De flesta lundabor har säkert någon form av relation till Meriten. Här har det serverats hamburgare, varm korv och lunch till allt från hungriga hantverkare till bakfulla studenter. Men nu är sagan slut. När jag cyklade förbi gatuköket på fredagen hade grävskopan rivit halva byggnaden.
Meriten låg länge längs Arkivgatan. Men i och med att Eoshallen uppfördes i slutet av 80-talet fick Sibylla-köket flytta på sig ett par hundra meter västerut till korsningen Kastanjegatan – Södra vägen. Och där har det legat sedan dess.
Meriten hade ett gott rykte långt utanför Lunds gränser. Jag har träffat många som sagt att de ofta gjorde ett stopp i Lund för att köpa en hamburgare eller en varm korv. Och vem minns inte uttrycket ”Eliten kör till Meriten”
Så vad händer nu? Jo, hela kvarteret Råbykungen-Stenkrossen ska så sakteliga omvandlas till ett bostadsområde. Det blir säkert fint. Men jag kommer definitivt att sakna Meriten.
För ett tag sedan kom jag att tänka på att det var evigheter sedan jag cyklade genom Malmö. Och då brukar jag ändå cykla cirka 300 mil varje år. För att råda bot på saken bestämde jag mig på söndagen för att ta en tur ut till Brofästet. Därmed fick jag Inre Hamnen, Västra hamnen, Riberborgsfältet och Limhamn på köpet. I vanlig ordning hinner man se och uppleva otroligt mycket när man använder cykeln som färdmedel.
Vädermässigt låg temperaturen på behagliga 19 grader. Inledningsvis kom det emellertid en del regnskurar, vilket nästan fick mig att avbryta, eller i åtminstone lägga om turen. Som tur var gav jag inte upp och lyckades därefter undvika regnet.
Ute vid Brofästet tog jag tre bilder med mobilkameran som jag bjuder på i denna bloggpost. Egentligen ganska klassiska motiv som väldigt många passar på att ta när de besöker Öresundsbrons östra fäste. Jag förundras faktiskt lite över vilken turistmagnet denna utsiktsplats är.
Men vyn i den översta bilden var i vilket fall lite ny för mig. Vet inte om det framgår så tydligt, men det orangea på växterna i förgrunden är bären på havtornen, som växer i rikliga mängder runt Brofästet. Gillade även att det var en rejält molnig dag. Bilderna blir så mycket bättre jämfört med en klarblå sommarhimmel.
En gång i tiden, för ganska många år sedan, gick det tåg mellan Malmö och Staffanstorp. Ja, inte bara till Staffanstorp. Det gick att åka tåg hela vägen till Simrishamn via Tomelilla. Idag är en stor del av den gamla rälsen borta. Men det går att finna spår av den lite här och var. Som här vid Nordanå strax öster Malmö.
Borta vid horisonten korsar spåret först Malmös yttre ringväg och senare den inre ringvägen via två järnvägsbroar. Sedan fortsätter den gamla rälsen in i Kirseberg för att sedan ansluta till Ystadbanan och senare Malmö central. Men det var många år sedan det rullade några tåg här. Persontrafiken lades ner 1970 och godstrafiken 2003.
Strax utanför Jakriborg har bygget av fyrspåret pågått under de senaste åren. Här har entreprenören schaktat ihop stora vallar med jord där både prästkrage och vallmo blommar som bäst. När jag cyklade förbi häromdagen var jag bara tvungen att stanna till och ta en bild.
Vi har kommit en bit in i juni månad. Den tid på året så naturen grönskar och blomstrar som allra mest. På onsdagen bestämde jag mig för att stuva in cykeln i bilen och bege mig österut för ett litet cykeläventyr på några av Skånes mest undanskymda skogs- och grusvägar. Detta var helt klart den bästa och vackraste cykelturen jag tagit på länge.
