En av många saker som fascinerar mig är det mönster som vågorna skapar på sandstranden. Trots en påtaglig regelbundenhet är inte det ena mönstret det andra likt. Och när jag återvänder till stranden nästa gång har allt spolats bort. Därför blir varje strandbild unik på sitt lilla sätt.
Den här bilden är en detaljstudie från samma hus som stuprörsbilden jag publicerade igår. Jag tycker att det är fascinerande att se hur naturen och tidens tand tar tillbaka det människor en gång byggt upp. Inte sällan blir det något vackert.
Som ni kanske läst har jag klagat en del på avsaknaden av lämpliga bloggbilder den senaste tiden. Antingen har vädret och ljuset varit fel eller så har det saknats tid. I viss mån har det kanske även handlat om lite brist på inspiration.
I samband med en promenad tidigare idag tog jag mig lite lätt i kragen och försökte koncentrera mig på de små och obetydliga sakerna som går att finna överallt. Om man bara öppnar ögonen och tar sig lite tid.
Faktum är att jag fick ett par rutor med mig hem som lär dyka upp på bloggen den närmaste tiden. Vi börjar med den här. Något så anspråkslöst som ett gammalt stuprör kan faktiskt vara ganska vackert. Framför allt gillar jag den skamfilade patinan samt den fylliga kontrasten mellan grönt och rött.
Varken mer eller mindre.
Den här bilden är ganska enkel. Men enkelt brukar ju inte sällan vara vackert. Jag har jobbat en del med kontrasten och lagt på ett rödtonat filter.