Som jag har skrivit i tidigare bloggposter. När man är ute och fotograferar händer ofta det oväntade. Jag antar att det är den stora charmen med att jag ständigt är ute och jagar nya motiv.

Igår tog jag en tur upp till backarna strax intill Rögle dammar. Under senare delen av 1900-talet låg här en soptipp, som numera är omvandlad till ett slags friluftsområde. Täta snår och buskage skapar – trots områdets brokiga historia – en perfekt plats för många olika slags fåglar.

När jag gick längs en av stigarna såg jag en rörhöna framför mig. Givetvis stannade jag upp för att ta lite bilder. Normalt har man bara någon sekund på sig innan fågeln upptäcker en och antingen flyger eller springer iväg. Men med den här rörhönan var det annorlunda.

Sakta men säkert promenerade den fram mot mig. Som närmast var det bara ett par meter mellan mig och fågeln. Ja, den var så pass nära att jag inte kunde ta fler bilder på grund av objektivets närgräns. Rörhönan passerade mig lite nonchalant som om inget hade hänt. Därefter lyfte den och drog iväg över träden.

Jag har inte så stor erfarenhet av rörhönor sedan tidigare. Men hemma i Lund har vi gott om sothönor i dammarna och i jämförelse med många andra fågelarter är de väldigt orädda. Notera de stora fötterna som inte har samma slags sammanhängande simhud som t ex dykänder. Trots det är rörhönan en duktig simmare och kan även dyka i jakt på föda.

För ett tag sedan lyckades jag få riktigt hyggliga bilder på skäggdoppingar vid Källby dammar. Skäggdoppingen är väldigt lätt att känna igen på den bruka halskragen och den svarta tofsen på hjässan. 

Liksom alla doppingar är den väldigt duktig på att dyka. Under vattnet fångar den småfisk, som är den huvudsakliga födan. Skäggdoppingen har en lång hals. Men det händer ofta att den vilar halsen på ryggen. Precis som individen på bilden.  

Det är alltid roligt när man lyckas fånga en helt ny fågelart på bild. Tidigare i veckan hittade jag ett antal svarthättor i ett buskage strax intill Höje å. 

Svarthättan är en sångare och hanarna är ganska lätta att känna igen på den svarat kalotten. Några exemplar flyttar så långt som 600 mil till Östafrika under vintern, medan andra väljer att övervintra i södra Sverige. Som så många andra sångare äter den helst insekter. 

Se även:

Svarthättan sjunger vackert och lite vemodigt

Det är nog inte så många som har storskarven som sin favoritfågel. Inte heller jag. Trots det har den definitivt sin charm. Utseendet är onekligen lite speciellt. I flykt påminner den nästan om en urtida flygödla. Eller varför inte en liten drake?

Trots att storskarven spenderar en stor del av sin aktiva tid i vattnet är den även skicklig på att flyga. Just den här individen ser ut att ha tappat några fjädrar på vänster vinge. Det är ganska vanligt och fjädrarna växer ut igen. Med tanke på att den är ljus på buken är det sannolikt en yngre individ. Notera även det gröna ögat.

Du är kanske även intresserad av:

Inkommande storskarvar

Lågflygande storskarv

Vid Källby dammar finns flera olika slags dykänder. En av dem är knipan som är ganska enkel att känna igen på den något ovala kroppsformen och det lite kantiga huvudet. Hanen som på bilden har ett mörkt grönskimrande huvud och ögat är gult precis som hos viggen och berganden.

I flykt har knipan ett karaktäristiskt vinande ljud som alstras från vingarna. Att fånga den i flykt är dock inte det enklaste. Som ni ser på bilden nedan gjorde jag ett försök när jag besökte Källby dammar tidigare idag.

Du är kanske även intresserad av:

Knipor lågflyger över Klingavälsån