Jag har aldrig någon ambition att skrämma djur på flykten när jag är ute och fotograferar. Men ibland är det tyvärr oundvikligt. Speciellt rådjur och harar förlitar sig ofta på sin kamouflage. De ligger blickstilla och hoppas på att inte bli upptäckta. Först när den potentiella faran är riktigt nära väljer de flyktalternativet.
Terrängen strax väster om Vombs ängar är ganska öppen. Men här och var i det böljande landskapet finns det en del täta buskage. Inne i buskagen ligger inte sällan rådjur i daglega. Där tar de igen sig i väntan på skymningen, då det i skydd av mörkret är dags att bege sig ut och söka föda.
Hoppar ut rakt framför mig
Så när jag helt ovetande går förbi ett buskparti, kanske med förhoppning om att en intressant fågel ska sitta bland grenarna, händer det ibland att ett rådjur hoppar ut rakt framför mig. Detta hände mig vid två tillfällen för några dagar sedan.
Allt går så otroligt fort. Det behövs mycket tur och en del skicklighet för att man först och främst ska hitta rådjuret i sökaren. Men sedan gäller det ju även att skärpan sitter där och att slutartiden är tillräckligt snabb.
Borta på några sekunder
Just den här dagen hade jag ganska mycket tur och lyckades få ett antal fina och fartiga bilder fångade i språnget. Som ni säkert förstår tog det bara ett par sekunder från det att jag hörde något rassla till mellan grenarna till dess att rådjuren var långt borta från mig. I flykten brukar de komma upp i hastigheter mellan 50 och 60 km/h.
Ovan finner ni tre fina flyktbilder. I den andra syns det tydligt vilka rejäla och höga språng rådjuren tar. På så sätt får den dels en bättre överblick över situationen, men undviker även många tänkbara hinder i den ojämna terrängen.
Bilden längst ner tog jag på en råbock, som jag antagligen skrämt ut på ängen vid samma tillfälle. Här var avståndet till bocken ganska stort, men jag tycker ändå att det blev en fin bild. Jag kan säga att han hade full koll på mig och det tog inte lång tid innan han drog vidare in bland träden.
