Den vitkindade gåsen häckar långt uppe i norr längs den ryska ishavskusten. Just nu mellanlandar stora flockar i Skåne för att äta upp sig och samla kraft inför den strapatsfyllda resan.
När jag besökte Vombs ängar i söndags hade ett tusental individer slagit sig ner på det vidsträckta fältet. Plötsligt lyfter ett par gäss, därefter ytterligare ett antal, och sedan tar det inte en lång stund innan alla tar till skyn. Detta är ett mäktigt skådespel som definitivt är värt att kolla in.
Igår begav jag mig ut till trakterna kring Krankesjön och Vombs ängar för att jaga lite nya fågelbilder. Döm av min förvåning när jag än en gång stötte på den mäktiga havsörnen på relativt nära håll.
Den här gången var det inte bara en örn utan faktiskt två individer som lekfullt cirklade runt varandra strax ovanför trädtopparna. Tyvärr lyckades jag aldrig fånga båda på samma bild. Kanske var det ett par som var igång att bygga ett bo i närheten.
Lite senare drog en av individerna iväg och tog sig med hjälp av uppåtvindarna snabbt upp till en höjd där den knappt var synlig för blotta ögat. Bilderna blev kanske inte helt perfekta, men jag vill så klart ändå lägga upp dem här på bloggen.
Det är en speciellt känsla när man inser att fågeln man fått in i sökaren varken är en glada eller en ormvråk utan en betydligt större rovfågel. Jag kan inte med garanti säga att det är havsörn på bilderna. I annat fall skulle det vara kungsörn, men det lutar helt klart åt det tidigare.
Som jag skrev i en tidigare bloggpost lyckades jag få några bilder på kungsfågeln i fredags. Jag har så klart sett den här väldigt lilla fågeln tidigare, men med tanke på dess oansenliga storlek har det inte blivit någon riktigt bra bild.
Med en vikt på endast fem gram är kungsfågeln Europas minsta fågel. Den är relativt vanlig i gran- och barrskog och verkar trivas i ungefär samma miljö som gärdsmygen. Att den heter kungsfågel beror säkert på den gula hjässan som nästan ser ut som en liten guldkrona.
Som jag skrev fick jag några hyggliga fågelbilder med mig hem igår. Inget exceptionellt, men den här grönfinken såg extra färgglad ut den intensiva eftermiddagssolen.
Grönfinken känns igen på sin gröngula färg och den grova näbben. Grönfinkar håller ofta till i buskig terräng, inte sällan i större grupper och det är ganska lätt att höra deras drillande sång.
Som jag skrev i en bloggpost för ett tag sedan är det ganska svårt att se skillnaden på entita och talltita. Min gissning är att det här är en entita, som i motsats till talltitan endast finns i södra Sverige.
Entitan påminner en del om talgoxen. Men den saknar så klart den gula färgen. Entitan flyttar inte söderut på vintern som så många andra fåglar utan håller sig relativt stationär livet ut.