Jag utgick från det gamla Alunbruket vid Andrarum. Härifrån begav jag mig norrut längs Sverigeleden. Via Agusa och Rebbetuaröd tog jag mig upp på Linderödsåsens höjder och dess djupa skogar. Sedan vek jag av mot sydost.
Från Degeberga följde jag den gamla banvallen en dryg mil innan jag vek av västerut upp mot Maglehems ora och Glimminge skog. Det var där jag tog bilden ovan. Turen avslutades med riktigt natursköna småvägar längs Fiskabäcken, innan jag på åter var framme vid Verkasjön och Alunbruket. En sträcka på sammanlagt 57 kilometer.
Som tur var hade jag med mig kameran den här gången. Därför har jag nöjet att visa upp ett helt gäng riktigt somriga bilder från utflykten.
Mellan Rebbetuaröd och Galenby
Miljön jag fann längs den lilla grusvägen mellan Rebbetuaröd och Galenby var verkligen speciell. Här fick man känslan av att tiden stått still under det senaste århundradet. Jag passerade bland annat en välbevarad backstuga med ett klassiskt stråtak. Strax därefter ledde den lilla skogsvägen mig till en hage där hundratusentals smörblommor färgade hagarna gula.
På en del ställen fann jag spår av både gamla stengärden och ruiner, som skvallrade om att betydligt fler människor levde och brukade jorden här förr i tiden. Idag finns här bara några enstaka hus här, varav flera antagligen endast fungerar som sommarboenden.
Namnet Galenby kan kanske verka lite underligt och opassande för en svensk. Men min högst personliga gissning är att namnet syftar på den gamla danska uradelssläkten, som bar just namnet Galen.
Degeberga backar
Degeberga backar ligger i direkt anslutning till tätorten med samma namn. Precis som de närliggande Brösarps backar bildades de sandiga kullarna under den senaste istiden för flera tusen år sedan.
I den varma och kalkrika sandjorden trivs bland annat tofsäxing, sandlilja och backtimjan. Med lite tur kan man även finna sandödlor här.
Gräset på backarna har betats av djur genom århundradena och gör så än idag. När jag stannade till och tog bilden från den gamla banvallen låg ett 30-tal vita kor och vilade sig i sommarsolen. Även om ljuset kunde varit roligare så tycker jag ändå att det blev en trevlig bild på landskapet.
Den gamla banvallen mellan Degeberga och Brösarp
Många gamla avvecklade järnvägsspår i Skåne fungerar idag som cykelvägar. Den gamla banvallen mellan Degeberga och Brösarp var en ny bekantskap för mig. Men detta är sträcka jag gärna cyklar fler gånger. Utöver en fantastisk natur kantas spåret av flera järnvägsminnen i form av vackra stationsbyggnader, magasin och perronger. Första biten var visserligen asfalterad. Många gillar säkert det, men själv föredrar jag grus.
En bit söder om Degeberga övergick det emellertid till klassisk ”tvåspårig” grusväg. Att i relativt hög fart susa fram under trädens mäktiga lövverk är en underbar känsla. Vid Dunderbäckens naturreservat i närheten av den lilla byn Österlia stannade jag till och tog bilden ovan.
Fiskabäck
Fiskabäck är inte bara ett litet vattendrag, utan även ett geografiskt område strax norr om Verkaåns dalgång. Det kuperade kulturlandskapet präglas av såväl gammal hagmark som djupa skogar. Och mellan dessa löper små vägar som är helt fantastiska att cykla på. Extra vackra är vägarna så här i försommartid när de kantas av blommande harris, sandvita och hundkex.
Verkasjön
Strax öster som Christinehofs ekopark ligger Verkasjön. Sjön är ursprungligen en torvtäkt som förr i tiden försåg det närliggande Alunbruket med bränsle. Med sitt läge längs Skåneleden är den idag är ett populärt utflyktsmål. Även fritidsfiskare brukar besöka sjön i jakt på bland annat gädda och abborre. Verkasjön blev mitt sista stopp under det här lilla äventyret. Vid en av de små fiskebryggorna tog jag bilden ovan.
