September har bjudit på flera fina kvällar så här långt. Jag har gjort många turer med kameran. Främst för att fotografera djur. Men när jaktlyckan sviker händer det ibland att jag skiftar fokus. För septemberljuset är ofta riktigt läckert om man vill fånga vackra landskap och skogsmiljöer på bild.
Dessa tre bilder tog jag i skogarna norr om Borstbäcken för några dagar sedan, strax söder om en större gård som bär namnet Skotthusa. Gården har jag cyklat förbi många gånger tidigare och Borstbäckens naturreservat har jag besökt vid ett flertal tillfällen. Men jag upptäckte ändå några vackra platser som jag säkert har anledning att återvända till.
Som ni säkert känner till så gillar jag verkligen att göra upptäcktsfärder med cykeln i Skåne. Gärna längs små undangömda vägar som leder till platser, som antingen glömts bort eller där tiden helt enkelt har stannat.
Under gårdagen upptäckte jag lite nya vägar i trakterna runt Linderödsåsen. Jag utgick från Fulltofta Naturcentrum och cyklade sedan österut mot Killhult. Därefter vek jag norrut och cyklade rakt genom Linderödsåsens mörka skogar för att senare rulla ner mot Tollarp. Där vände jag västerut och cyklade den gamla järnvägsvallen tillbaka mot min utgångspunkt.
Rutten hade jag bestämt på förhand så det var bara att följa navigationsanvisningarna på min GPS-klocka. I andra fall brukar det ofta leda till ständiga stopp för att läsa kartan.
Dessvärre föll det ett lättare sommarregn när jag inledde min tur. Men lyckligtvis klarnade det snabbt upp så jag fick tillfälle att ta lite bilder längs färdvägen.
Den översta bilden togs vid Klintabäckens naturreservat, en fantastiskt vacker och naturskön plats på Linderödsåsens norra sluttning. Här rullade jag långsamt fram längs en slingrande väg som omgärdades av höga träd och gamla stengärden. På de gröna ängarna betade kor och jag såg även ett par mindre grupper med dovhjortar.
Julakull
En liten skogsväg ledde mig över Linderödsåsen som höjer sig 190 meter över havsytan. Längs vägen växte granarna höga. Känslan att detta var en plats som inte alltför många människor besöker var påtaglig. Men stengärdena skvallrade om att så inte alltid har varit fallet. Med lite fantasi gick det även att finna spår av gamla gårdar och vägar där naturen sedan länge tagit över. En av dessa gårdar, Julakull, finns fortfarande omnämnd på kartan.
Den enda byggnaden jag fann längs vägen var en röd träbod, som definitivt sett sina bästa dagar. Förmodligen har den använts som värmestuga i samband med jakt eller i vid skogsarbete. Spontant känner jag att bilden på boden längs den mörka skogsvägen blev dagens bästa.
Linderödsvallen
Redan 1886 stod en järnväg klar mellan Hörby och Tollarp. Ytterligare några år senare hade spårvägen utökats så att det gick att åka ångtåg hela vägen mellan Malmö och Kristianstad. 1961 lades persontrafiken ner. 1967 gick även det sista godståget längs sträckan och samma år togs rälsen bort.
Hela den gamla järnvägsvallen finns dock kvar som spår av en svunnen tid. Idag går det endast att färdas längs sträckan via cykel eller till fots. Det här var första gången jag cyklade längs Linderödsvallen och upplevelsen var verkligen positiv. Sträckan är otroligt vacker. På flera ställen är växtligheten så pass tät att det känns som att cykla genom en tunnel av grönska.
Järnvägsbron över Vramsån
Uppe på den höga järnvägsbron som går över Vramsåns slingrande vatten stannade jag till och tog den här bilden. Det krävdes fem vertikala exponeringar för att få till det här panoramat. Annars hade det varit svårt att få med hela vyn.
Vramsåns syre- och näringsrika vatten har väldigt höga naturvärden. Öringen vandrar långt upp i ån för att leka. I ån går det även att finna sällsynta fiskarter som grönling och sandkrypare.
Av någon anledning tycker jag att staplar och högar med virke gör sig väldigt bra på bild. Jag brukar i vilket fall ofta stanna till och ta en del bilder när jag passerar virkesupplag ute i skogen.
En anledning kan naturligtvis vara att virkesupplagen normalt är placerade längs små skogsvägar. På så sätt får det där typiska fotografiet på en enslig väg som leder betraktaren in i bilden ett extra tillskott och innehåll.
Ytterligare ett skäl kan vara att virkesupplag ofta bildar intressanta mönster och former. Ett exempel är de ljusa trädstammarnas cirkulära och repetitiva mönster längs långsidorna.
Oavsett vilket. Här har ni just en sådan bild. Jag tog den snabbt med mobilkameran under en kortare tur i Skrylleskogen på fredagseftermiddagen. Här har ni egentligen alla ingredienser som jag beskrev ovan. En smålerig väg som omgärdas av tre separata virkesupplag. Roligare bilder än så här blir det inte i dessa grådaskiga dagar.
Man kan inte annat än förundras över bokskogens färgprakt vid den här tiden på året. Den här bilden tog jag med mobiltelefonen på fredagseftermiddagen. Trots att det både var mulet och regnigt framträdde ändå bokskogens roströda toner riktigt fint.
Bilden är tagen längs den lilla skogsvägen som förbinder Skrylleskogen med Rögle dammar. Här har gått men kanske framför allt cyklat otaliga gånger. Varje gång jag beger mig österut med gruscykel eller mountainbike tar jag nästan alltid den här vägen.
Den här bilden tog jag strax utanför Silvåkra för ett tag sedan. Längs en av de små grusvägar som främst militären använder i sin övningsverksamhet. I de här omgivningarna har jag spenderat mycket tid de senaste åren, främst i min jakt på bra fågelbilder men även under otaliga cykelturer.
Jag har alltid varit lite svag för den här typen av ”skiktade” landskapsbilder. Motiv där olika skogspartier eller upphöjningar i terrängen skapar olika lager bort mot horisonten. Den här bilden är just en sådan.
Grusvägen försvinner bakom ett litet krön på den gräsbevuxna kullen. Lite lägre bort går det att ana ett skogsparti med blandskog. Ytterligare någon kilometer bort höjer sig en tallskog över landskapet. Och sist men inte minst. Borta i diset går det att ana Romeleåsen och Romeleklint.
Bilden är tagen med ett teleobjektiv vilket starkt bidrar till att trycka ihop perspektivet. På så sätt ser det inte ut att vara så långt mellan platsen där jag tog bilden och Romeleklint. I själva verket är det drygt sju kilometer.
