Söndagen bjöd på ett härligt vårväder med temperaturer som närmade sig tiograders-strecket. I samband med en träningsrunda på cykeln tog jag en sväng in i Alnarps-parken för att kolla om vårblommorna kommit upp. Jag behövde inte leta länge innan jag fann både snödroppar och vintergäck.
Trots ett småruggigt väder begav jag mig ut på en fem mil lång cykeltur igår. Via Dalby styrde jag söderut mot Björnstorp. Därefter vek jag av österut mot Veberöd, korsade väg 11 och körde sedan rakt ut på vidsträckta Revingehed.
Eftersom det både var kyligt och disigt gjorde jag dessvärre inte så många fotostopp. Det blev bara ett par snabba rutor i samband med att intog en enklare måltid vid nedfallen björk.
Väderprognosen för helgen ser inte så tokig ut så det är inte omöjligt att återkommer med lite mer vårbetonade bilder de närmaste dagarna.
Gröna fält och en klarblå himmel i februari. Vad mer kan man önska sig?
Vi håller oss kvar i Örtofta ytterligare en liten stund. Här har jag fångat en liten del av de många silos och skorstenar som utgör Örtofta bruk där sockerbetor förädlas till socker. För 50 år sedan fanns det många sockerbruk runt om i Skåne. Idag är Örtofta det enda kvarvarande i Sverige. Rent fotografiskt tycker jag att det blev snyggt med skuggorna, den korroderade plåten samt de starka färgerna.
I samband med en cykeltur tidigare i veckan gjorde jag ett kortare stopp i Örtofta. Den lilla byn som ligger mellan Lund och Eslöv förknippar säkert de flesta med sockerbruket, det enda kvarvarande i Sverige och dessutom Nordens största.
De gamla arbetarlängorna i gult tegel står tomma och öde.
Och visst har bruket satt sin tydliga prägel på miljön. En betydande del av byggnaderna i det lilla byn är gamla arbetarbostäder. Förr i tiden bosatte sig folk i Örtofta för att de hade jobb på bruket – så enkelt var det. Hur det är idag vet jag inte riktigt.
Trots att Örtofta bara ligger någon mil från Lund kändes det ändå lite som att cykla in i en annan värld. Här har tiden på många sätt stått stilla sedan byns storhetstid under 50- och 60-talet. Enligt Wikipedia fanns det 358 fast bosatta i Örtofta 1960. 30 år senare hade siffran dalat till 179. Därmed miste byn sin status som tätort.
Att många människor lämnat byn är inte så svårt att se. Arbetarlängorna närmast sockerbruket i tidtypiskt gult tegel står till exempel tomma. Förmodligen har ägaren Nordic Sugar inte längre något intresse att agera hyresvärd. När jag cyklade förbi funderade jag lite på vem som en gång bott där och om de fick lämna sina hem mot sin vilja.
En gång i tiden var Örtofta även en viktig järnvägsknut. Här korsade Landskrona – Sjöbo-banan södra stambanan. Den förstnämnda är borta och uppriven sedan länge. Den sistnämnda finns naturligtvis kvar, likaså stationen och perrongen. Det är emellertid bara pågatågen och godsvagnarna till sockerbruket som stannar.
Två saker som jag definitivt tycker är värda ett K-märke är Örtoftas lilla bykiosk och idrottsplatsen. Båda är fina ikoner för svensk efterkrigshistoria. Det fanns en tid då nästan alla små byar hade en kiosk och ett eget fotbollslag. Så är det dessvärre inte längre.
Örtoftas lilla bykiosk ligger strategiskt placerad längs huvudgatan och tågperrongen. Förr i tiden var den säkert en naturlig träffpunkt för byns invånare. Jag undrar hur det är idag. Finns det någon som stannar till efter en hård dag på bruket och beställer en grillad med mos ur luckan till höger? Eller kliver byns yngre invånare upp på träpallen vid den vänstra kioskluckan och önskar sig en påse tio kronor blandat på lördagarna? Hur som helst blir jag oerhört nostalgisk när jag ser kiosken. Notera t ex den solblekta glasskartan och den centralt placerade Blend-skylten.
På Bruksvallen spelar ÖIS fortfarande sina hemmamatcher. Jag hoppas att Örtofta-borna är stolta över sin vackra och välbevarade fotbollsplan. Det borde de vara.