Jag fick en hel del bilder med mig hem från besöket vid Haväng i förra veckan. Här är ytterligare en variant. Från en höjd strax intill Verkaån har man en härlig utsikt över stranden och Hanöbukten. Uppe på höjden växer gamla bokträd vars rotsystem blottlagts när den sandiga jorden eroderat bort. Märkligt att de fortfarande lyckas stå kvar.
Rubriken är kanske en smula ödesmättad. Men ändå väldigt sann. Av allt att döma har det lilla trädet på bilden fört en väldigt hård kamp med elementen. Det går liksom inte att ta miste på att höst- och och vinterstormarna kommit från väster. Till slut blev kampen för tuff och det här året blev det inga löv på trädet. Bilden är tagen på strandängarna vid Smygehuk, Skånes och Sveriges sydligaste spets.
För nästan exakt ett år sedan gjorde jag ett kort stopp vid Brösarps Backar. Det var just vid den tiden som träden slagit ut och gullvivorna blommade som bäst.
Brösarps backar är en utlöpare till Liderödsåsens högplatå, Det kuperade landskapet har skapats när sand krackelerat längs Hanöbuktens tidigare kustlinje. Området ligger i ett av Skånes största naturreservat.
Vid Haväng mynnar Verkaån ut i Hanöbukten. Det här är en väldigt idyllisk och lummig plats där höga träd omgärdar den djupa ravin som det rinnande vattnet skapat genom århundradena.
Längs den lilla träbron där bilden är tagen passerar Skåneleden. Verkaån är – precis som många andra mindre vattendrag längs Skånes kuster – viktiga lekplatser för öring.
Den ensamma och vindpinade tallen på strandbackarna vid Haväng är förmodligen ett av Sveriges mest fotograferade träd. Nio gånger av tio är det avbildat med havet som bakgrund. Här har jag tagit en bild från en alternativ vinkel.
> Här hittar ni en bild på samma träd med havet som bakgrund
