Bland det roligaste med fotografering i största allmänhet och djurfotografering i synnerhet är att man aldrig vet vad som kommer att ske. Nästan alla bilder är ett resultat av mer eller mindre slumpmässiga möten och händelser.

Igår lyckades jag springa på en grupp dovhjortar. Att jag över huvud taget upptäckte dem var inte något annat än ren slump. För när jag gick längs en liten skogsväg, primärt i jakt på fågelbilder, noterade jag något som vid första ögonkastet såg ut som en sten i den täta granskogen. Samtidigt reflekterade jag över att, om det nu var en sten, så påminde färgtonen väldigt mycket om dovhjortens vinterpäls.

Efter att saktat ner farten för att kolla lite mer noga såg jag plötsligt två mörka ögon där inne i dunklet. Sedan kunde jag ana de stora hornen. Visst var det en dovhjortstjur som låg därinne bakom grenarna. Det enda märkliga var att han låg kvar. Avståndet var trots allt bara ca 25 meter mellan mig och hjorten. Min egen teori är att han låg i en halvdvala och därmed inte upptäckte mig omedelbart. Vad jag vet sover inte hjortar med stängda ögon.

Jag hann trycka av ganska många bilder innan han upptäckte mig och reste sig upp. Vid det tillfället märkte jag att det inte var en ensam individ där inne i granskogen utan en hel grupp dovhjortar. Jag försökte ta upp en smygjakt på dem när de drog sig längre in i skogen, men fick dessvärre aldrig några riktigt bra kompletterande bilder. Spännande var det hur som helst.