Att smyga sig på harar är riktigt roligt. På sätt och vis blir det en lek om vem som lurar vem. Harens taktik är att ligga blickstilla på marken där den förlitar sig på sitt naturliga kamouflage. I bästa fall blir den aldrig upptäckt och har på så sätt aldrig ödslat värdefull energi på att ta till flykten.
Många gånger lyckas taktiken. För det är åtskilliga gånger jag har kommit riktigt nära harar utan att upptäcka dem förrän de skuttat väg. Andra gånger upptäcker jag haren. Då finns det ofta goda förutsättningar att komma nära och få bra bilder. Som i de här två fallen. Båda bilderna är tagna i närheten av Vomb för någon vecka sedan. Speciellt den översta tycker jag blev riktigt fin.
När jag tog den översta bilden lyckades jag smyga fram i skydd av ett litet buskage. Från den positionen var jag ganska nära haren. Vid det här laget hade den börjat ana min närvaro. Den sträckte sig upp för att se över det höga gräset och spetsade öronen för att höra bättre. Jag hade ganska gott om tid på mig att ta ett gäng bilder innan den sprang bort ett 50-tal meter.
Med den nedre bilden var det ett liknande scenario. Jag lyckades smyga mig fram i skydd av ett backkrön och höll mig på så sätt dold för haren. Sedan reste jag mig försiktigt och riktade objektivet mot haren.
Hararna har det verkligen bra just nu. De har örter och grönt frodigt gräs i överflöd. Nu gäller det att äta upp sig efter den gångna vintern. Även jag tycker det är tacksamt med grönskan. Det blir liksom lite mer tryck i bilderna jämfört när allt i omgivningen är torrt och brunt.
