Korpen är en fågel som jag ofta hör och ser när jag är ute i skogen. Men att fånga den på bild är inte lika lätt. I motsats till sina mindre artfränder råkor, kråkor och kajor är korpen mer skygg och håller sig sällan i närheten av tätbebyggda områden.

Korpen är störst bland kråkfåglarna och kan bli upp till 130 cm mellan vingarna. Från att ha varit väldigt sällsynt under 70-talet har korpen kommit tillbaka starkt och är numera relativt vanlig i den skånska skogarna. Vid platsen där jag fotograferade fågeln ovan fanns det säkert ett tiotal individer i luften.

Förmodligen är korpen en av de mest mytomspunna fåglarna. Den anses även vara en av de mest intelligenta fågelarterna.

Bilden är kanske inte så bra, men det är en av de första bilderna jag lyckats fånga på just korp.

> Läs mer om korpen på Wikipedia 

Efter ett par dagars juluppehåll är bildbloggen igång på nytt. Den här hackspetten hittade jag uppe i en av de tusentals tallar som utgör Vombs fure. På bilden syns det tydligt hur den har hackat upp ett litet hål i grenen i jakt på någon ätbar insekt.

Det här är en så kallad större hackspett. Den i särklass vanligaste hackspett-arten vi har i Sverige. Dessutom är det en hona. Hanarna har nämligen även en röd fläck på hjässan.

Många gånger kan hackspettar vara ganska orädda. I det här fallet lyckades jag få ganska många bilder på fågeln. Så pass många att det faktiskt var jag som lämnade platsen först.

Idag har jag kämpat mig igenom gyttja och stundtals tät, kuperad skogsterräng i sju kilometer. Med ett tungt objektiv har jag balanserat mig över rangliga broar och mossiga stengärden. Och allt jag lyckades fånga på bild var den här nötväckan. 

Men så är det ju ofta om man vill fotografera vilda djur. Det blir liksom inte alltid som man tänkt sig. Det är bara att ta nya tag och hoppas på bättre lycka nästa sång. 

Bilden på nötväckan blev i och för sig inte så tokig, men jag har å andra sidan flera liknande bilder i arkivet. Nötväckan är en mästare på att klättra på trädstammar och grenar. På bilden syns det tydligt hur den greppar tag i barken med sina långa klor. Av någon anledning föredrar den att leta efter mat med huvudet neråt. Fråga mig inte varför.

När jag var ute i skogen för ett par dagar sedan hittade jag en liten granplantering där olika finkarter höll till. Bland annat den här bergfinken, som satt och spanade på en gren uppe i en hög gran.

Bergfinken är relativt lik den betydligt vanligare bofinken, men har bland annat karaktäristiska mörka fläckar på sidorna. Bergfinken häckar normalt långt upp i norra Skandinavien och är talrikast i Skåne under vinterhalvåret.

Om detta är en ung hane eller en hona vågar jag inte säga. Det är ganska klurigt att se när de har vinterdräkt. Notera även att det ligger lite pudersnö på grankvisten.

Efter en hel vecka med uselt väder var det härligt att äntligen få en dag med lite solsken och klar luft. Jag begav mig ut till Silvåkraskogen i ett försök att fånga lite fåglar på bild. Man kan väl säga att jag hade mer tur med vädret än med bildskörden. Men ett par rutor blev det trots allt.

Det relativt milda vädret gör att småfåglarna än så länge inte har det alltför tufft. Det finns fortfarande en hel del föda att finna i skogen. Den här lilla blåmesen letade ihärdigt efter något ätbart bland löv och bokollon på marken.

Det var ganska mörkt på platsen där jag tog bilden och jag fick pressa kameran upp till ISO 18 000. Trots det blev resultatet inte så tokigt.