Djupa bäckraviner omgärdade av lummig bokskog finns det ganska gott om i Skåne. Just den här ligger i Idalaskogen strax söder om Veberöd. Vandrar man ytterligare några hundra meter längs ravinen nås naturreservatet Hasslemölla fälad.
Det tråkiga med att fotografera i den här typen av miljöer är att digitalkameran i stort sett alltid misslyckas med att återge färgerna på ett korrekt sätt. Det krävs med andra ord en hel del trixande i Photoshop för att få till det någorlunda rätt.
Vill minnas att jag har lagt upp en bild från den här platsen tidigare. Men det var från en annan årstid och i ett helt annat ljus.
Smala, branta och vindlande är stigarna som leder ner till sprickdalen i Söderåsens nationalpark. Direkt raka är inte heller stammarna på de gamla bokträden som växer på branterna.
Som den gamla väderobservatör jag faktiskt är brukar jag alltid ta en extra titt på molnen när jag är utomhus. Gårdagskvällen bjöd på ett spektakulärt skådespel med enorma så kallade cumulonimbus-moln.
Enkelt förklarat är detta upptornade åsk- eller bymoln, som nästan alltid ger ifrån sig nederbörd i form av regn och hagel. Ett cumulonimbus kan bli enormt högt, ibland upp till 20 000 meter, vilket alltså betydligt högre än jordens största berg.
Molnet på bilden ger väl en liten uppfattning om storleken. Jag skulle gissa att dess centrum befann sig ett par mil från min position. Som tur var lyckades jag undvika alla skurar under min cykeltur och kunde återvända torrskodd hem till Lund.
När folk i största allmänhet, och kanske fotografer i synnerhet, beger sig ut i naturen söker de ofta efter det orörda. Platser där naturen har haft sin egen gång och människans påverkan varit så liten som möjligt. Men som de flesta säkert kan räkna ut finns det i princip inga sådana platser i den södra halvan av vårt avlånga land. Själv ser jag inte detta som något större problem. Människans olika skapelser kan snarare skapa bra fototillfällen. Som den här kraftledningsgatan.