Det här var en av de bättre fågelbilderna jag lyckades fånga under gårdagens lilla utflykt. Att göra en artbestämning är inte det enklaste. Jag är tämligen säker på att det är en piplärka. Men om det är en trädpiplärka eller en ängspiplärka är svårare att säga. Jag gissar på en trädpiplärka. Den satt ju trots allt i en björk…
Spillkråkan är en fågel som jag har varit på jakt efter en längre tid. Den gångna helgen lyckades jag äntligen få ett par hyggliga bilder på ett exemplar. Först hörde jag ett läte som jag spontant inte riktigt kunde bestämma. Eftersom det lät som en lite större fågel bestämde jag mig för att undersöka det närmare.
Plötsligt satt den där uppe på en björkstam (se nedan). Men jag hann bara få ett mindre antal bilder innan den flög iväg så pass långt in i skogen att det knappast fanns någon anledning att försöka följa efter.
Jag var nästan på väg att ge upp när jag fick syn på den igen. Den här gången ganska nära mig, nere på marken, i närheten av en stubbe. Och nu hann jag med en längre bildserie och fick ett par riktigt bra varianter. Bland annat bilden ovan.
Spillkråkan är en ganska stor fågel och den största hackspetten i Sverige. Exemplaret jag fångade på bild är en hona. Hanen är nämligen mer röd på hjässan. Precis som gröngölingen äter den huvudsakligen myror, men jagar även andra insekter som den plockar i gamla träd.
I förra veckan lyckades jag smyga fram och fånga den här fasantuppen på bild. Fasaner är ganska vanliga i Skåne. Men de är relativt snabba och skygga. Så fort de upptäcker en drar de iväg och gömmer sig i närmaste buskage.
Fasanen hör egentligen inte hemma i den svenska naturen. Den togs hit från Asien under 1700-talet och har sedan förvildats. Eftersom den inte är anpassad till stränga vintrar finns den bara i den nedre halvan av landet.
Du gillar kanske även:
> Fasantupp vid Linnebjer
Som jag har skrivit i tidigare bloggposter. När man är ute och fotograferar händer ofta det oväntade. Jag antar att det är den stora charmen med att jag ständigt är ute och jagar nya motiv.
Igår tog jag en tur upp till backarna strax intill Rögle dammar. Under senare delen av 1900-talet låg här en soptipp, som numera är omvandlad till ett slags friluftsområde. Täta snår och buskage skapar – trots områdets brokiga historia – en perfekt plats för många olika slags fåglar.
När jag gick längs en av stigarna såg jag en rörhöna framför mig. Givetvis stannade jag upp för att ta lite bilder. Normalt har man bara någon sekund på sig innan fågeln upptäcker en och antingen flyger eller springer iväg. Men med den här rörhönan var det annorlunda.
Sakta men säkert promenerade den fram mot mig. Som närmast var det bara ett par meter mellan mig och fågeln. Ja, den var så pass nära att jag inte kunde ta fler bilder på grund av objektivets närgräns. Rörhönan passerade mig lite nonchalant som om inget hade hänt. Därefter lyfte den och drog iväg över träden.
Jag har inte så stor erfarenhet av rörhönor sedan tidigare. Men hemma i Lund har vi gott om sothönor i dammarna och i jämförelse med många andra fågelarter är de väldigt orädda. Notera de stora fötterna som inte har samma slags sammanhängande simhud som t ex dykänder. Trots det är rörhönan en duktig simmare och kan även dyka i jakt på föda.
För ett tag sedan lyckades jag få riktigt hyggliga bilder på skäggdoppingar vid Källby dammar. Skäggdoppingen är väldigt lätt att känna igen på den bruka halskragen och den svarta tofsen på hjässan.
Liksom alla doppingar är den väldigt duktig på att dyka. Under vattnet fångar den småfisk, som är den huvudsakliga födan. Skäggdoppingen har en lång hals. Men det händer ofta att den vilar halsen på ryggen. Precis som individen på bilden.
