Jag tänkte bjuda på ytterligare en ”andbild” på bloggen idag. Om jag hade lite svårt att artbestämma föregående bild så är jag betydligt mer säker på att det här är en kricka.
Krickan är den minsta andfågeln i Skandinavien och trivs fint i flockar tillsammans med bläsänder. Hanen är lätt att känna igen på det gröna fältet på det för övrigt kanelbruna huvudet.
Solskenet har återvänt till Skåne. I förmiddags tog jag en tur ner till Källby dammar i jakt på lite nya fågelbilder. Det är alltid extra roligt när man får in nya arter i sökaren. När jag tog bilden trodde jag att det var en vigg som ihärdigt dök efter föda på sjöbottnen. Men när jag öppnade upp bilden i datorn lutar det mer åt att det är en ung bergandshane. Helt säker är jag dock inte. Det kan till och med vara en korsning för sådana lär förekomma.
Berganden hör egentligen hemma i de arktiska och subarktiska trakterna. Men under vintern drar den söderut och är ganska lätt att finna i Danmark och den svenska västkusten. Berganden tillhör gruppen dykänder. Som namnet antyder dyker den främst efter musslor, kräftdjur och olika vattenväxter.
Jag har alltid tyckt att blåmesen är en väldigt charmig småfågel. Trots sin ringa storlek är den både tuff och modig. Och med sitt tydliga svarta band över ögonen ser den nästan ut som en liten bandit.
När det kommer till föda är blåmesen mer eller mindre opportunist. Den äter vad den kommer över. Sommartid är det företrädesvis insekter och larver. På vintern blir det mer bär (som på bilden) och gärna ett besök vid fågelborden i trädgårdarna.
Stjärtmesen är en liten karismatisk fågel som går att finna lite här och var i skogarna. Som namnet antyder är den långa stjärten ett tydligt kännetecken. I övrigt ser den mest ut som en liten vit dunboll med liten näbb och kolsvarta ögon. Själv tycker jag nästan att kroppsformen påminner om en liten undulat.
Så här års drar de ofta fram i lite större grupper i jakt på insekter, spindlar och puppor. Stjärtmesen tillhör inte de mer förekommande fåglarna i landet. Men så länge vintrarna inte blir alltför stränga kan de bli relativt talrika.
Höstsolen lyste tidigare idag när jag packade ner långa objektivet och begav mig ut på ”fågeljakt” i skogen söder om Krankesjön. Något oväntat lyckades jag få korn på en gröngöling.
Trots att jag spenderat mycket tid i skog och mark kan jag inte erinra mig att jag någonsin sett en gröngöling tidigare. Än mindre fångat den på bild. Däremot minns jag den väl från fågelplanscherna i skolan.
Gröngölingen tillhör familjen hackspettar och är en relativt stor fågel. Den delar den röda hjässan med många andra hackspettar men den gröna ryggen är däremot tämligen unik.
Den huvudsakliga födan består av myror och gröngölingen är en mästare på att fånga dem med hjälp av sin 10 centimeter långa tunga.
