Alla som fotograferar vilda djur vet hur svårt det är att göra det oupptäckt. Oavsett om det handlar om harar eller hjortar är djuren alltid uppmärksamma på potentiella faror.

Det bästa vore så klart om djuren kom fram och visade sig just när man tagit sig ut i skogen med hela den tunga kamerautrustningen. Men så fungerar det ju inte. Åtminstone inte i normala fall.

Sedan finns det så klart sällsynta undantag. Ett sådant hände mig ute vid Vressel för ett par kvällar sedan. Om någon undrar var Vressel ligger så är den en liten samling hus strax intill Vombsjön, just där Björkaån har sin mynning.

Jag var egentligen fokuserad på att fotografera ormvråkar och glador när jag såg en hare borta i slänten. Avståndet till haren var ganska långt. Det i kombination med att jag var helt exponerad gjorde att jag inte brydde mig så mycket om den. Jag skulle ändå aldrig lyckas komma nära haren utan att skrämma den på flykten.

Men till min förvåning började haren så sakteliga skutta i min riktning. Den hade tydligen inte upptäckt mig. Så jag satte mig på huk med förhoppning om att den helt enkelt skulle närma sig ytterligare. Och jodå, haren kom tillräckligt nära för att jag skulle få ett gäng trevliga bilder.

Sedan satt den där en stund och spanade av omgivningen. Förmodligen hade den hört ljudet från min kamera och börjat ana oråd. Så till slut vände den 180 grader och skuttade i maklig takt bort i samma riktning som den kommit ifrån.

Än en gång hade jag en sådan trevlig upplevelse där jag fick fotografera ett vilt djur utan att helt skrämma bort det.

Den översta bilden är tagen när haren springer rakt mot mig. Den nedre bilden tog när den var som närmast. Här har jag även plockat med en del miljö. Som jag skrev i en tidigare bloggpost blir riktiga närbilder ofta ganska tråkiga.

Du är kanske även intresserad av:
> Harar i gröngräset
> Harjakt med kamera