För någon vecka sedan upptäckte jag en nästan vit dovhjort som låg och vilade sig ute på en stubbåker. Avståndet till hjorten var långt och mellan oss fanns egentligen bara ett öppet fält. Så min första tanke var att jag aldrig skulle få en chans att komma tillräckligt nära för att få till en bra bild på hjorten.

Men ibland förvånas jag över hur stort tålamod jag har när jag fotograferar vilda djur. Strax bakom dovhjorten fanns nämligen en avlång åkerholme, d v s en mindre yta täckt av träd och buskar som ligger mitt ute på den kultiverade marken. Syftet med åkerholmar är att de ska främja den biologiska mångfalden. De fungerar även som bra skydd för vilda djur. Just den här åkerholmen visade sig även innehålla ett gammalt märgelhål dit många djur säkert söker sig för att dricka.

Så jag tog en rejäl chansning, gick över en bit av stubbåkern för att sedan i skydd av de täta buskagen långsamt smyga fram bakom åkerholmen. Växligheten var tät och jag visste så klart inte om hjorten skulle ligga kvar när jag väl närmade mig platsen där jag först såg den.

Men jodå, när jag äntligen kunde kika fram i en liten glipa mellan alla grenar såg jag att hjorten fortfarande var kvar. Nu noterade jag även att det var en ung hjort, kanske två år gammal med små korta stumpar till horn. Förmodligen njöt den av den ljumma kvällssolen och åkerns varma sandjord.

Mitt lilla problem nu var att om jag över huvud taget skulle få till en bild skulle jag vara tvungen att närma mig hjorten ytterligare. Så jag smög fram ännu en bit längs åkerkanten i ett försök att hitta en öppen lucka.

När jag väl fann luckan upptäckte jag att hjorten hade rest sig upp. Förmodligen börja den ana att något var i görningen. I det läget hade jag inte många alternativ. Jag tog en snabb bildserie mellan grenarna och hoppades på det bästa. Problemet var att på ett så kort avstånd skulle hjorten garanterat höra kamerans slutare.

Och mycket riktigt, ganska snart drog den iväg i dovhjortarnas karaktäristiska varningshopp. I skogskanten på andra sidan åkern stannade den till för att kolla läget. Nu såg den mig tydligt och efter ytterligare några sekunder försvann den in i skogen.

Även om jag aldrig fick några perfekta bilder blev bildskörden ändå över förväntan. Från det att jag upptäckte hjorten fram till den sista bilden han det gå närmare 30 minuter. Men under stunder som den här tappar man all form av tidsuppfattning.

Nedan lägger jag även upp två bilder i ett mer illustrativt syfte. Den första är tagen när jag upptäckte hjorten vilandes i kanten av åkerholmen, den andra tog jag när jag försökte finna en lucka mellan alla grenar och snår.

---

Du är kanske även intresserad av:

> Dovhjortar med nya horn
> Två vita dovhjortar och en rödbrun