlighet att ta så många bilder. Och det fanns definitivt inte tid till att leta upp bra kompositioner. Men min kompaktkamera var redo hela tiden och jag fick trots allt en del bildmaterial med mig hem. Så fler bilder lär dyka upp i mina flöden framöver.

Jag kan varmt rekommendera sträckan mellan Vitemölla och Drakamöllan. Landskapet varierar verkligen och platserna som passeras är bitvis fantastiskt vackra. Flera kommer jag definitivt att återvända till när jag har stora kameran med mig.

Du gillar kanske även:

Drakamöllans böljande hedlandskap

Kungslandet - Brösarp

Kungslandet – Brösarp

Kungsörn och korp på samma bild

Det här en en bild jag tog ute vid Silvåkraskogen för några dagar sedan. Bilden som sådan är kanske inte så mycket att hurra över. Men innehållet är ändå lite intressant.

Vid fototillfället hade jag ingen tid att reflektera över vad det var jag fotograferade. Jag såg två större fåglar passera över ett fält, tryckte av en bildserie strax innan de försvann bakom trädtopparna. Jag hann dock se att en av fåglarna var en större rovfågel. Att den andra var en korp gick inte att ta miste på.

När jag kom hem och studerade bilden lite mer noggrant upptäckte jag att den stora fågeln med största sannolikhet var en kungsörn. I så fall är det den första kungsörnen jag fångar på bild.

Jag fick intrycket av att korpen jagade örnen. I vilket fall såg den ut att uppträda på ett sätt som gjorde den större fågeln en smula störd och irriterad. Efter att ha sökt runt lite på nätet kan jag konstatera att detta inte är helt ovanligt.

Korpar håller sig gärna i närheten av kungsörnar. Varför vet jag inte, men en teori kan vara att där det finns kungsörn finns det även en potentiell chans att komma över lite föda. För örnen orkar sällan äta upp allt och när den är klar är korparna snabbt på plats för att roffa åt sig resterna.

Sedan är det naturligtvis även så att örnen utgör ett hot mot korparna när de har ungar. Men nu är det ju vinter och jag har svårt att se att korpen hade ett revir att försvara.